SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1904  
BERGOT, adj.; n. =.
Ordformer
(bergutta (best.) Rudbeck Atl. 2: 156 (”146”) (1689))
Etymologi
[afl. af BERG]
(†)
1) = BERGIG 1. På den sijdan som hampnen (vid Sandhamn) ähr wärst, är landet iämpt och Slättast, der hamnen är bäst, är landet bergot och oiemptt. HSH 31: 439 (1638). Wår skogrijka och bergutta Atlandz öö. Rudbeck Atl. 2: 156 (”146”) (1689). Humbla 386 (1740).
2) = BERGIG 2. I skogzbygden, der .. jorden är .. så bergot, att ingen synnerligh åker, göras kan. Vg. fornm. tidskr. 6—7: 27 (i handl. fr. 1619).
Spoiler title
Spoiler content