BERNHARDINER bær1nhardi4ner, äfv. bær1nar-, l. bæ1r-; best. -n; pl. =; äfv. BERNHARDIN bær1nhardi4n osv.; best. -en; pl. -er; sbst.2, m.||ig. l. r.
Etymologi
[jfr t. bernhardiner, (möjl. under påverkan af föreg.) bildadt af Sankt Bernhard, namn på det bekanta alppasset i kantonen Wallis i Schweiz med ett af augustinermunkar bebodt kloster samt hospitium, som anses hafva grundlagts år 962 af den hel. Bernhard af Menton; ordet torde vara en ellips för BERNHARDINER-HUND]
(mindre br. utom i ssgr) Sankt Bernhards-hund; jfr BERNHARDINER-DOGG, -HUND. (Den) s. k. slät- eller korthåriga Bernhardinern utgör en bastard .. samt .. varierar (för mycket) till sitt yttre för att kunna anses såsom en konstant race. Rydholm Hunden 85 (1881).
Ssgr: BERNHARDINER-1030~, äfv. BERNHARDIN-DOGG103~2. Bernhardinerdoggen var ett stort, långhårigt, ytterst starkt djur, med kort, bred nos och långa öron, lika utmärkt för sitt skarpsinne som för en sällspord trohet. Brehm 1: 167 (1874). —
-HUND~2. De äkta Bernhardinerhundarna nyttjades fordom att uppspåra olyckliga vandrare, som i de trånga bergspassen .. blifvit nedsnöade eller gått vilse. Rydholm Hunden 85 (1881). —
