BELÄSENHET belä4sen~he1t, äfv. (i sht i Sveal.) 030~2 (belä´senhet Weste; bel`äsänhét Almqvist), r. l. f.; best. -en; pl. (knappast br.) -er (Fahlcrantz 6: 156(1843, 1865)).
Etymologi
[jfr t. belesenheit]
egenskap(en) att vara beläst; boksynthet; ofta konkretare, om (summan af) gm läsning vunna kunskaper l. insikter o. d. G. Benzelstierna i Benz. brefv. 178(1734). Bilder .. af det vanliga och förslitna slaget, som en hvar med måttlig beläsenhet och talang kan hämta från den poetiska allmänningen. Tegnér 3: 512(1816). En vidsträckt beläsenhet .. karakteriserar .. arbetet. C. A. Hagberg i SKN 1843, s. 214. Hr A. .. har synbarligen en stor beläsenhet. Claëson 1: 379(1859). Mycket arbetsam, förvärfvade han en betydlig beläsenhet, hvilken han dock ej förmådde beherska. Hedin Rev. qv. 128(1879). Störst var hans (dvs. Svedelius') beläsenhet inom svensk och allmän historia. Sander i 3 SAH 4: 29(1889). — (†) Denna styl af äkta latinsk beläsenhet. Leopold 3: 452(1801, 1816).
