publicerad: 1904
BESINNING besin4iŋ, i Sveal. äfv. 032 (bes`inning Almqvist), r. l. f.; best. -en; pl. (†) -ar (Palmblad Fornk. 1: cix (1843)).
vbalsbst. till BESINNA.
1) (†) insikt, kännedom; jfr BESINNA I 2. Sådana förtröstning och besinning om gudz nådhe gör menniskiona gladh. Förspr. t. Rom. 2 b (NT 1526; Luther: erkentnis).
2) medvetande, sans, (sina) sinnens bruk; jfr BESINNA II 1. Hela min besinning hade återvändt (efter afsvimningen). Bremer Grann. 2: 107 (1837); jfr 4. När slutligt dock / Min själ blef klar, och min besinning återkom. Runeberg 5: 153 (1863). Mista, förlora besinningen .. vara utan besinning .. återfå besinningen. Cavallin (1875). Halft i drömmar, halft i säll besinning / ser du vidt framför dig sollyst stråt. Rydberg Dikt. 1: 154 (1882).
3) tankarnas riktande på ngt, eftertanke, öfvervägande, öfverläggning, eftersinnande, reflexion; jfr BESINNA I 4, II 2, 6. Handla med, utan besinning. Vid närmare besinning. Forssell Stud. 2: 330 (1879, 1888). I samma mån själen vaknar till besinning öfver sig själf, märker hon de faror, af hvilka hon är omgifven. Rudin Ord t. ungd. 3: 176 (1903). — särsk.
a) i numera mindre br. anv. En vetenskaplig besinning af det gudomliga och naturliga i tingen. Atterbom Minnest. 2: 339 (1824). Tankverksamheten yttrade sig antingen mera såsom åskådning och bildskapelse, eller mera såsom en deröfver på sig sjelf återgående besinning. Dens. Siare 1: 87 (1841); jfr SJÄLF-BESINNING. Gregorius ser med pröfvande besinning / Den ljuse mannens hela skick och blick. Fahlcrantz 1: 163 (1842, 1863). Utan besinning af den fara, han själf därvid kunde löpa. De Geer Minnen 2: 200 (1892). — (knappast br.) i uttr. taga i besinning, taga i betraktande, taga hänsyn till. Hvarföre tager ej menniskan Kärlekens evangelium i besinning, då hon stiftar samhällslagar? Hedborn Skr: 1: 31 (1835).
b) (†) konkretare. På de Orphiska lärorna grundade jemväl Pythagoras sin tankebyggnad, dock med upptagande af främmande tillsatser och egna besinningar. Palmblad Fornk. 1: cix (1843).
4) förmåga att behärska sina tankar l. att tänka sig för, förmåga af eftertanke l. klara tankar l. tankereda; tankeförmåga; sinnesnärvaro; jfr BESINNA I 4. Midt under affecters .. vildaste svall följer henne (dvs. kvinnan) det klara förståndets besinning. Törneros Bref 1: 59 (1824). Förståndets skärpa och besinningens klarhet. Tegnér 3: 438 (1843). Hon blef så förskräckt, att hon förlorade all besinning. Dalin (1850). Jagtfebern började öfverväldiga mig och beröfvade mig den lugnare besinningen. Oscar II Skr. 3: 255 (1864, 1888). Förvirringen omvexlar (hos E. XIV) med fullkomlig sans och besinning. Svedelius i SAH 51: 321 (1875). Forssell Stud. 2: 113 (1888). — jfr SJÄLF-BESINNING.
5) själfbehärskning, måttfullhet, sans; jfr BESINNA I 4. Han har uppfört sig med mycken besinning. Dalin (1850). Besinningen .. är en viss ordning och ett beherskande af vissa lustar och begär. Dalsjö Platon Skr. 2: 192 (1872; gr. σωφροσύνη). Allt var hos honom besinning, fasthet, hofsamhet. Cavallin (1875).
6) till BESINNA II 6, 7. Komma till besinning .. ändra mening, tanka, ångra sig, komma till förnuft. Dalin (1850). Jer. 31: 19 (öfv. 1904).
7) (föga br.) filos. till BESINNA I 5: (klart) medvetande, insikt. Sedan subjektet kommit till besinning derom, att den sanna oändligheten ligger uti dess egen ande. Ljunggren Est. 1: 37 (1856, 1869). Det klara medvetandet .. är detsamma som ”besinning”. Rein Psyk. II. 1: 248 (1891).
-FULL~2.
1) till 3. I lidandets besinningsfulla, fruktbärande stunder. Wallin 2 Pred. 1: 211 (1831). Blyg besinningsfull förvåning dessa barnakinder målar. Wirsén Jul. 38 (1887).
2) till 5. En besinningsfull vältalighet. Estlander Konsthist. 70 (1867). Axel Oxenstierna .. var lugnare och besinningsfullare (än G. II A.). Läseb. f. folksk. 511 (1892). En besinningsfull .. politik. PT 1904, nr 91 A, s. 2. —
-FULLHET~20 l. —0~2. —
(3; jfr 4, 5) -KRAFT ~2. (numera föga br.) Med fritt val och klar besinnings-kraft. N. F. Biberg i VittAH 10: 101 (1811). Atterbom Siare 5: 509 (1849). —
-LÖS~2.
1) (mindre br.) till 2: medvetslös, sanslös. Atterbom LÖ 2: 78 (1827, 1854). De sista fyra dagarne hade han tillbragt i ett mestadels besinningslöst tillstånd; men återfick, kort före sitt slocknande, sansen. Dens. Siare 5: 401 (1849).
2) till 3: tanklös, oreflekterad. Ett besinningslöst barn. Thomander Skr. 1: 271 (1862). Besinningslöst du handlat. Runeberg 5: 250 (1863). En besinningslös hänförelse. Roos Skugg. 94 (1891).
3) till 4: som förlorat fattningen, vettlös. Hos dessa, skygga och af ondt samvete besinningslösa, uppstod fruktan. Kolmodin Tac. 1: 52 (1833).
4) till 5: otyglad, hejdlös. Besinningslös kraft. H. Reuterdahl i SKN 1842, s. 147. Judarne .. hade låtit sig retas till besinningslöst raseri af sina andliga ledare. Böös Betr. 40 (1903). —
-LÖSHET~20 l. —0~2. —
(3) -TID~2. betänketid. (De) anhöllo om besinningstid till följande dagen. SP 1809, nr 18, s. 2. Efter läsningen af ditt bref, tog jag mig några dagars besinningstid och skref sedan till Agardh. Beskow i Tegnérs ppr 311 (1830). Hedin Rev. qv. 43 (1879). —
(3) -VÄRD~2. (numera mindre br.) tänkvärd, behjärtansvärd. Atterbom Minnen 220 (1818). En .. besinningsvärd reservation. Järta V. skr. 2: 536 (1846). (Greklands) öde är i hög grad besinningsvärdt, det hörer till verldshistoriens skarpaste lexor. Svedelius Statsk. 3: 131 (1869). Dens. Förfl. lif 628 (1887).
Spoiler title
Spoiler content