publicerad: 1902
BEKYMRA beɟym4ra, i Sveal. äfv. 032 (beky´mra Weste; betj`ymmra Almqvist), v. -ade. vbalsbst. -ELSE (se d. o.), -ING (se d. o.); jfr BEKYMMER.
Ordformer
(bekymbra G. I:s reg. 1: 44 (1523), Mark. 8: 17 m. fl. ställen (NT 1526), Reenhielm Tryggv. Föret. 3 (1691) m. fl. bekymra 1 Mos. 6: 6 m. fl. ställen (Bib. 1541) osv. Jfr följ.)
I. [jfr motsv. anv. i mnt., holl. o. ä. t.] (†) lägga beslag på, belägga med kvarstad, anhålla. Wij (G. I) .. giffwe them (dvs. de förutnämnda svenskarna, som blifvit plundrade af skotska fribytare) .. tilstondt .. medt rätte till att antaste, arristere och beszåte (dvs. belägga med kvarstad), alle the Schottzske köpemenn, theris Schipp och godtz, eehwar som helst the them, her i wåre och Rijkesens Siöstäder eller annerstädtz beträde och öffwerkomme kunne, doch szåå, att the them ingen skade tilföge, vtan i en rätt och laglig besåttning, them och teris godtz anholde och bekymbre, till tess .. them för slijk dråpelig skade en wenlig affdracht (dvs. godtgörelse), förlijkning, och vprättelse igenn aff förbe:de Skotter .. wijderfares måå. G. I:s reg. 16: 644 (1544).
1) tr.
a) [jfr motsv. anv. i mnt., ä. holl. o. ä. t.] (†) betunga, besvära; taga i anspråk, upptaga (jfr 3 a); med prep. om l. med: besvära (osv.) med; jfr BEKYMMER 1, BEKYMRAD 1. The swore geld som wij .. ære wtij kompne wtij tyscha stæderna therföre wij dagliga wardha bekymbradhe medh scriffuilszer och skarpa formaninghar. G. I:s reg. 3: 248 (1526). Effter thet bisperna nu offta varda bekymbrade i echteskaps saker, medh skyldskap, svågerskap, fadderskap etc. RA 1: 462 (1546). Atth .. Wij ecke ytherligare fförwrsakesz motte, att låte bekymbre Wår Käre Swåger .. om thenne saak. G. I:s reg. 18: 314 (1547). Att ingen there parten skall .. haffwa orsaak till att besökia och bekymra Öfwerheeten ther om. Lagförsl. 265 (c. 1606). A. Oxenstierna Skr. 2: 72 (1612). Sådanne hårde landzplågor (som hunger o. dyr tid) bekymbra oss icke mindre än kriget. RARP 4: 307 (1650); jfr b.
b) [jfr motsv. anv. i ä. d., holl. o. t.] (företrädesvis i religiös stil) bedröfva, göra bedröfvad l. sorgsen l. nedslagen (jfr 2 a); ofta närmande sig c; jfr BEKYMMER 2 b, BEKYMRAD 2. Thet bekymradhe honom (dvs. Gud) j hans hierta (att han skapat människan). 1 Mos. 6: 6 (Bib. 1541; Vulgata: tactus dolore cordis intrinsecus, Luther: es bekümmert jn in seinem Hertzen). Lät thetta icke bekymra tigh. 2 Sam. 11: 25 (Därs.; Vulgata: non te frangat ista res). Dalin (1850). Emellertid bekymras vi för ingen del af denna biografiska torftighet. Lysander Faust 13 (1875). — särsk.
α) (numera föga br.) med personsubj. Mose sadhe til Herran. Hwj bekymrar tu tin tienare .. at tu så legger på migh all folckens tunga? 4 Mos. 11: 11 (Bib. 1541; Vulgata: afflixisti).
