BEGÖRA, v. -gjorde; se för öfr. GÖRA, v.
Etymologi
[af BE- o. GÖRA; jfr ä. d. begøre; jfr äfv. mnt. bedon, t. bethun]
(†) förorena (med sina exkrementer); anträffadt bl. ss. refl.: ”göra ner sig”. Honom slogho store och små, / At han sigh b(e)giorde ther han lågh. Fosz 64 (1621). Därs. 189.
