BESKÖLDA beʃöl4da, i Sveal. äfv. 032, v. -ade.
(i sht i öfv. från gr. o. lat. förf.; numera föga br.) förse l. väpna med sköld(ar); i sht i p. pf.: sköldbeväpnad. Ej än trumpeten ljöd från en besköldad här. Wallin Vitt. 2: 300 (c. 1808). Upp, en hvar beskölde sitt bröst, framruse i striden. Ingelgren 298 (1809). En gröda växer här opp af besköldade stridsmän. Adlerbeth Ov. 60 (1818; lat. seges clypeata virorum). Han stod der väl betäckt och besköldad. Stiernstolpe DQ 4: 208 (1819). Peltaster (lätt besköldade). Höijer Thukyd. 1: 473 (1831). En talrik och besköldad jägarskara. Risberg Aischylos Agam. 24 (1890; gr. φεράσπιδες κυναγοί). — jfr HVIT-BESKÖLDAD. — särsk.
a) pryda med (vapen)sköldar. Jag anhåller att få förflytta den ärade församlingen till en mindre besköldad ort. Cygnæus S. arb. 5: 88 (1864; i tal hållet i riddarhusets sessionssal i Hälsingfors).
b) refl., bildl.: väpna sig. Strängt inom sig sluten, / Besköldar barmen sig mot smekens våda. Atterbom i Phosph. 1810, s. 81 (Dikt. 1: 240, 1837: gör deras själ sig hård, it. se stessa indura).
