[liksom ä. d. bipligtere efter mnt. biplichter, motsv. ä. t. beipflichter; jfr föreg. samt sidoformen BIPLIKTARE]
(†) om person som förbundit sig att bistå ngn, anhängare, medhjälpare; jfr BIPLIKTARE.För(skrif)ne konungh och hanns beplichttere eller suårne. G. I:s reg. 1: 83(1523). Tegel G. I 1: 208(1622).
