BEKYTTAD beɟyt4ad, i Sveal. äfv. 032, p. adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr sv. dial. bekyttadt (Rietz); ordet antages hafva uppkommit gm sammansmältning af BEKYMRAD o. BETUTTAD, dialektiskt äfv. betyttad; se Tamm]
(hvard., mindre br.) oviss hvad man skall taga sig till, rådvill, perplex; i förlägenhet, orolig, ängslig. Stum är naturen (nu om hösten), försagd och bekyttad. C. F. Dahlgren S. arb. 2: 245 (1837). (Fågel-)Paret syntes helt andtrutet och bekyttadt. Fryxell Dag o. natt 3: 27 (1841). Du skall tro, han är bekyttad: han har fått sig en stämning på halsen. Dalin (1850). Illa bekyttad. Dens. Rådvill, bekyttad .. marscherade Müllern framför sina kanslister (i K. XII:s läger vid Bender strax före kalabaliken). Heidenstam Karol. 2: 97 (1898). Hon .. såg öfvermåttan bekyttad ut — ungefär som en fölunge, den där grubblar på att öppna en grind. Lindqvist Dagsländor 1: 91 (1898).
