SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1949  
O- ssgr (forts.):
OBEHANDSKAD, p. adj. icke handskbeklädd. (Hennes) obehandskade hand. SödermLT 1894, nr 107, s. 4.
OBEHINDERLIG, adj.; adv. -a (IErici Colerus 2: 79 (c. 1645)). (†)
1) obehindrad, oförhindrad. IErici Colerus 2: 79 (c. 1645). (Häradshövdingen måste bo) i Häradet, att han så mycket obehinderligare må wara tillstädes och göra sitt embethe. RARP 4: 172 (1649). VDAkt. 1736, nr 478.
2) som icke kan hållas tillbaka, ohejdbar. LPetri SalWijsh. 7: 22 (1561). LBÄ 9—10: 118 (1798).
OBEHINDRAD3~020 (obehi´ndrad Weste), p. adj. (o- 1523 osv. u- (v-) 15321543. -hindert 1622 (ss. adv.). -hindrad (-hijnd-, -redt(t) o. d.) 1523 osv.) [fsv. obehindradher]
1) som icke hindras (gm förbud o. d.); utan hinder, oförhindrad; stundom: fri (se d. o. 21); numera nästan bl. ss. adv. (jfr dock a); förr äv. i uttr. obehindrad (ut)av l. för ngn l. ngt, som icke hindras av ngn resp. ngt; jfr behindra 1. G1R 1: 84 (1523). At (västgötarna) .. magha och skole fri och obehindrade för allom kiöpa Salt och fisk i Norrige. Bergv. 1: 28 (1526). At Gudz helga ord och Euangelium, må frijt och obehindrat, hoos vndersåterna predicat .. warda. LPetri KO Föret. 18 (1571). Så at .. the til at förwärfwa sigh ähra och rijkedom .. vthaff honom blifwa obehindrade. Schroderus Liv. 326 (1626). De, hvilka .. i stillhet och ro obehindrade för andra syslor varit vid antiquitetsvärket. Schück VittA 4: 333 (i handl. fr. 1737). Att .. befrämja samhällets förädling genom upplysningens obehindrade utbredande. Enberg hos Leopold 4: XIV (1831). Obehindrat kunna fortsätta sitt arbete. Östergren (1933). särsk.
a) om rörelse l. förflyttning (färd, resa) l. ngts gång o. d.: som försiggår utan hinder; som ngn obehindrat kan företaga; numera företrädesvis ss. adv.; förr äv. övergående i bet.: tillåten; förr äv. i utvidgad anv., dels om väg: som ngn obehindrat kan komma fram på, fri, dels om byggnad: som ngn obehindrat har tillträde till, öppen; förr äv. i (det ofta bildl.) uttr. obehindrat lopp, om förhållandet att ngn obehindrat färdas sin väg fram resp. att ngt obehindrat har sin gång o. d. Dhå skole alle slott och fäster udi furstendömen stå honom och them obehindrede före och öpne. RA I. 2: 18 (1561). Alla tina (dvs. adelsmannens) resor skole tigh frije och obehindrade vara. Tempeus Messenius 146 (1612). AOxenstierna 2: 687 (1624; om väg). Påstens richtige och obehindrade Lop. FörordnPostwäs. 3 (1667). Då Konungen, på et så långt afstånd .., likafullt bibehöll sin Regering uti et obehindradt lopp. Schröderheim ÅmVetA 1787, s. 23. Rättsskipningens jämna och obehindrade gång. 3SAH 4: 230 (1889). En passersedel, som berättigar en att obehindrat vandra fram och åter över stationsområdets gränser. DN 1918, nr 65, s. 7.
b) (†) om handling l. om skeende o. d., övergående i bet.: oinskränkt, obegränsad; ss. adv. äv. övergående i bet.: förbehållslöst. L. Paulinus Gothus Ratio 63 (1617). Then Kärleek och tienst Menniskian är plichtigh at bewijsa Gvdhi .. moste obehindradt stellas i wercket. Dens. ThesCat. 19 (1631). (Han) öfverlemnar sig snart åt en obehindrad njutning af allt det, som smickrar .. hans djuriska natur. Hagberg Pred. 4: 110 (1818). (Ett) tempel, hvarifrån jag hade en obehindrad utsigt öfver nästan hela den lilla .. ön. Palmblad Nov. 2: 24 (1819, 1841).
2) [utvecklat ur 1] ss. adv.: utan svårighet, lätt, ledigt. Han talade samt skref Latin obehindradt. 2SAH 3: 268 (1803). Hallström Händ. 171 (1927).
3) (†) mer l. mindre klart övergående i bet.: oantastad; jfr behindra 2. G1R 1: 83 (1523). Wele wij och biudhe tigh att tu lather henne bliffue obehindrett och tillfridtz. RR 20/3 1548. Konungen .. gaf honom leigd at få komma til sig obehindrad. Peringskiöld Wilk. 73 (1715). Celsius G1 1: 34 (1746). särsk. om gräns, (jord)egendom o. d.: icke gjord till föremål för tvist, oomtvistad; oklandrad; ss. adv.: i fred, i ro. Att vij måge beholle våre grentzer obehindrede. G1R 26: 154 (1556). Så att .. (hon) och hennes arffwinger för:ne gårder måge obehindrede niuthe brwke och beholle. HH XIII. 1: 34 (1562). Therföre skall .. (han) niuthe och beholle obehindret huadh som honom för lagh och rätthe til Dömpt ähr. UpplDomb. 2: 14 (1578). Tegel G1 2: 308 (1622).
