SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1903  
BELÖNA belø4na, äfv. -lö4na, i Sveal. äfv. 032 (belö´na Weste; bel`öna Almqvist), v. -ade, äfv. -er (numera knappast br.), -te, -t, -t (de tre sistn. formerna i sht hvard.; mest begagnas bland dem p. pf., särsk. i ssgr, i sht prisbelönt) (-ar, -ade, -at, -ad (-ett) G. I:s reg. 12: 271 (1539), Muræus 1: 251 (1648) osv. -er Risingh Landb. 14 (1671), Leopold 2: 415 (1802, 1815; i rim); -te (ipf.) Schroderus Uss. K 1 b (1626), Palmblad Fornk. 1: XLVII (1843) m. fl.; -t (sup.) G. I:s reg. 17: 608 (1545), Atterbom FB 38 (1814) m. fl.; -t (-te, -ta) (p. pf.) G. I:s reg. 16: 356 (1544), Bremer Fam. H* 2: 114 (1831) m. fl. Sahlstedt angifver för p. pf. såväl -ad som -t, men för öfr. endast -ar osv.); se för öfr. LÖNA, v.1 vbalsbst. -ANDE, -ING (se d. o.); -ARE, -ARINNA (föga br., Dalin (1850)), -ERSKA (föga br., Leopold 2: 168 (1794, 1815), Valerius 1: 12 (1806)).
Etymologi
[liksom d. belönne efter mnt. belonen l. t. belohnen; jfr holl. beloonen; se BE- o. LÖNA, v.1]
— jfr FÖRBELÖNA samt OBELÖNAD.
1) till lön l. vedergällning l. vederlag (för välförhållande, förtjänster o. d.) begåfva (ngn med ngt) l. tilldela l. gifva (ngn) ngt; vedergälla; äfv.: löna; i sht i fråga om ngt som (frivilligt) tilldelas ngn ss. utmärkelse l. uppmuntran l. tecken till erkänsla l. tillfredsställelse; ej sällan motsatt STRAFFA; ofta med sakobj., särsk. betecknande handling(ssätt), prestation, egenskap o. d. (Frikostigt) belöna ngn för hans tjänster. Belöna ngns förtjänster. Ludvigsson Norman 23 (c. 1550). The Lärde wijse Skalder, .. / The warde mig (dvs. Apollo) til Heder, / Med Daphnes Löf (dvs. lagern) belönt. Stiernhielm Cup. 5 (1649, 1668). Ach att den gunstiga himmelen, Dronningens stoora wällwilligheet emoth oss täcktes .. en gång belöna! A. Wollimhaus i 2 Saml. 1: 113 (c. 1669). Således blefve Pfalts-Grefvens förtjenster väl belönte. Celsius G. I 507 (1753, 1792). (Stridsmännen) trodde sig sjelfva belönte genom den heder, deras älskade Höfding vederfors. Gustaf III Skr. 1: 185 (1791). Den enda skänk .. (Kellgren) emottog af lyckan, var att lefva under en Konung, sjelf snille och snillets belönare. Stenhammar 274 (1798). Vi se klokhet och flit belönte med ymnigare tillgångar. Lehnberg Pred. 2: 253 (c. 1800). (Gud) älskar och belönar det goda, samt hatar och straffar det onda. Lindblom Kat. nr 126 (1811). Troligen har han icke ansett sig nog framdragen, nog belönt för sina gjorda tjenster. Fryxell Ber. 5: 29 (1831). Sedan .. (schahen) gjort sig underrättad om uppfinnaren till denna lustbarhet, belönte han .. frikostigt alla, som deruti tagit någon betydlig del. Palmblad Nov. 2: 175 (1841). (Detta) skämt belönades med nya skrattsalvor. Rydberg Ath. 194 (1859, 1866). (Nero) kallade .. grekiske ynglingar till Rom, lät dem förevisa pyrrikiska dansen och belönade dem med romersk medborgarerätt. Dens. Rom. d. 113 (1882). Då den ungdomliga teatertruppen efteråt aftackades, belönades vi med kyssar af den sköna grefvinnan. De Geer Minnen 1: 19 (1892). jfr VÄL-, ÖFVER-BELÖNAD. — särsk.
a) [jfr ä. t. sie belohnete den heiligen ire arbeit; jfr äfv. mnt. God schal dem minschen sines werkes belonen, ä. t. des belonet dir got] (†) med indirekt personobj. o. direkt sakobj.: belöna ngn för ngt. Ffrw Cristhin oc hennes partij .. som oss meedh saadane onda stempling och forræderj wile belöne the gode gerninghar som wij them .. bewist haffwom. G. I:s reg. 2: 24 (1525); jfr e. Huilchit thenn alzmectige henne vtann tuiffuell thill hennes siell belöntt haffuer. Därs. 17: 608 (1545). Vordo honom hans godhe gerningar .. så belönte, som allmeent plägar skee i verldene, nembliga uppå thet verste. L. Petri Kr. 66 (1559); jfr e. (Gud skall) rikeligen tig / Sådant belöne. Holof. 21 (c. 1580). At man här effter medh the Polacker intet så clementer (dvs. mildt) .. förfahrandes, vthan them theras MeenEedh medh Swärdet belöhnandes warder. N. Av. 1 Maj 1656, nr 2, s. 4; jfr f. Anm. Språkprofvet från 1656 bör möjl. föras till 2.
b) [jfr ä. t. dir mit undank belohnen] (†) med indirekt personobj. i dat., utan sakobj. Nu kan hända, att Konunger will trognom tienistamannom sinom belöna i fasta jordagodz. Lagförsl. 30 (c. 1609).
