BENA be3na2, v.3 -ade.
Etymologi
[afl. af BEN, sbst.1 II 1; jfr sv. dial. bena (å, åsta osv. Rietz 19), d. bene av]
(hvard., i vissa delar af södra Sv.) gå l. springa hastigt, skynda; bl. i särsk. förb. (se nedan). — [jfr nor. beina seg (Ross)] (sannol. tillfällig, skämts. bildning) refl. Jo, hon är på benen; om hon vill bena sig hit, så skall jag likasom framföra ärendet. Hagberg Shaksp. 10: 331 (1850).
Särskilda förbindelser:
BENA I VÄG 10 0 4. gifva sig af (med fart), sätta l. basa i väg l. åstad.
SAOB