OBEHJÄLPLIG. (-elig 17291755. -lig 17911818) (†)
1) som icke är till hjälp, icke behjälplig; otjänstaktig, ogin; jfr behjälplig I. Cellarius 131 (1699). Murberg FörslSAOB (1791).
2) som man icke kan reda sig med, oanvändbar; klumpig, ”omöjlig”; jfr behjälplig II. Obehjelplig båt. Murberg FörslSAOB (1791). Tunga och obehjelpliga Alexandriner. Hammarsköld SvVitt. 1: 265 (1818).
Avledn.: obehjälplighet, r. l. f. (†)
1) till 1: ohjälpsamhet, oginhet. Murberg FörslSAOB (1791).
2) till 2: oanvändbarhet. Biberg 1: 94 (c. 1814).
OBEHJÄRTAD3~020 (obehje´rtad Weste (i senare egenhändigt tillägg)), p. adj. (numera knappast br.) icke behjärtad, icke modig; feg, rädd; äv. övergående i bet.: försumlig, lat. Schroderus JMCr. 32 (1620). Schroderus Comenius 886 (1639; t. texten: lässigen). Spongberg Soph. 1: 35 (1866).
OBEHORNAD, p. adj. (i fackspr.) icke behornad. LAHT 1901, s. 315.
OBEHÅLLEN, förr äv. OBEHÅLLT, p. adj. (†)
1) icke i behåll, icke behållen. RP 4: 112 (1634: obeholte, pl.; bet. oviss). Murberg FörslSAOB (1791).
2) icke oskadd, icke i gott skick, dålig. Obehål(le)n gammal och odugelig lås. VDAkt. 1732, Syneprot. F III 7.
OBEHÅRAD, p. adj. (i fackspr.) icke hårbeklädd. Behårad och obehårad hud. LmUppslB 472 (1923).
OBEHÄNDIG. [fsv. obehändogher]
1) trög (i sina rörelser l. tankar), långsam; tafatt, klumpig; i sht förr äv. övergående i bet.: oskicklig; jfr behändig 1, 2, (3 o.) 4. Ögha, hierta, hogh, och sinn / äro obehendighe. Visb. 3: 116 (c. 1590). Effter iagh vthi thetta arbetet obehendiger och oöffder är, .. bedher iagh .. then Christeliga läsaren (överse med felen). Bullernæsius Lögn. f 2 b (1619). Jag .. betedde mig på allt sätt så tafatt och obehändigt, att jag aldrig varit så missbelåten med mig själf. Heidenstam Karol. 1: 318 (1897). Obehändiga träsnittsteckningar. SvD(A) 1915, nr 334, s. 9.
2) icke passande för sitt ändamål, obekväm; ohanterlig; opraktisk; jfr behändig 6. Forsius Fosz 359 (1621; om klädedräkt). Murberg FörslSAOB (1791; om värktyg). Den stora obehändiga boken (dvs. ett planschvärk). Smith Rönnerkr. 133 (1912).
OBEHÄNDIGHET3~0102 l. ~0200 (obehä´ndighet Weste). [till obehändig] egenskapen att vara obehändig (se d. o. 1, 2). Lind (1738).
OBEHÄNDLIG, adj. (-hendeligh) [jfr behändeliga] (†) = obehändig 1. Visb. 1: 147 (c. 1620).
OBEHÄRSKAD3~020 (obehe´rrskad Weste), p. adj. särsk. motsv. behärska 2 c: icke behärskad; icke sansad; otyglad; häftig, våldsam; besinningslös; om person l. handling l. yttrande o. d. Obehärskade begär. Meurman (1847). Han var obehärskad, uppbrusande och häftig. Ahrenberg Männ. 2: 213 (1907). En obehärskad gest. Nyblom Österut 103 (1908).
OBEHÄRSKNING, r. l. f. (mera tillf.) brist på (själv)behärskning. SvD(A) 1921, nr 11, s. 10.
OBEHÖRIG, adj.; adv. -en (se d. o.), -t.
1) (numera mindre br.) motsv. behörig 2: som icke (med rätta) tillhör l. tillkommer ngn l. ngt; icke samhörig med ngt, ovidkommande. At frambringa blommor under obehörig årstid, är ofta et ämne för Fleuristers omsorg. Fischerström 2: 147 (1780). Hufvudsakliga reglorne för denna nya Epileptiska Poesien äro följande: .. Til obegriplige ord lägga obehörige epitheter (m. fl.). Kellgren (SVS) 2: 240 (1787). Arminius vore en galning utan erfarenhet, som tillvällade sig en obehörig ära. Kolmodin TacAnn. 1: 151 (1833).
