BESOFVA beså4va, stundom -so4-, i Sveal. äfv. 032 (beso´fva Weste; bes`åva Almqvist), v. -er, -sof, -sofvit, -sofven; se för öfr. SOFVA. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Verelius Ind. 212(1681)), -SOFNING; -ARE (Heinrich(1814)).
Etymologi
[liksom d. besove efter mnt. beslapen l. t. beschlafen; jfr holl. beslapen; se BE-o. SOFVA]
(se anm. 2:o nedan) eg.: sofva hos; hafva (i sht olofligt) samlag med (en kvinna), lägra; jfr BELIGGA 3. Och han besoff sina hustru, Hon wardt haffuande, och födde en son. 1 Krön. 7: 23 (”8”) (Bib. 1541; Luther: beschlieff). Judas .. besoff sina Sonahustru. Phrygius Him. lif. 116(1615). Besofning, kötzligh beblandelse. Lex. Linc.(1640; under initus). The som .. befinnas wara besofne af sina fästemän. Laurelius i KOF II. 1: 160(1659). Han haffuer besoffuet en Piga och giordt henne medh barn. Växiö domk. akt. 1678, nr 390. En lapp (var) steglad och delad, som besofvit sin slägting. Linné Ungd. 2: 78(1732). Och när som Amasis låg hos henne (dvs. sin gemål), var han icke i stånd att besofva henne. Carlstedt Her. 1: 367(1832; gr. μίσγεσϑαι). Dalin(1850). Cavallin(1875). Wennerberg 3: 196(1883). — jfr OBESOFVEN.
Anm. 1:o Enl. Sahlstedt(1773), Dalin(1850) o. några andra lexikografer afser ordet endast olofligt samlag. — 2:o Ordet förefaller numera arkaistiskt; när det ännu förekommer, torde det, ss. mindre anstötligt än en del af dess synonymer, användas hufvudsakl. i eufemistiskt syfte.
