1) [jfr t. belassen, låta vara (i fred)] med prep. till: låta (ngn) slippa med l. för. (Om några) vore som heller geffua oss eth stycke peninga æn the folk vthgöra Swa belathom vj them thill xx marc. ortuge .. för huar karll the skulw vthgöre. G. I:s reg. 1: 194(1524).
2) [sannol. gm konstr.-växling utveckladt ur den i fsv. förek. bet. öfverlämna (ngt åt ngn); jfr fsv. belata, beläna] i förb. belåta ngn med ngt, gifva l. lämna ngt åt ngn, låta ngn få ngt; förse ngn med ngt. J ære begærendis athuj (dvs. att vi) schule belate edher medh thet dæke[ne]dömme j lincopungh. G. I:s reg. 3: 51(1526). Wij (äro) jlde nog belatne medt godhe byggiemästere, likwäl wele wij see till hwadt rådt wij finne kunne. Därs. 16: 133(1544); jfr BELÅTEN 1.
3) [möjl. bildadt till BELÅTEN 3l. utveckladt ur den hos t. belassen förek. bet. låta vara (i fred)] refl. o. dep.: nöja sig, vara till freds. Rudbeck Atl. 2: 127(1689). Att den som lyst i Stockholms Slott / En man i Savolax har fått, / Och dermed kunnat sig belåta. J. G. Oxenstierna 2: 228(1775, 1806). Att belåtas med det lilla, icke förhäfva sig. Wingård Skr. 2: 57(1820).
