BEKANTHET bekan4t~he1t, äfv. (i sht i Sveal.) 03~2, r. l. f.; best. -en. (mindre br.) egenskap(en) l. förhållande(t) att vara bekant. Schröderheim Rob. 1: 66(c. 1794). Sibyllinska handskrifters .. bekanthet och spridning. Rydberg Myt. 2: 501(1889). — jfr: Om söndagz morgonen (gaf jag) J(ungfru) Liskens pijga Ingridh till lijten bekantheet 8 s:m: (dvs. som ett litet vänskapsbevis). Växiö domk. akt. 1684, nr 217
Etymologi
[jfr mnt. geve ik minen testamentarien .. tho einen klenen bekantenitze den wallgarden].
