SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1902  
BEHÖFLIG behø4vlig, i Sveal. äfv. 032 (behö´flig Weste; beh`övlig Almqvist), adj. -are. adv. -EN (se b), -T (se b).
Ordformer
(behöf(f)lig G. I:s reg. 4: 100 (1527) osv. behöfvelig G. I:s reg. 5: 89 (1528), Biberg 1: 232 (c. 1820) m. fl. — -ligit (n.) Lange Likpred. öfv. Norby 56 (1744))
Etymologi
[fsv. behöfligh, liksom ä. d. behøvelig af mnt. behoflik, anträffadt i afl. behoflicheit; jfr ä. holl. behoefelijk; jfr äfv. BEHOF]
— jfr FÖRBÄTTRINGS-, O-, VÄL-BEHÖFLIG.
som behöfves, nödig, nödvändig, (af behofvet) påkallad. Större än behöfligt (är). Salth, klæde, win, oc andra behöffliga varwr. G. I:s reg. 4: 100 (1527). Columbus Ordesk. 27 (1678). Uti Philosophiens många delar .. var han så genomdrifven, som enom höglärdom Manne var nödigt och behöfveligit. Lange Likpred. öfv. Norby 56 (1744). Anförare, hvilkas namn, såsom icke oundgängligt behöfliga för fortgången af min historia, jag icke vill upprepa. Carlstedt Herodot 3: 83 (1833). (Dante) insåg, att han var behöflig på begge hållen, och att ingen kunde fylla hans plats hvarken i Florenz eller i Rom. Böttiger i SAH 39: 188 (1864). Vinterqvarter kunde vara behöfliga för söderns folk men icke för den svenske krigaren. Malmström Hist. 4: 301 (1877). (S:s) stora försiktighet var en stundom väl behöflig motvikt emot den snabbhet, hvarmed M. alltid var färdig att fatta sitt beslut. De Geer Minnen 1: 229 (1892). — särsk.
a) (föga br.) i uttr. i behöflig tid, i tid då (ngt) behöfves l. behöfdes. Bränvins-förbudet tycktes komma i behöflig tid. Porthan Bref t. Calonius 579 (1799). — (†) På dhet ath k. M:tz .. barskap (dvs. kontanta tillgångar) måtte i tidh förökes, ath i behöfvelig oc nödens tid noget förrådh vere måtte. RA 1: 259 (1540).
b) (†) ss. adv.: så mycket som behöfves l. behöfdes, på ett behofvet motsvarande sätt, i en behofvet motsvarande grad; nödtorfteligen. Szådane veldige örligis skiip tiilborligen och behöffueligenn vth ath ricthe (dvs. att utrusta). G. I:s reg. 10: 80 (1535). Behöfveligen var Han hema i Franskon och Hollendskon. Lange Likpred. öfv. Norby 57 (1744). I denna stund tänkte jag ej mer på vägen, än att jag vaktade mig behöfligt för att falla. Törneros Bref 1: 5 (1823).
Anm. I språkprofvet från G. I:s reg. 10: 80 o. äfv. i de båda språkprofven från Lange kan ordet hafva bet.: som höfves, som anstår, tillbörlig; ss. adv.: så som det sig höfves, på lämpligt sätt, tillbörligt; jfr BEHÖFVAS, v. dep.2 [jfr fsv. behöveliker i motsv. anv. samt ä. d. behøvelig, behaglig (Kalkar 1: Tillæg); se BE- o. HÖFLIG].
Spoiler title
Spoiler content