SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1906  
BESPETSA bespet4sa, i Sveal. äfv. 032 (bespe´tsa Weste; bespèttsa Almqvist), v.1 -ade.
Etymologi
[sannol. af BE- o. SPETSA (sig på) i motsv. anv.]
1) refl., i förb. bespetsa sig på (ngt).
a) (numera föga br.) bereda sig på, göra sig beredd på, vänta (sig). Hwad en siöfarande haar at bespetza sig på, thet måste wij alt undergå. Holm N. Sv. 95 (i handl. fr. 1697). Vi måste altid bespetsa oss deruppå, at tu slags läror .. skola ständigt följas åt. Borg Luth. 2: 303 (1753). Du får bespetsa dig på, att det blir fult resväder. Dalin (1850). Mannen har nog i förhand bespetsat sig på en sådan upptäckt, och derefter tagit sina försigtighetsmått. Palmblad Nov. 4: 184 (1851). — (†) i p. pf. i adjektivisk anv.: beredd. Han är bespetzad derpå. Serenius (1741).
b) (i sht hvard. o. skämts.) göra sig förhoppningar om, räkna på. Han bespetsar sig på et arf. Lind (1749). Hon bespetsade sig på att få en ring i julklapp. Almqvist (1842). Begge hade bespetsat sig på en finare middag. Blanche Bild. 1: 201 (1863). Tjufven .. hade .. bespetsat sig på ett rikt byte. SD(L) 1898, nr 300, s. 1.
2) (föga br.) tr.: (för)bereda (ngn på ngt). Jag kan bespetsa dig på, att du snart skall bli het om öronen. Dalin (1850). Jag kan bespetsa dig på, att så kommer att ske. Kindblad (1867). Sundén (1885).
Spoiler title
Spoiler content