BELJUGARE bejɯ4gare, i Sveal. äfv. 0302, m.||ig.; best. -en, äfv. -n; pl. =.
(numera mindre br.) person som beljuger (ngn). Lex. Linc.(1640, under sycophanta). Beliugaren, som hemligen brukar sina konster, kan sällan .. igenfinnas. Nehrman Inl. t. jur. cr. 306(1756). Belackare och beljugare. Livin Kyrkost. 3(1781). Skrattade ingen åt lögnerna om nästan, så hade ju beljugaren inte någon uppmuntran. Jolin Smädeskr. 99(1863).
