SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1902  
BEKNIPA bekni4pa, i Sveal. äfv. 032 (bekn`ipa Almqvist 296), v. -er, -knep, -knepo, -knipit, -knipen; se för öfr. KNIPA, v. vbalsbst. -ANDE, -NING; jfr BEKNIP.
Etymologi
[jfr d. beknibe, nt. beknipen i annan bet., holl. beknijpen, t. (sich) bekneifen; se BE- o. KNIPA, v.]
sjöt.
1) [jfr motsv. anv. i holl.] tr.: sätta l. lägga i kläm, klämma fast. Uppf. b. 7: 355 (1875). Vid vissa sjömaningsarbeten såsom tagling, klädning, bensling, .. lägger man vanligtvis några slag af det dertill begagnade garnet .. ofvanpå änden (sladden) af detsamma, så att han ej kan gå upp, hvilket kallas att beknipa sladden. R. Nissen i NF 2: 152 (1876). Taglingen göres i allmänhet af tvinnadt garn, hvars ena ända .. lägges långs efter trossen, så att de efterföljande rundslagen beknipa den, och de fyra eller fem sista slagen beknipa den andra ändan. C. Smith i Tidn. f. idr. 1882, s. 80. Konow (1887). Jag hade belagt storeskot med lycka om dobben i karmen så att det beknep sig sjelft. Tidn. f. idr. 1896, s. 222; jfr 2.
2) [jfr motsv. anv. i t.] refl.: komma i beknip, komma l. råka i kläm, klämmas fast, sätta sig fast, fastna. Arbeta upp Cabelarium, som annars vil gå nedföre emot Däck, och beknipa sig. D. Sjöbohm Sjömanöv. 30 (1787). Röding 1: 276 (1794). Stöttan bekniper sig i kipen. Witt Skeppsb. 306 (1863). Ekelöf Ordl. (1899).
Spoiler title
Spoiler content