BENÄMNING benäm4niŋ, i Sveal. äfv. 032 (benä´mning Weste; ben`ämmning Almqvist), r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[jfr d. benævning, t. benennung samt holl. benaming, benoeming, t. benamung]
(i sht i skriftspr.) vbalsbst. till föreg. i bet. 2. — särsk. konkretare om ord l. uttryck hvarmed ngn l. ngt kallas l. betecknas; namn. Man må icke taga ordet Spetälska i des strängaste bemärkelse. Österlänningarne älska jämförelser i sina benämningar. Ödmann Str. förs. III. 2: 153(1811). De arma trashankar, som äro kända under den omfattande benämningen packet. B. E. Malmström 7: 396(1845). Folkens herdar var en benämning för konungarne. Svedelius Statsr. ansv. 6(1856). Benämningen Folkrätt i stället för yttre Statsrätt är .. förvillande. Boström Proped. 23(c. 1860). Folkspråkets ”solulv”, benämningen på den ring, som stundom visar sig kring solen. E. H. Tegnér i Ydun 64(1869). ”Padrone” och ”padrona” begagnas i Italien så, som benämningarne ”värd” och ”värdinna” i Sverige. Wennerberg 1: 267(1881). Vi (svenskar) lärde oss (af de kristna missionärerna) en mängd nya begrepp och på samma gång dessas benämningar på grekiska eller latin. A. Noreen hos Schück o. Lundahl Läseb. 1: 9(1901). jfr FADERS-, HEDERS-, ORT-, SLÄKT-,SPRÅK-,ÄRE-BENÄMNINGm. fl. — särsk.
a) (numera föga br.) med en af prep. af (jfr AF I 18) inledd bestämning som angifver hvari benämningen består. Benämningen af dag och natt är endast relativ. Wallerius Tankar 87(1776). Benämningen af hjelte. Fahlcrantz 1: 84(1842, 1863).
b) (mindre br.) om namn i eg. mening. Adlerbeth Ov. 197(1818). (”Tennöarna”) kallades Oestrymnides, eller med någon dylik benämning. Nilsson Ur. 2: 110(1864).
-LÄRA~20. (Torbern Bergmans) förslag till kemisk benämningslära. P. T. Cleve i NF 2: 291(1877). —
-ORD~2. (föga br.) språkv. Substantivet och adjektivet kallas med gemensamt namn nomen (benämnings-ord). Tullberg Sv. spr. 1: 27(1836). Benämnings- och påpekningsorden. Claëson 2: 159(c. 1858).
