SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1903  
BEPÄLSA bepäl4sa, i Sveal. äfv. 032, v. -ade.
Etymologi
[jfr d. bepelset, t. bepelzt; se BE- o. PÄLSA]
kläda i päls(ar).
a) (†) refl.: kläda sig i päls(ar), taga på sig (sin) päls. Nu blir tid att ta muffen och sig bepelsa. Bellman 5: 328 (1764). Han må sig väl bepelsa / Emot så bister köld. Dens. 6: 318 (c. 1785).
b) (mindre br.) i p. pf. i adj. anv.: pälsklädd. SP 1779, s. 203. Romerska författare kalla Götiska furstar de bepelsade konungarne (pellitos reges). Geijer I. 7: 104 (1830). Sofvande, väl bepelsade Murmanski. Castrén Resor 1: 151 (1842). SD(L) 1902, nr 108, s. 3.
Spoiler title
Spoiler content