SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1902  
BEGÄNGARE, m.
Etymologi
[bildadt till BEGÅ, sannol. efter mönster af FOTGÄNGARE, PARTIGÄNGARE o. d.]
(†) person som begår; särsk. till BEGÅ I 4 a δ. En trogen altar. sacramentets begengare. Swedberg Sabb.-ro 1173 (1691, 1712).
Spoiler title
Spoiler content