publicerad: 1905
BESJUNGA beʃuŋ4a, i Sveal. äfv. 032 (besju´nga Weste; beschùnnga Almqvist), v. -er, -sjöng, -sjöngo, -sjungit, -sjungen; se för öfr. SJUNGA. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (mindre br.).
Etymologi
1) (i sht i vitter stil) förhärliga l. prisa med kväde(n) l. sång(er), lofsjunga, kväda om, sjunga om; förhärliga i dikt, fira l. hylla med dikt(er), dikta om. Besjunga, göra en dickt öfver något. Möller (1782; under besingen). GT 1788, nr 121, s. 2. Naturens vår, besungna tid. Leopold 2: 24 (1801, 1815). Iopas .. / .. stämde till spel den gyllene lyran. / Månans lopp han besöng och Solens förmörkade lågor. Adlerbeth Æn. 26 (1804, 1811). En skald skall besjunga / med hjertat i brand / den slumrande unga, / som föll för sitt land. Tegnér 2: 103 (1808). Var glad, du frälsta mensklighet, / Och högt besjung din salighet. Hedborn Psalmer 2: 1 (1813); jfr Ps. 1819, 59: 1. Vid en vik af den besjungna Saimen. Runeberg 3: 78 (1830). En sommarns fogel / Som städs besjunger uti vinterns fotspår / Den dag som gryr. Hagberg Shaksp. 3: 352 (1848). (Adolf) besjöng sin flamma på latinska och grekiska hexametrar. Rydberg Frib. 50 (1857, 1866). De dikter, i hvilka han (dvs. Topelius) besjunger naturen. Paulson Minnestal 98 (1899). — jfr ALL-, MÅNG-, O-, VIDT-BESJUNGEN. — särsk.
a) (föga br.) i förb. med prep. med o. sbst. som betecknar dikt o. d. (Hagbards o. Signilds öde) är på åtskilliga sätt berättadt och med visor besungit. Dalin Hist. 1: 367 (1747).
b) oeg. o. bildl. Må deras namn af ryktets hundra munnar / Besjungas för en verld, i undran bragt! Wallin Vitt. 2: 206 (1808). Atterbom skall tillika blifvit besungen i alla Danska dagblad. C. G. v. Brinkman i H. Järtas brefv. 1: 44 (1825). Din (dvs. K. XIV:s) ungdomsäras lysande bedrifter / Besjöngo åskorna vid Austerlitz. B. E. Malmström 6: 199 (1843). — särsk. med det hvarmed l. hvarigenom ngt besjunges ss. subj. Min Harpa .. / Som Min Kungs Herr-Faars Graff besiunga sig fördristar. Dahlstjerna Kunga skald Tillegn. (1697). Ej den elegiska dikt ljufvare träldom besjöng. B. E. Malmström 6: 15 (1845). (Denna symfonis) andra sats besjunger de fallnes öde, hjältedödens tragik och ovanskliga ära. Wegelius Mus. hist. 342 (1893). Wirsén i PT 1904, nr 198, s. 3.
2) [jfr ä. holl. begraven ende besingen, t. einen toten besingen] (enst.) sjunga begrafningsmässa öfver (en död). I förbigående kan jag .. nämna, att inga besungna lik mer finnas i Nürnberg, nemligen sådana som af chorgossar besöngos under uttåget till grafven. Atterbom Minnen 243 (1818).
Spoiler title
Spoiler content