c) abs. Jag blott belöna vill: i lagarnas förvar / Skall straffet lemnadt bli. Stenhammar 5 (1794). En Gud, som icke straffar, kan icke vara en Gud, som belönar. Ödmann Str. förs. II. 1: 3 (1803).
d) [jfr t. der himmlische belohner] (numera mindre br.) ss. vbalsbst. -are som beteckning för Gud. Dig löner igen den store Belönaren, Herren. Nicander Sal. ordspr. 60 (1760). Anropa den Högste Belönaren om .. (sina välgörares) vedergällning. DA 1772, nr 160, s. 2. Måtte .. jag .. med en redlig tjenares vittnesbörd träda, inför Belönaren, till en ovansklig glädje. Lehnberg Pred. 2: 192 (c. 1800). Den sälla rymd, der hans förlossade själ redan hört den evige Belönarens helsning. Wallin Rel. 4: 436 (1833). Belönaren ofvan skyn. Valerius 2: 264 (1840).
e) [jfr t. mit undank belohnen] mer l. mindre ironiskt, om lönande af godt med ondt; i ä. tid möjl. närmande sig 2. G. I:s reg. 2: 24 (1525; se under a). Ath hans Ma:t för szin godwillie .. med all vlempe (dvs. skymf l. förolämpning) skulle belönett och afftackett bliffua. Därs. 12: 271 (1539). Then tigh älskar (o värld), han blifwer illa belönt. Schroderus Hoflefv. 279 (1629). Du med köld och flärd har hennes eld belönt. Lenngren 384 (1778). (Jag) bär den största ömhet för Er, fast Ni så omenskligt belönar mig. Envallsson Kopparsl. 37 (1781). Den tappre riddaren belönades af sin konung med otack. Topelius Läseb. 2: 251 (1875).
f) ironiskt, om (vederbörligt) bestraffande af ngt ondt. N. Av. 1 Maj 1656, nr 2, s. 4 (se under a; jfr äfv. anm. därs.). När en poike honom på gatan begabbade .., fick han honom .. fatt, och belönte honom med några örfilar. Humbla 148 (1740). Nyblom Hum. 281 (1874, 1883).
g) med obj. som betecknar täflande person, prisskrift, utställdt föremål o. d.: utmärka med (heders-)pris, prisbelöna; jfr BELÖNING 1 b. Academien fann sig .. i stånd, at kunna belöna tvenne af dessa skrifter. 1 VittAH 1: 35 (1755). Är han (som vunnit Sv. Akademiens större belöning) .. närvarande (vid Akademiens offentliga sammankomst) .. anvises honom, uppå en för the belönte utsedd serskild bänk, et rum. 1 SAH 1: 38 (1786, 1801). Då Akademien .. belönar någon med den andra guldpenningen. SAH 2: 272 (1802). Ljunggren SAHist. 1: 47 (1886).
h) mer l. mindre oeg. l. bildl. med sakligt subj., som tänkes skänka l. (i sht) utgöra l. blifva vedergällning l. vederlag l. lön. Hwar och en dygd belönar then Menniskian wäl som henne öfwar. Muræus 1: 251 (1648). Hvad på jorden kan belöna den som .. går döden till mötes för fäderneslandet ..? Leopold 3: 56 (1802, 1816). Dygden belönar sig sjelf, och blir ytterligare belönad. Lindblom Kat. nr 105 (1811). Det är arbetaren .., som .. mest får erfara, att .. (naturen i norden), ehuru belönande omtankan och fliten, likväl aflagt alla dragen af en klemande mor. Geijer II. 1: 36 (1825). En glänsande framgång belönar hans möda. Svedelius i SAH 55: 403 (1879). Stormande applåder belönade hvarje den stora sångerskans nummer. GHT 1895, nr 241 A, s. 3. — (numera knappast br.) vara värd, löna (mödan o. d.). Migh är icke rätzligen witterligit, ther iagh företoghe migh til at beskrifwa the Romares .. Bedriffter .., om thet .. skulle belöna migh mödhan. Schroderus Liv. 2 (1626); jfr a. Dens. Uss. K 1 b (1626). jfr: Itt sådant Land .. belöner .. sitt arbete dubbelt eller mehr. Risingh Landb. 14 (1671).
2) (†) i allm.: vedergälla l. löna (efter förtjänst) (jfr 1 a anm. samt e). Hwadh bäfwan skal man tå röna, / När Domaren kommer döma, / Och all gerning strengt belöna. Forsius Spec. C 3 a (1620). jfr: Rättfärdigheten wille döma / Menniskian, och illa belöna, / Effter sin (dvs. hennes) förtiänst medh ewigh straff. Chærberus A 2 a (1642).
3) [jfr motsv. anv. i ä. d. o. mnt.] (†) aflöna; besolda. (Konung Perseus) haffuer tijotusende Man the honom för såld tiene .., haffuer och så månge Penningar vthi förrådh at han them vthi tijo Åhr belöna kan. Schroderus Liv. 789 (1626). Kan och Staden (Växiö) för dess Ringa inkompst icke mehra ähn een Borgmestare belöna. G. Gyllenstjerna i HSH 31: 194 (1664). Isogæus Kortholt 29 (1699). Theras åstundan .. (är), at få sin egen prest, .. then the lofva hederligen vppeholla och belöna. Swedberg Amer. 104 (1732). SP 1779, s. 829.
Särskild förbindelse:
BELÖNA IGEN. (†) till 1: vedergälla, återgälda, löna. O, min hiertans bäste wen, / huru skall iagh thet belöna igen, / Att i så wille dö för migh! Asteropherus 68 (1609).
Spoiler title