[fsv. bekränkia, liksom ä. d. bekrænke af mnt. bekrenken, motsv. ä. holl. bekrenken, ä. t. bekränken; se BE-o. KRÄNKA]
(†)
1) göra skröplig l. svag l. sjuk; angripa; hemsöka. Så låter och Gudh Menniskian medh Siukdomar bekränkas. H. Joannis Likpred. öfv. Catharina Rosensköld B 2 a (1647). — i p. pf.: angripen, medtagen; sjuk. Wij förnime .. (att I) becklage idher Krangdom (dvs. sjukdom) .., doch tycker oss illa wara attj nu på thenna tiidh skole bekrenckte wara. G. I:s reg. 8: 253(1533). Af sår bekränkter. Österling Ps. 68(1724, 1727). — oeg. Medh oförstånd bekränckter. Girs Edelh. F 8 b(1627).
