BESVIKELSE besvi4kelse, i Sveal. äfv. 0302, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
1) [jfr motsv. anv. i d.] (†) handlingen att bedraga l. att svika. Helsingius (1587). Lind (1749; under hintergehung).
2) [efter d.] (ny anv., mindre br.) till BESVIKA 4, konkretare: (känsla af) besvikenhet; missräkning; jfr BESVIKNING 2. SD(L) 1903, nr 19, s. 3. (Man) väntar sig (nu i Ryssland) allt, äfven det omöjliga, af folkets representanter, och därför kan besvikelsen en vacker dag blifva så mycket större, när de endast visa sig som vanliga dödliga. AB(L) 1906, nr 125, s. 3. PT 1906, nr 148, s. 3.
