BEKANTING bekan4tiŋ, i Sveal. äfv. 032, m.||ig.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[jfr sv. dial. bekanting (Skåne, Bleking, se Rietz)]
(hvard. med skämts. l. vulgär anstrykning, i sht i södra Sv.) bekant, umgängesvän; jfr KÄNNING. Wranér Brok. bild. 137(1889). Någon af hans bekantingar. Hedenstierna Fru W. 207(1890). Hvem träffar jag där på, om icke min gamle bekanting Magnus. Lindström Gm Härjed. 64(1894).
