BELLETRIST bäl1etris4t, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr d., holl., t. o. eng. bellet(t)rist, afl. af det fr., äfv. i sv. använda, uttr. belles lettres, ”sköna vetenskaper” (af lat. bellus, skön, o. litteræ, litteratur, pl. af littera, se LITTERA), parallellbildning till beaux arts, sköna konster, o. enl. Littré omfattande grammatik, vältalighet o. skaldekonst]
(mindre br.) skönlitterär författare; vitterlekare. Ännu resa årligen så väl (danska) vetenskapsmän som (danska) bellettrister med icke obetydliga (stats-)understöd. Snellman Tyskl. 14 (1842). Dalin (1850). Lyttkens o. Wulff Utt. (1889).