β) i p. pr.: nedslående. Det är bekymrande för hvarje redlig menniska, att se sig af sina bröder misskänd. Hagberg Pred. 1: 23 (1814). Agardh Bl. skr. 1: 283 (1843).
c) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. d. o. holl.] oroa, göra orolig l. bekymrad (jfr 2 b); ängsla; jfr BEKYMMER 2 c, BEKYMRAD 3. J kleentroghne, hwadh bekymrar thet doch idher, at j icke haffuen taghit brödh medh idher? Mat. 16: 8 (Bib. 1541). Om then siwke haffuer någhon synd som honom .. bekymrar, then må han bekenna för Prestenom. Handb. 1541, s. C 4 b. Adlerbeth Hor. od. 105 (1817). Ej minst bekymrade det den svenska regeringen, att Chétardie så tydligen tog Elisabet i skydd. Malmström Hist. 3: 38 (1863, 1897). — särsk.
α) med personsubj.
α') (numera bl. i religiös stil, mindre br.) vålla (ngn) (själs- l. sinnes-)oro, oroa. Ath man icke (gm att kräfva judiska lagens hållande) skall bekymbra them som åff (dvs. bland) hedhninganar omwändas till gudh. Apg. 15: 19 (NT 1526; gr. παρενοχλεῖν, Vulgata: inquietari, Luther: vnruhe mache). Gåffue gudh ath the och åffskåres som idher bekymbra. Gal. 5: 12 (Därs.; Vulgata: conturbant, Luther: verstören); jfr d. I hemligh skrifftamål skal man icke bekymra eens samueth, ther medh, att han alla begångna synder vpryier (dvs. framdrager). KOF 1: 236 (1575).
β') (föga br.) gifva anledning till o. vara föremål för (ngns) bekymmer o. oro. Een osidhigh dotter .. bekymrar sin fadher. Syr. 22: 4 (Bib. 1541). Hon börjar bekymra mig. Tavaststjerna Dram. 51 (1891).
β) (mindre br.) i p. pr.: oroande, oroväckande, bekymmersam. Frågan kunde synas bekymrande. Leopold 3: 175 (1798, 1816). På fälten göra insekter .. skada, ofta i bekymrande utsträckning. Thelaus Skog. 44 (1865).
d) (†) förvirra, oroa, förbrylla. Then som swagh är j troona annammer til idher, icke medh någhra föresetningar ther hans tanckar kunna aff bekymbradha warda. Rom. 14: 1 (NT 1526; Luther verwirret). Phrygius Him. lif. 17 (1615). Ingalunda skal han (dvs. prästen) bekymra honom (dvs. den sjuke som är af annan religion), med strijdige och diupsinnige Frågor och Disputeringar. Kyrkol. 17: 8 (1686). Tadelstorm och afunds ifver / Bekymra ej den rena dygdens fiät. Nordenflycht QT 1745, s. 19.
e) (†) bry. Jag .. bryr mig intet mer der med, än mången Rådman eller Nämdeman bekymrar sit hufvud med domen, som han underskrifver och gillar. Dalin Arg. 1: 77 (1733, 1754).
f) (föga br.) kräfva l. förorsaka (med oro förenad) omtanke o. omsorg; jfr BEKYMMER 2 d. En liten menlös tärna, / Som går at ta sig man, / Har mycket i sin hjerna, / Som nog bekymra kan. Kellgren 1: 112 (1788). Mycket bekymra ej heller de lönande fåren om vintern. Runeberg 1: 81 (1832).
g) [jfr motsv. anv. i d. o. t.] (numera nästan bl. i satser med nekande innehåll) intressera, röra; med negation ofta: lämna oberörd; i förb. ngt bekymrar (icke) ngn äfv.: ngn bryr sig (icke) om ngt (jfr 2 c); jfr BEKYMRAD 4. Hvad bekymrar det mig? Skaparen och Dess kännedom är visserligen det vigtigaste, som bör bekymra, och ofelbart bekymrar Oss. Tessin Bref 2: 106 (1754). Det mig bekymrar föga, / Hur mig verlden dömma vill. Ps. 1819, 212: 3; jfr c. Icke bekymrar mig stort, om lockarna hvita, om svarta, / Kring min panna jag bär. Tranér Anakr. 140 (1826, 1833). Hvem af oss skulle det icke bekymra, om hans själ blir frälsad eller går förlorad ..? Franzén Pred. 4: 277 (1844). Påfven bannlyste .. (Johan Hus), men då detta ej bekymrade Hus det minsta, kallade kejsaren honom till Konstanz. Pallin Medelt. 74 (1884, 1890). Det bekymrade henne icke .. mycket om Emin .. var en bra menniska eller ej. Heidenstam End. 40 (1889).