2) motsv. behörig 3: som icke överensstämmer med det rätta (o. brukliga); icke vederbörlig; oberättigad. Sådane (stats)medel, som obehörigt stadnat i enskiltas händer. PH 8: 204 (1766). Ständernas obehöriga ingrepp i lagskipningen. Arwidsson Schönberg 12 (1849). Att ej lärjungen må begagna sig af obehörig hjälp. Cederschiöld o. Olander Upps. 1: 11 (1896). Obehörigt användande af tjänstefrimärke. Döss o. Lannge 108 (1908). särsk. jur. i uttr. obehörig vinst, om sådan ekonomisk fördel som tillflutit en person på en annans bekostnad utan sådan grund som kan av rätten godkännas. 2NF (1913). 1NJA 1928, s. 634.
3) motsv. behörig 4 (a): som icke har erforderliga kvalifikationer l. nödig kompetens l. befogenhet; oberättigad; särsk.: som icke har skälig l. giltig anledning att beträda ett område o. d. Obehöriga äga ej tillträde (på anslag vid avspärrad arbetsplats o. d.). PH 8: 145 (1766). Obehöriga personer utvisas. Ambrosiani SvSkråämb. 98 (i handl. fr. 1790). (Han) var .. högst obehörig att tala om Herrar Fullmägtigas afsteg från sin Instruction. LBÄ 33—35: 182 (1800). På det .. (vissa anteckningar) icke må komma i obehöriga händer. Wingård Minn. 1: 6 (1846). SFS 1936, s. 502. särsk., motsv. behörig 4 b, om domare l. domstol: icke enl. lag berättigad att döma, icke laggill. Schönberg Bref 1: 97 (1772; om domare). SFS 1901, nr 38, s. 22 (om hovrätt).
OBEHÖRIGEN3~0200 (obehö´rigen Weste). (i sht i skriftspr.) mot lag o. rätt, mot gällande regler; utan att vara behörig (se d. o. 4); obefogat; jfr behörigen slutet. Posten 1769, s. 815. Den, som obehörigen tager sig partstalan. Kallenberg CivPr. 1: 587 (1922).
OBEHÖRIGHET3~0102 l. 3~0200 (obehö´righet Weste), r. l. f. [till obehörig]
1) (numera mindre br.) till obehörig 1; äv. konkret, om ngt som icke tillhör ngn l. ngt l. icke är samhörigt med ngt, ovidkommande sak(er). JournSvL 1798, s. 87 (konkret). Bolin Statsl. 1: 107 (1868).
2) till obehörig 2; i sht förr äv. konkretare, om obehörig handling l. obehörigt yttrande o. d. Cavallin Herdam. 3: 344 (i handl. fr. 1683; konkretare). 3SAH 3: 398 (1888).
3) till obehörig 3. Leopold 3: 146 (1798, 1816). Obehörighet att under ett år komma i åtnjutande av akademiskt stipendium. VerdS 333: 33 (1929). särsk. till obehörig 3 slutet. Domstolens obehörighet. Auerbach (1913). Kallenberg CivPr. 1: 488 (1918).
OBEHÖRLIG. [fsv. obehörliker (SthmTb. 3: 357 (1498: obehørligith, n. sg.))] (†) = obehörig 2. RP 7: 56 (1637).
OBEHÖVLIG. som icke behövs, icke behövlig; icke nödvändig; onödig. Murberg FörslSAOB (1791). (Vänner) vore de obehöfligaste varelser i verlden, om vi aldrig skulle ha gagn af dem. Hagberg Shaksp. 7: 22 (1849). Hellström Malmros 204 (1931).
Avledn.: obehövlighet, r. l. f. Liljecrona RiksdKul. 92 (1840).
OBEIVRAD, p. adj. icke beivrad (se beivra 3); särsk. i uttr. lämna ngt obeivrat. Lind 1: 1694 (1749).
OBEKANT.
1) motsv. bekant I 1: som man icke vet om l. känner till l. har reda på; okänd. Detta är obekant för (förr äv. av) honom l. (i sht i skriftspr.) detta är honom obekant. Schroderus Dict. 202 (c. 1635). Hedningars orda-sätt, som egenteligen syfta på den af dem obekante Guden. Tessin Bref 2: 106 (1754). Hallström Händ. 34 (1927). särsk.
a) mat. om storhet: vars värde icke är givet l. bekant; äv. substantiverat. Swedenborg Reg. 12 (1718). En æquation af 1:sta graden med en obekant. Björling Alg. 1: 100 (1832). Hedström o. Rendahl Alg. 174 (1915).
b) (i sht i högre stil) substantiverat i n. sg. best.
α) om (från det normala avvikande) okända (framtida) förhållanden. I alla händelser borde man väl låta omsorgsfullt utreda rösträttsfrågan och ej taga ett steg ut i det obekanta (gm en omedelbar rösträttsreform). VL 1893, nr 96, s. 4; jfr mörker 4 c.
β) om (tillvaron efter) döden. Jag var trött vid lifvet, men det ”stora obekanta” bortom grafven förskräckte mig. Topelius Vint. I. 2: 324 (1860, 1880). 3SAH LIV. 2: 187 (1943).
c) (†) ss. adv.: på ett okänt sätt, i det fördolda. Huru mörkt och obekant en intrigue plär spelas. Dalin Arg. 1: 11 (1732, 1754).
