SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1906  
BESTADGA, v. -ade. vbalsbst. -NING.
Etymologi
[efter mnt. (bestaden o.) bestadigen, sidoform(er) till (besteden o.) bestedegen (se BESTÄDIGA), med anslutning till STADGA, sbst. o. v.; jfr (ä. holl. bestaden o.) holl. bestadigen, äfvensom t. bestatten; se BE- o. STADGA, v.]
(†) eg. bringa (ngn) i ett stadigvarande läge l. förhållande; jfr BESTÄDIGA.
1) [jfr mnt. se bestadegeden ene erliken to grave o. besteden (bestaden) i motsv. anv. samt t. zur erde(n), zum grabe bestatten (Luther)] i förb. bestadga till sin hvilokammare o. d., jordfästa, viga till den sista hvilan; jfr BESTÄDIGA 1. (Vi) äre nu hijt komne på thetta rum, att vp- och vthtaga hans S(aliga) Lekamen, och bestadga then til sin beredda Hwilokammar vthi Domkyrkian. Figrelius Likpr. ö. Kylander A 3 a (1652). Uthi Calmar kyrckio till sin hwilokammar på sin lekamens wägna bestadgat. Växiö domk. akt. 1655, nr 268.
2) [jfr mnt. bestedegen, bestadegen, holl. bestadigen] stadfästa l. bekräfta (ngn i ett ämbete o. d.); jfr BESTÄDIGA 5 a. Bestadgning, på nytt insättning, ställning i sitt förra wäsende. Lex. Linc. (1640; under restitutio).
Spoiler title
Spoiler content