BESPETSA, v.2, anträffadt bl. i p. pf. -ad bespet4sad, i Sveal. äfv. 032.
Etymologi
[af BE- o. SPETS, udd m. m.]
(föga br.)
1) [jfr t. bespitzen] förse (vapen o. d.) med spets (l. udd); med prep. med: förse med spets af (järn o. d.). Adlerbeth Æn. 123 (1804, 1811). Ett spjut af ask, bespetsadt med koppar. Dens. Ov. 110 (1818). — jfr LÅNG-BESPETSAD.
2) förse l. pryda l. garnera (dräkt o. d.) med (knypplade, virkade osv.) spetsar; i p. pf. i adjektivisk anv.: spetsprydd. Serenius (1734; under belaced). Stora bespetsade Stöfvel-Manchetter. 1 Saml. 4: 405 (1774). En värdshusflicka är ett litet städadt och välkammadt, nystärkt och bespetsadt väsen. Sturzen-Becker S. arb. 2: 49 (1861).
Anm. I följ. språkprof har ordet möjl. bet. beväpna i bildl. bem., eg. förse med ”spets(ar)”, dvs. spjut, spjutbeväpna. Tänkbart torde ock vara, att bespetzade i språkprofvet utgår från BESPETSA, v.1 1 b o. således betyder ungefär: förväntningsfulla. Orden med list bli i förra fallet bestämning till bespetzade, i senare fallet till gå. Vi (Lots döttrar) gå bespetzade med list i kulan in. Kolmodin Qv.-sp. 1: 45 (1732).