2) motsv. bekant I 2: som (ytterst) få känna till; föga l. knappast känd. En (alldeles) obekant författare. Rudbeck Atl. 1: 859 (1679). Dalin (1853). Den ej alldeles obekante fjärrskådaren Karlsson från Ankarsund. SvD(B) 1943, nr 96, s. 3. jfr (†): (Sv.) obekant (dvs.) af ringa härkomst: (lat.) ignobilis .. ignorabilis. Lindfors (1824).
3) motsv. bekant I 3.
a) motsv. bekant I 3 a: icke bekant (med ngn), utan personlig beröring (med ngn). Jag är aldeles obekant med honom. Widegren (1788). Vistas bland .. obekanta menniskor. Cavallin (1876). särsk. i utvidgad anv., om (muntlig l. skriftlig) hälsning o. d. som ngn sänder till en för honom (henne) obekant person gm en tredje, med båda bekant person. ÅgerupArk. Brev 15/2 1717. Farväl! Min obekanta vördnad till din fru! Wikner (1883) hos Kjellberg Wikner 83 (uppl. 1912).
b) motsv. bekant I 3 b: icke känd gm personlig beröring, okänd, främmande. Kyrkol. 8: 2 (1686). Det var ej någon obekant, det var en välkänd man. Runeberg 2: 56 (1846). särsk. i substantivisk anv.: okänd person, främmande person, främling; numera företrädesvis i pl.; jfr bekant II. Hambræus Erasmus C 1 b (1620). Jag är en obekant för Eder. Tegnér (WB) 4: 123 (1824). Mot bekanta är hunden vänlig, men på obekanta skäller han och vill äfven bitas. Berlin Lrb. 22 (1852). särsk. (†) i sg. obest. föregånget av poss. pron. (Här) kåmmer min käre obekant med en .. god .. påminnelse. Hernlund Laurel 19 (i handl. fr. c. 1748).
4) motsv. bekant I 4.
a) motsv. bekant I 4 a.
α) (föga br.) motsv. bekant I 4 a α: icke hemmastadd (på platsen); äv. substantiverat. Berch Hush. 134 (1747). Skiljevägen är ej lätt att upptäcka för en obekant. TurÅ 1911, s. 254.
β) motsv. bekant 4 a β: som icke känner till (ngt), som icke är förtrogen (med ngt); i uttr. obekant med, förr äv. i l. om ngt, förr äv. i uttr. ngt obekant. Rudbeck Atl. 1: 665 (1679: om). Då jag owärdig, dheras lefwerne obekanter, absolverade dhem tillika med andra Gudz Barn. VDAkt. 1711, nr 413. Därs. 1715, nr 128 (: i). Personer .. som .. voro alldeles obekanta med en statsmans göromål. Ekelund NAllmH II. 2: 19 (1838).
b) motsv. bekant I 4 b: varmed man icke är förtrogen, varest man icke är hemmastadd, främmande. Verelius Gothr. 169 (1664). Then ther .. är stadder på en obekant wäg. Swedberg Cat. 749 (1709). Hammarström Sportfiske 334 (1925).
5) (†) i fråga om inkognito; dels om person: utan att bli igenkänd, inkognito; dels i uttr. på obekant vis l. som obekant, under inkognito. Att Gref Woldmar hafver igenom en borgares tillhielp kommit obekandt öfver Dyna. RP 9: 41 (1642). I thet han på obekandt wijs wille taga Landwägen igenom Österrijke, bleff han igenkiänd. Brask Pufendorf Hist. 119 (1680). Han var som obekant i Rom. Nordforss (1805).
Avledn.: obekanting, m.||ig. (vard., mindre br.) till 3 b: obekant person. KarlstT 1895, nr 1723, s. 3. Östergren (1933).
obekantskap, r. l. m. till 4 a β, om förhållandet att ngn är obekant med ngt; frånvaro av l. brist på kännedom (om ngt), bristande förtrogenhet (med ngt); okunnighet (om ngt). Phosph. 1810, s. 312. Grov obekantskap med modärnt tankeliv. Lidforss Vetensk. 109 (1902).
OBEKLANDRAD, p. adj. (o- 15241580. v- 1534) [fsv. obeklandradher; sannol. bildat till oklandrad efter mönster av sådana ordpar som obehindrad: ohindrad o. d.] (†) mot vars besittning l. åtkomst klander icke anförts; oklandrad; friad från åtal l. klander, utan klander. OPetri Tb. 27 (1524). På thet the skole frij och vbeklandrade beholla all then frijhett och fordell, som i rikerne nagen tijd falla kan. G1R 9: 162 (1534). 2SthmTb. 6: 422 (1580).
OBEKLÄDD, p. adj. Lind 1: 1684 (1749).
1) (†) i fråga om kläder.
a) motsv. bekläda I 1 a: icke påklädd; icke iförd kläder; oklädd; naken. Norrmann Eschenbg 1: 115 (1817). Det (dvs. en viss staty) är en obeklädd colossal gestalt. Atterbom Minn. 508 (1818). Alm(Sthm) 1837, s. 43. särsk. bildl. (Jesus) som var personlighet, så obeklädd med jordisk ära eller lycka, att (osv.). JGRichert (1840) hos Warburg Richert 2: 40.
b) motsv. bekläda I 1 b: icke försedd med (erforderliga) kläder; särsk. om krigsfolk. Quennerstedt Bender 63 (i handl. fr. 1713). Öppen Resolution at de obeklädde Infanterie-Regementer måge beklädas med Wallmar. LMil. 4: 1591 (1717). Murberg FörslSAOB (1791).
