BESTRÖMMA beström4a, i Sveal. äfv. 032, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -STRÖMNING.
Etymologi
[sannol. efter t. beströmen; jfr holl. bestroomen; se BE- o. STRÖMMA]
(i poesi, numera föga br.) strömma på l. öfver, skölja; genomströmma; öfvergjuta; jfr BEFLYTA. Naturen, beströmmad af ljuset, / .. / helsar den älskande vän, som lutar sig ner mot dess hjerta. Elgström Skr. 52 (1810). Blomstrande länder, / Dem i ormande lopp väl hundrade elfver beströmma. Stagnelius 1: 4 (1817). Med gråt jag beströmmade natten. Dens. 2: 515 (c. 1820). Tårars dagg / Dess kind beströmmar. Dens. 1: 277 (1822). En klippa .., Beströmmad af tillrande bäcken. Arfwidsson Ois. 2: 377 (1846).
