SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1903  
BEPRÅLA, v. -ade.
Etymologi
[jfr ä. d. beprale, holl. bepralen; se BE- o. PRÅLA]
(†) präktigt l. pråligt utstyra, smycka, pryda. Och var i samma sköld allhanda diur inmåhlat, / Som leyon, biörn och ulff, med them han var bepråhlat. Westhius Vitt. 4 (1678). Jag satt för liten stund i kunglig pracht beprålad. Kolmodin Qv.-sp. 1: 517 (1732). Han (dvs. jaktfalken) mycket var beprålad / Med tofs och hjelm, förgyld och målad. Dalin Vitt. II. 6: 169 (1752). J. Wallenberg 36 (c. 1765).
Spoiler title