2) (numera föga br.) motsv. bekläda I 3 b α: icke försedd med överdrag (till skydd l. prydnad), icke beklädd, icke överklädd. 3 Str obeklädde Ekestohlar. BoupptSthm 14/6 1669. Obeklädd eskarp. KrigVAH 1885, s. 248.
OBEKRÄFTAD, p. adj. Schultze Ordb. 2412 (c. 1755).
1) icke bestyrkt l. besannad. Ett obekräftat rykte. Murberg FörslSAOB (1791).
2) (mera tillf.) icke stadfäst. Botin Hem. 2: 75 (1756; om lag).
OBEKRÄNKT, p. adj. [fsv. obekränkter] (†) okränkt. G1R 2: 23 (1525).
OBEKVÄM. [fsv. obeqvämber]
1) motsv. bekväm 1: icke lämplig.
a) motsv. bekväm 1 a, om sak: icke lämplig (se d. o. 2 a); olämplig; oläglig; oduglig; äv. i uttr. obekväm för l. till ngt l. att göra ngt, olämplig för l. till (att göra) ngt; numera vanl. (med ålderdomlig prägel) med mer l. mindre klar anslutning till 2. Han (dvs. den ogudaktige) fåår en enda, när honom obequemdt är. Job 15: 32 (Bib. 1541). (I pesttider) skall man straxt (på morgonen) uptända Eld och röka i Stugun .., att ången och obeqwämma Lufften må sig fördehla. Wallerius Alm. 1712, s. 39. Utlänningarne .. (ha) velat påstå .. at det Svenska clima är aldeles obeqvämt at alstra några qvicka ingenia. Polhem Invent. 2 (1729). När en jämt hålls med nålen, så blir handen liksom obekväm för pennan. Bergman JoH 310 (1926). Att biskopen .. bestämt anniversariedagen eller ändrat denna, om den ursprungliga dagen av något skäl varit obekväm. KyrkohÅ 1939, s. 120.
b) motsv. bekväm 1 b, om person: icke lämplig (se d. o. 2 b) l. passande l. duglig; olämplig; oduglig; inkompetent; icke i stånd (att göra ngt); numera bl. (med ålderdomlig prägel) i uttr. obekväm för l. till ngt, stundom övergående i bet.: ohågad för ngt. (I de avrättades ställe) haffua i (dvs. Kristiern II) sat igen owerdiige och obeqwämme kättere, meen- [e]dere och blodzswgere. SvTr. 4: 29 (1522). Den, som warder befunnin .. till studeringen owillig och obequem (skall osv.). Annerstedt UUH Bih. 1: 35 (i handl. fr. 1595). The Män som Edhers Ährewyrdigheet nämner (synas mig) icke obeqwämma vthan fast dugelige (till professorer). BraheBrevväxl. 1: 52 (1658). Att .. (tankspriddheten) gjorde honom obeqväm att åhöra högtidliga tal. 3SAH 4: 27 (1889). De lata och arbetsloja, hvilka ställa sig obekväma såväl till skolarbetet som till hvarje nyttig verksamhet. Tenow Solidar 3: 168 (1907). Obekväm för studier, äktenskap. Östergren (1933).
2) motsv. bekväm 3: som (vid användning) förorsakar l. medför l. erbjuder svårigheter l. besvär l. väcker känslor av otrevnad o. d.; icke komfortabel; opraktisk, oändamålsenlig. En obekväm soffa. Sitta obekvämt. Schroderus Liv. 650 (1626). På mine gamla dager är jagh .. råkadt uthi en ganska obequem boning, ther .. köld, .. oos och rök förderfva migh helsan. OxBr. 12: 62 (1638). (Det gällande) Myntet var (vid tiden för daljunkarens uppror) för stort och obeqvämt. Dalin Hist. III. 1: 156 (1761). Låg var dörren (i de gamla korsvirkeshusen), men tröskeln var obeqvämt hög. LfF 1912, s. 253. särsk. (†) i utvidgad anv., om levande varelse (l. ngns kropp o. d.): otymplig, klumpig (se d. o. 1 a), ovig, oformlig; äv.: vanför; äv.: illamående. Her Steen Bielke är altt för tung ock obekvemb att föllja armeen. RP 6: 45 (1636). Siukestugorne .. thijt the som helt obeqvemme äre .. flyttas måghe. Stiernman Riksd. 1009 (1642). När man förmärker någon hastig förändring i Kroppen, och finner sig obeqwäm, Ryser (osv.). Wallerius Alm. 1712, s. 41. (Bondkvinnorna) nyttja .. mycket pelsverk, hvilket ofta ger dem ett löjligt och obeqvämt utseende. Stiernstolpe Arndt 1: 67 (1807). Valerius 2: 253 (1839; om kroppsbyggnad).
