BEKLUMMEN, p. adj., anträffadt bl. i n. -et
Etymologi
[jfr ä. d. beklummet, nt. beklummen, t. beklommen, urspr. p. pf. af beklimmen (af BE- o. klimmen, fht. klimban, ags. climban, eng. climb) uti bet. gripa, hoppressa (se Grimm under klimmen), hvilken bet. det sannol. erhållit på grund af sammanblandning med fht. o. mht. (bi)klemmen, ags. beclemmen (se KLÄMMA)]
(†) beklämd. Mit hierta är så beklummit, at jag icke förmår tala et ord. Lagerström Tart. 64 (1731).