2) refl.
a) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] (numera knappast br.) (blifva l.) vara bedröfvad, (oroligt) sörja (jfr 1 b, 3 b); jfr BEDRÖFVA 4. At the (sörjande) ey alt for mykit söria och bekymbra sich för hans (dvs. den dödes) skul. O. Petri Handb. F 2 a (1529). Ther före skole wij ey alt för mykit bekymbra oss öffuer wora framledhna wener. Därs. F 2 b. Thenne daghen är heligh wårom Herra, therföre bekymren idher icke, ty frögd j Herranom är idhor starkheet. Neh. 8: 10 (Bib. 1541). Blijfwa wj så myckett mehra rörde oss högeligen att bekymbra och häfftigt beklaga och söria öfwer denne .. Konungz dödh. RARP 2: 34 (1633). När människan hafver illa gordt, bekymrar hon sig theröfver; och bedröfvas. Lallerstedt Dygdel. 3 (1739, 1746). Bekymra sig öfver något; sich über etwas grämen. Möller (1790). Han förstår icke att bekymra sig; han vet icke att sörja öfver sin olyckliga lott. Lehnberg Pred. 3: 293 (c. 1800).
b) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] (numera mindre br.) oroa sig, (blifva l.) vara orolig l. bekymrad (jfr 1 c, 3 c). Huadh bekymbre j idher ath j haffuen icke brödh? Mark. 8: 17 (NT 1526). Och medan jag mig i mina tankar bekymrade hvad .. detta betyda skulle. Lagerström Bunyan 1: 96 (1727). (En fånge skrifver till sin kustru:) Bekymrer eder icke så mycket om mig. Ågren Gell. 82 (1757). Min Bror .. bekymrade sig för en framtid, hvilken icke strax i början var likaså lius som den nu är. Leopold i 2 Saml. 7: 42 (1784). Bekymra sig om något; wegen einer Sache besorgt seyn. Möller (1790). Hvad är det värdt att bekymra sig öfver en sådan bagatell! Dalin (1850). Bekymra sig för l. öfver ngt: sollicitum esse de re. Cavallin (1875).
c) [jfr motsv. anv. i fsv., d., mnt., ä. holl. o. t.] bry sig (om) (jfr 1 g, 3 d); företrädesvis i satser med nekande innehåll.
α) med prep. om l. (numera sällan o. bl. i fråga om ngn viss verksamhet) med, förr ngn gg i, förr äfv. ngn gg åtföljdt af att med inf. utan föreg. prep.: befatta sig med, syssla med, taga sig an, vårda sig om, vinnlägga sig om, låta sig angeläget vara; jfr BEKYMRAD 4, 5. G. I:s reg. 1: 37 (1522). At han siigh inthit bekymbrar .. med niels scriffueres æghedeler. Därs. 2: 154 (1525). Hwadh är een menniskia, at tu achtar henne högt, och bekymrar tigh medh henne? Job 7: 17 (Bib. 1541; Vulgata: apponis erga eum cor tuum, Luther: bekümmerst dich mit jm). Derföre kunne wij påå thenne tijdt föge bekymbre oss j thenn sak. G. I:s reg. 16: 439 (1544). Macht, rikedom, wijsheet .. är icke thet werdt, at en Christen sig ther om mykit bekymbra skal. L. Petri 1 Post. R 3 a (1555). The Lärde .. bekymbra sigh at vpsökia och ransaka Orsakerne til thenne selsamme ting. Forsius Min. 120 (c. 1613). Then Salige Herren haffuer på thet högsta sigh ther om bekymbrat, at Gudh måtte boo hoosz osz i landet. Rothovius Äropred. B 3 a (1633). Fåå .. hafwe bekymbrat sigh medh annat, änn dät som hafwer warit dem för fötterne. Stiernhielm Fateb. 2 a (1643). Bekymbra sigh om Nürnberg, dher man ingen Steen ågher .. (dvs.) Fåfängh och onödigh omsorg, som enom intet angår. Grubb 43 (1665); jfr b. (Görtz) har .. bedt oss intet bekymra oss om Hertigdömet, det wore hans Affaire. M. Stenbock (1713) hos Nordberg 2: 363. Sparta bekymrade sig föga om vittra öfningar. Rosenstein 3: 99 (1787). Det är hans (dvs. prästens) pligt att bekymra sig om Guds rikes tillväxt på jorden. Tegnér 4: 199 (1824). Ingen bekymrar sig om det arma barnet. Dalin (1850). Han bekymrade sig föga med att söka lösa motsägelsen. Rydberg Frib. 461 (1857, 1866). Ett (guda-)väsen, som ej bekymrar sig om menniskornas öden. Dens. Ath. 222 (1859, 1866). Må .. läroboken icke bekymra sig om att lära, hvad substantiv, verb .. o. s. v. äro. Claëson 1: 346 (1859). Kejsar Honorius bekymrade sig ej mycket om rikets försvar. Pallin Medelt. 6 (1880, 1890); jfr β.
