BELEFVA, v.1; sup. -at; se för öfr. LEFVA, v.1
Etymologi
[efter ä. t. beleben; jfr ä. d. beleve, mnt. o. holl. beleven; se BE- o. LEFVA, v.1]
(†) upplefva; under l. i sitt lif vara med om l. erfara; jfr AFLEFVA, v. Jag .. hoppas belefva den dag at Trundhem skall komma i E. K. Maj:ts händer. Stiernhielm i HSH 3: 125 (1657). Hoo veet om Gud ey vil / Förkorta här hans tijd, at han ey skall belefva / Den vedervärdigheet, som vij uti än sväfva. Rosenfeldt Vitt. 226 (1675). Brenner Dikt. 1: 89 (1686, 1713). En så skadelig storm, som ingen vet sig förr hafva belefvat. C. Quensel Almanach 1731, s. B 2. Vår sällsynta lycka, att hafva fått belefva tvenne så hugnande tidpunkter. Adlerbeth i SAH 2: 197 (1799). Jag har varit vid många Riksdagar, men en sådan, som denna, har jag aldrig belefvat. Ad. prot. 1800, s. 657. De händelser, jag belefvat. Wingård Minnen 3: 34 (1846).
Anm. 1:o G. A. Silverstolpe betecknar i Journ. f. sv. litt. 1798, s. 163 det af J. S. Ekmanson i en öfv. från t. använda uttr. belefva en händelse ss. osvenskt. — 2:o I följ. cit. har ordet möjl. bet.: efterlefva, (i lefvernet) ställa sig till efterrättelse. Motsv. bet. finnes visserligen i ä. holl.; emellertid är den nedan anf. anv. kanske snarast att fatta ss. tillfällig o. beroende på inflytande från BELEFVA, v.2, ett inflytande, hvarpå särsk. ordets från LEFVA afvikande böjning hos Wingård tyder; måhända har man rent af att här antaga en mindre riktig anv. af sistn. (redan omkring midten af 1800-talet väsentligen föråldrade) v., anslutande sig till ngn af bet. 1—3 o. uppkommen under inflytande af LEFVA. Allt detta anbefalldes och stadgades genom skriftliga kontrakter .. och belefvades ganska ordentligen, hvarmed början gjordes följande natten. Wingård Minnen 3: 104 (1846). Att rätt fatta, behjerta och belefva dessa Guds afsigter .. det är att helga och inviga templet till dess bestämmelse. Genberg 2: 114 (1856).
