BESITTARE besit4are, i Sveal. äfv. 0302 (besi´ttare Weste; bes`ittare Almqvist), sbst.1, m.||ig.; best. -en, äfv. -n; pl. =.
person som besitter. — särsk.
2) (i sht i skriftspr.) till BESITTA 6: ägare; innehafvare. Civ. instr. 43 (1618). En retter godzens Herre och besittiare. Lex. Linc. (1640, under proprietarius). Om någon prætenderar successionen til något Rijkzlähn, som en annan hafwer tagit i besittning, så kan den samma ochså effter åhr och dag sin prætension moot besittiaren utföra .. effter Rijkzens rätt. OSPT 1686, nr 17, s. 5. Ägare eller besittiare af ägendomen. Nehrman Inl. t. jur. civ. 125 (1729). En människa, som .. af denna dyrbara skatt (dvs. dygden) är besittare, är .. mer lyckelig än andre. Norberg Den dygd. Föret. 8 (1776). Besittaren .. är svarande vid en tvist om rätt till saken, som besittes. Landtmanson Comm. poss. 39 (1863). Vräkning, .. en af exekutiv myndighet vidtagen åtgärd, hvarigenom besittare af hus eller fastighet skiljes från besittningen. NF 17: 1454 (1893). Kapitalets egentliga väsen .. och grunden till de anspråk, som dess besittare vid sidan af jordens och arbetets innehafvare uppställa på en andel i produktionsresultatet. Wicksell Förel. 1: 171 (1901). Eschelsson Besittn. 2 (1904). — jfr JORD-, RÄTTIGHETS-, SAK-, VARU-BESITTARE.
3) (†) närmande sig bet.: behärskare, herre. Jacobs hws skal besittia sina besittiare. Ob. 17 (Bib. 1541; Luther: seine besitzer besitzen). Menniskian .. haffuer bortmist thetta högsta goda, och vti then staden haffuer hon igenbekommit then fule satan til sin inwånare och besittiare. Muræus 2: 213 (1648); jfr BESITTA 8. Orättmätig Besittiare och Tyran öfver alla sina Grannar. Ehrenadler Tel. 332 (1723; fr. usurpateur).