3) (i sht i skriftspr.) motsv. bekväm 4, om person: som vållar svårigheter (för ngn), besvärlig (se d. o. 4 d); besvärande (se besvära II 2 e). Dalin Arg. 1: 24 (1733, 1754). Magnus den Stridsamme .. steg A(nno) 1093 på Norske Thronen och var temmeligen obeqväm för sine Grannar. Dens. Hist. 2: 44 (1750). Lusten att klämma till obekväma personliga ovänner. Annerstedt Rudbeck Bref clxxxix (1905). Man talar .. om att han röjts ur vägen såsom ett obekvämt vittne. SocDem. 1928, nr 68, s. 1. särsk. i utvidgad anv., om ngns handling, ord o. d.: som innebär svårigheter (för ngn annan); obehaglig, besvärande; jfr 1. Nyblæus Forskn. I. 1: 298 (1873, 1879). Jag hade sedan någon tid märkt på hertigen-regenten, att min närvaro var honom obeqväm. Tegnér Armfelt 2: 21 (1884). En ny magt (näml. Ryssland), hvars utvidgning var obeqväm för deras (dvs. holländarnas) handel. Carlson Hist. 7: 233 (1885). Lidforss OndMakt. 13 (1909).
4) [jfr 1 a, 3 slutet] (†) otillbörlig; opassande; kränkande. G1R 6: 35 (1529). Påvell Humble som ett obeqvämbt rychte honom påfördt hafuer. UpplDomb. 4: 11 (1638). Att Pastor tijdh effter annan skiäller Hr Jöns för een Jutheskiälm och andra obeqvämme ordh. VDAkt. 1686, nr 107 (1685).
Avledn.: obekvämhet, r. l. f. (mera tillf.) till 1 o. 2. Widekindi KrijgH 457 (1671). Noreen VS 1: 211 (1903).
OBEKVÄMA. [jfr fsv. obeqvämas, vara oense l. passa illa (CodUps. C 20 192); delvis avledn. av obekväm] göra l. vålla svårigheter l. besvär för (ngn), besvära (ngn); numera nästan bl. (mera tillf.) refl.: omaka sig; jfr obekväm 2, 3, ävensom bekväma II 1. Linc. (1640). Hvar och en (ämbetsman) .. som obeqvämar alla sökande och modfäller alla höfliga. Dalin Arg. 1: 226 (1733, 1754). Det skadar inte, att man tvingas obekväma sig en smula. Östergren (1933).
OBEKVÄMD, p. adj. (†)
1) om sak: oläglig, olämplig (till ngt); jfr obekväm 1 a. G1R 26: 633 (1556). RARP 4: 250 (1626).
2) om person: olämplig l. oduglig l. icke i stånd (till ngt); jfr obekväm 1 b. OPetri Sacr. D 1 a (1528).
3) = obekväm 3. RP 1: 6 (1624).
OBEKVÄMESORD, se obekvämsord.
OBEKVÄMHET, se obekväm avledn.
OBEKVÄMLIG3~020 (obeqvä´mlig Weste), adj.; adv. -a (†, VgFmT I. 10: 81 (1524)), -en (†, G1R 17: 19 (1545), Dalin (1853)), -t. (o- 15231933. v- 1545. -elig(h) 15231683. -lig (-gh) 15231933) [fsv. obeqvämliker, adj., obeqvämlika, adv.; jfr mnt. unbequemeliken, adv.] VarRerV 59 (1538).
1) (†) = obekväm 1.
a) = obekväm 1 a. Obekvemlig maat och dryck, vpwecker monga siwkdomar j kroppen. OPetri MenSkap. 41 (c. 1540). Weste (1807).
b) = obekväm 1 b. G1R 29: 255 (1559). Han wore nu för sin högha Ålder skull fast obeqwemligh til at reesa. Schroderus Os. III. 1: 147 (1635). Celsius G1 1: 10 (1746).
2) (numera föga br.) = obekväm 2. RA I. 2: 332 (1569). Min resa gick på bondkärra de begge första hållen till Säfva — temligen obequämligt. Geijer Brev 272 (1834). En blott i konstlat ock obekvämligt uttal möjlig (ortnamns-)form. Landsm. B 7: 68 (1912). Östergren (1933).
3) (†) = obekväm 3. ConsAcAboP 3: 533 (1666). 1SAH 3: 34 (1789, 1802). särsk. i utvidgad anv., om sak; jfr obekväm 3 slutet. G1R 1: 49 (1523).
4) (†) = obekväm 4. VgFmT I. 10: 81 (1524). Ath bedriffua obequämeligh ting. Rom. 1: 28 (NT 1526; Bib. 1917: otillbörliga). KyrkohÅ 1911, MoA. s. 113 (c. 1640). Schmedeman Just. 308 (1655).
Avledn.: obekvämlighet, r. l. f. [y. fsv. obeqvämlikhet (Arnell Brask 2: 18 (: obequæmbligheth))]
1) (†) till 1.
a) till 1 a: olämplighet, otjänlighet; äv. konkretare: olägenhet; olämpliga saker; jfr bekvämlighet 1 a. HB 1: 221 (1577). Aff stoor hunger och nödh .. förthära Hästar och annan obeqvemblighheet. Tegel G1 2: 71 (1622). Melin JesuL 4: 26 (1851).
b) till 1 b: olämplighet, oduglighet; bristande skicklighet. PErici Musæus 5: 189 b (1582). På dedh wij och Cronan aff någons obequembligheet icke någon skadha tage. LReg. 171 (1624). Rundgren Minn. 2: 197 (1883).