β) med prep. om: taga intryck af, låta sig påverkas af; taga notis om, fråga efter; bl. i satser med nekande innehåll. Vi fortsatte leken utan att bekymra oss om hans bannor. Wij .. bekymbre oss een ringa ting ther om, hwadh som hwar j sakenne dömer oc talar. L. Petri Kyrkoordn. Föret. 3 a (1571). Iag bekymrar mig intet stoort om hwad Tron är, eller iag troo skall. Emporagrius Cat. G 2 a (1669). Tiden lider: wi fråge intet ther effter, wi bekymre osz intet ther om. Swedberg Sabb.-ro 1605 (1689, 1712). Tadlare och illwilljande menniskior bekymbrar iag mig intet om. Reenhielm Tryggv. Föret. 3 (1691). Allas sellsamme och orimmeliga infällen är onödigt bekymra sigh om. Hiärne 2 Anl. 136 (1706). Huru försäkrar man sig, att de otaliga utdelade Biblarne verkligen läsas? Derom synas, menar man, Bibel-Sällskapen föga bekymra sig. Agardh Teol. skr. 3: 102 (1836). Om de luckor, som härigenom uppkommo i kunskapen, bekymrade sig hvarken lärare eller lärjungar. De Geer Minnen 1: 21 (1892).
γ) (hvard.) abs. Bekymra dig inte! Bekymra dig icke! bry dig icke om det! det angår dig icke. Dalin (1850).
3) (numera bl. i religiös stil) bekymras ss. dep.
a) (†) besvära sig, ifrigt syssla (jfr 1 a). Martha bekymbradhes medh idhkeligha tienist. Luk. 10: 40 (NT 1526; Vulgata: satagebat circa frequens ministerium, Luther: macht jr viel zu schaffen, jm zu dienen).
b) = 2 a; jfr BEDRÖFVA 5. Theras hierta äro nu, aff sorgher full, / Och bekymbras och gråta, för mina skul. Tob. com. F 1 a (1550). Huru länge skall jag bekymras i min själ ..? Handb. 1811, s. 116.
c) = 2 b. Wij bekymres, men wij giffue oss icke offuer. 2 Kor. 4: 8 (Bib. 1541; gr. ἀπορούμενοι). Ej skolen J då bekymras för den osedda morgondagen. Wallin Rel. 1: 129 (1818, 1825).
d) [jfr motsv. anv. i fsv.] = 2 c. Det är .. fåfänglighet, at önska sig et långt lif; men föga där om bekymras huru man må lefva väl. Liljestråle Kempis 2 (1798). Bekymras mindre om .. hvad jag må mena, / Och kom till saken blott. Leopold 1: 341 (1808, 1814). Jag då ej .. / Bekymras blott för eget väl, / Men ej om Josefs skada (jfr Am. 6: 6). Wallin Vitt. 1: 112 (1821); jfr c.
Spoiler title
Spoiler content