2) (numera mindre br.) till 2: förhållandet l. egenskapen att vara obekväm; besvärlighet, svårighet; omak; ohanterlighet; äv. konkretare, om obekväma förhållanden o. d. Schmedeman Just. 263 (1647). Hade jag låtit trycka mina arck in folio, hade de blifvit föracktade för sin obeqvämlighet skull. SvNitet 1738, nr 3, s. 2. At vanan gör alla små obeqvämligheter drägeliga. Ödmann MPark 44 (1800). En obekvämlighet blir alltid att äga olika hörsel på bägge öronen. Petersson FysUnders. 32 (1908). Östergren (1933).
3) (†) till 4; konkretare, om otillbörliga l. kränkande handlingar l. oanständigt leverne o. d. Wiliom wij ok tiil gefwa .. Alle misgerninga rooff: brand: mord, ok andra obekwemmeligheeth som .. brukath ær mooth oss ok allom waarom wndersaathom. G1R 1: 94 (1523). OPetri Kr. 128 (c. 1540).
OBEKVÄMSORD l. OBEKVÄMESORD. (äv. -qu-, -qv-. -em- 1629. -emes- 1636. -ems(s)- 16281685. -ämbes- 1622) [sannol. bildat till obekväm efter mönster av okvämsord] (†) otillbörligt l. kränkande ord; okvädinsord; jfr obekväm 4. Tegel G1 1: 204 (1622). Larss Estenson i önn hafuer gifuit her simmons doter i Eedh sochn obequems ordh. ÅngermDomb. 25/2 1628, fol. 4. Cavallin Herdam. 3: 418 (cit. fr. 1685).
OBEKYMMERSAM. (†)
1) bekymmerslös; sorglös; utan oro o. bekymmer; äv. övergående i bet.: utan omtanke; vårdslös; jfr 2. Balck Es. 39 (1603). Fölgderne af vår obekymmersamma Hushålning. Carleson Hush. 2 (1756). En .. obekymmersam uppfostran. Wahlfisk KatUnd. 190 (cit. fr. 1767). (Att) fruntimren mera villigt och obekymmersamt än karlarne ingå i äktenskap. SP 1792, nr 89, s. 4.
2) som icke befattar sig med l. bryr sig om ngn l. ngt; särsk. i uttr. obekymmersam om ngt, likgiltig för ngt. Den, som lefvat obekymmersam om andras värk. 2RA 1: 299 (1723). Posten 1769, s. 743. Schönberg Bref 1: 84 (1772: om).
OBEKYMMERSAMHET (obeky´mmersamhet Weste). [till obekymmersam] (†)
1) till obekymmersam 1: sorglöshet. Tessin Bref 2: 343 (1755). Schartau Pred. 26 (1823).
2) till obekymmersam 2: likgiltighet, liknöjdhet. VDAkt. 1695, nr 613 (1694). Hjelt Medicinalv. 3: 39 (i handl. fr. 1776).
OBEKYMRAD, p. adj. (-kiömbr- 1600)
1) (†) som man icke lagt beslag på; i uttr. låta ngt obekymrat, icke lägga beslag på ngt; jfr bekymra I. G1R 16: 593 (1544).
2) (†) icke betungad l. besvärad o. d.; icke upptagen l. tagen i anspråk; särsk. i uttr. obekymrad med l. om l. efter ngt, icke besvärad osv. med l. i fråga om ngt; jfr bekymrad 1. G1R 5: 209 (1527). PrivSvStäd. 3: 39 (1562: ther vm). Christus .. som medh werldzligha saker wille wara obekymbrat. LPetri Skylsk. D 7 b (1572). 2SthmTb. 4: 276 (1573: efth[er]). Dalin Hist. 2: 469 (1750).
3) icke orolig l. ängslig l. bekymrad; fri från oro l. bekymmer; ofta: sorglös, lugn; om person l. ngns handling l. levnad o. d.; särsk. i uttr. obekymrad för l. om (l. av; se nedan) ngn l. ngt, förr äv. ngts obekymrad, utan oro l. bekymmer för ngn l. ngt, äv. (i uttr. obekymrad om l. av ngn l. ngt) övergående i bet.: som icke låter sig störas av l. bryr sig om l. fäster sig vid ngn l. ngt, äv.: ointresserad av l. likgiltig för ngn l. ngt (jfr bekymrad 3 a, 4). RA I. 1: 456 (1546: för). Doch var Kon. Christiern thes eller icke obekymbrat. LPetri Kr. 146 (1559). När .. (G. I) war obekymbratt och oförtörnatt, så war han en liufflig, lustig och lättsinnig herre thill at wmgå både med snack och taall. Brahe Kr. 1 (c. 1585). (Deputationen var) obekymrad om utslaget under så uplysta och ovälduge domare. Höpken 2: 56 (1746). Sådana personer, som, obekymrade om Fäderneslandet, endast söka enskilt vinning. Schönberg Bref 1: 300 (1778). Obekymradt njuta af det närvarande. Nyblæus Forskn. I. 1: 75 (1873, 1879). Det nötet är så .. obekymrad om vad han ställer till. Hallström Händ. 102 (1927). (Pojken börjar) lördagstvagningen .. obekymrad av åskådaren. Hellström Malmros 228 (1931).
OBEKÄND, p. adj.1 [fsv. obekänder] (†)
1) = obekant 1. OPetri Sacr. H 4 b (1528). Sågo .. allehanda slags selsame och underlige diur, oss heelt obekiände. Dahlberg Dagb. 7 (c. 1660; uppl. 1912). Hernlund Laurel 22 (i handl. fr. 1748). särsk. ss. adv.: omedvetet. Medh thet .. (Pilatus) sägher sigh ingen saak finna medh Jesu, slijkt talar han obekent emoot sigh sielff, effter thz han honom haffuer latet nepsa, som han ingen skul med wiste. LPetri ChrPina e 1 b (1572).
3) = obekant 3.
b) = obekant 3 b; äv. substantiverat. G1R 1: 52 (1523). At .. hysa öfwer ena natt .. någon fremmande, obekiendan. KOF II. 2: 325 (c. 1655). SP 1792, nr 72, s. 4.
5) i fråga om inkognito, om person: utan att bli igenkänd, oigenkänd; inkognito; jfr obekant 5. Anno 1620 var Kong. M:tt .. obekend uthij Berlin. AOxenstierna 1: 97 (1620). Schroderus Os. 1: 586 (1635). Nordberg C12 1: 576 (1740). jfr: Otvungen, obekänd och glad må kärleken (vid julen) skifta sina håfvor. Wallin 1Pred. 1: 65 (c. 1830). särsk. i utvidgad anv., om klädedräkt: som gör ngn oigenkännlig. (Johannes XXIV flydde från Konstanz) förklädd vthi en obekänd Drächt. Schroderus Os. 2: 781 (1635). Dens. Albert. 2: 198 (1638).
OBEKÄND, p. adj.2 (mera tillf.) om förseelse, synd o. d.: som den felande icke bekänt; jfr bekänna I 6. KOF 3: 69 (1682). Strindberg SvÖ 3: 12 (1884). särsk. (tillf.): icke öppet förklarad, hemlighållen. Wahlenberg StorM 170 (1894; om vänskap).
OBELADAD, p. adj. (†) icke betungad l. överhopad (med olycka). Hwar är ännu någon Herra! Något Land! som ännu oantastat och obeladat är. Voigt Alm. 1677, s. 27.
OBELASTAD, p. adj. (i sht i fackspr.)
1) icke belastad (med ngt), icke försedd med last l. börda l. tyngd; jfr belasta, v.1 1 a. Schultze Ordb. 2702 (c. 1755). Vågen skall .. ställa tungan på nollpunkten .. då skålarne äro obelastade. SFS 1861, nr 79, s. 2. 2NF 29: 597 (1919; om transportband).
2) bildl.
a) tekn. om kraftmaskin: av vilken ingen effekt uttages; jfr belasta, v.1 2 a α. TT 1899, M. s. 26. Nattetid är (kraft-)stationen obelastad. TurÅ 1938, s. 121.
b) (†) om person: icke betungad (av arbete o. d.); jfr belasta, v.1 2 a ϑ. LReg. 174 (1624).
c) (numera bl. mera tillf.) icke belastad med gäld, skuldfri, ograverad; jfr belasta, v.1 2 a ϑ α'. SthmTb. 27/1 1571 (om hus). Jungberg (1873; om jordegendom).
OBELEDSAGAD3~0020, p. adj. icke åtföljd (av ngn l. ngt); jfr beledsaga 2, 3. Juslenius 133 (1745). Rein Psyk. 2: 461 (1891).
OBELEVAD, p. adj.1 (†) som icke upplevts l. erfarits; jfr beleva, v.1 Murberg FörslSAOB (1791). Wingård Minn. 3: 61 (1846).
OBELEVAD, p. adj.2 motsv. belevad 2: som icke vet att skicka sig på passande sätt, icke belevad; utan belevenhet; ohyfsad; oartig; förr äv. i uttr. vara obelevad emot ngn, uppträda obelevat mot ngn. Dalin Arg. 1: 186 (1733, 1754). Riccoboni Catesby 72 (1761: emot). Det gemena folket har sina fel: gemenligen ä de obelefvade, grofva, och något egennyttiga. Knöppel Bondeg. 6 (1788). Hellström Malmros 28 (1931). särsk. i utvidgad anv., om uppträdande o. d.: som vittnar om bristande belevenhet; opassande. Dalin Hist. III. 2: 167 (1762). Nu finns det intet så obelefvadt som att i ett gladt sällskap tala om döden. PT 1897, nr 264, s. 3.
OBELEVENHET3~0102 l. ~0200 (obele´fvenhet Weste). [jfr obelevad, p. adj.2] (numera bl. tillf.) egenskapen att vara obelevad; bristande levnadsvett; äv. konkretare, om yttring av dylik egenskap; förr äv. om obelevad person. Dalin Arg. 1: 188 (1733, 1754; om person). Gosselman Col. 1: 174 (1828; konkretare). AB 1900, nr 268, s. 3.
Spoiler title
Spoiler content