publicerad: 1907
BETONA betω4na, i Sveal. äfv. 032, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (se d. o.).
Etymologi
Anm. Ordet, som i t. uppvisats tidigast från Adelung (t. ex. D. sprachl. 72 (1781)), betecknas af Dalin (1850) ss. ”nytt ord, lånadt ifrån tyskan” o. tyckes hafva blifvit vanligt först på 1860-talet. Förut användes de fortfarande vid sidan af betona brukliga uttr. accentuera, lägga tonvikt på o. a.
I. motsv. TON i bet. accent.
a) språkv. framhålla medelst exspiratoriskt tryck (o. musikalisk modulation; jfr anm. 1:o o. 2:o nedan); accentuera (se d. o. 1). — Anm. 1:o På grund af sammanhanget i svenskt tal mellan exspiratoriskt tryck o. musikalisk modulation l. accent höll man förr i vetenskaplig framställning ej isär dessa båda talfaktorer utan sammanfattade båda i orden betona, betoning. Så gör ännu t. ex. Rydqvist SSL 4: 211 ff. (1868). Numera afser man med dessa ord endast det exspiratoriska trycket, den s. k. dynamiska accenten, dock så att en och annan vid ordens anv. äfv. har den med den dynamiska förbundna musikaliska l. melodiska accenten i tankarna. jfr: Vi undvika de dubbeltydiga uttrycken .. ’betonad', ’obetonad' o. dyl., hvilka brakt så mycken oreda i hela aksentfrågan. Lyttkens o. Wulff Aks. 5 (1885). 2:o I fråga om vissa främmande språk, i hvilka den dynamiska accenten spelar en underordnad, föga bemärkt roll, använder man orden betona, betoning ss. beteckning för den musikaliska accenten. Kock Akc. 1: 16 (1878). Edgren Sanskr. forml. 44 (1883).
α) uttala (ett ljud l. en stafvelse l. ett ord l. en sats) med (ett i förh. till angränsande ljud osv. starkare) exspiratoriskt tryck (o. motsv. musikaliska modulation; jfr anm. 1:o ofvan under a). (I grekiskan) funnos äfven verkliga, således betonade ord för namnens (dvs. begreppsordens) relationer till hvarandra. Claëson 1: 216 (1858). (I den latinska medeltidspoesien finnes redan) möjligheten att metriskt betona en prosaiskt obetonad stafvelse samt att metriskt försvaga tonen på en prosaiskt betonad sådan. A. Lindgren i Ny sv. tidskr. 1880, s. 226. Ord med två eller tre betonade stafvelser — af hvilka då alltid den första har något större ljudstyrka, hvarför den .. kan sägas hafva hufvudtonen — äro i afseende på sina tonviktsförhållanden rätt oregelbundna. Schwartz o. Noreen Sv. spr. 30 (1881).
β) i inskränktare anv.: uttala (en stafvelse l. ett stafvelsebildande ljud) med hufvudaccent l. fortis (o. motsv. musikaliska modulation; jfr anm. 1:o ofvan under a), gifva (en stafvelse) hufvudaccenten l. hufvudtrycket; i (ett ord) lägga hufvudaccenten l. hufvudtrycket (på en viss stafvelse); stundom med subj. som betecknar ord: uttalas med tonvikten på (den l. den stafvelsen); jfr TON-FÖRA. Verben på -era betona i infinitiven alltid näst sista stafvelsen. Den förnämsta lagen för latinsk accentuation är den, att intet två- eller flerstafvigt ord har sista stafvelsen betonad. C. Cavallin i Tidskr. f. philol. 2: 9 (1860). Ánimula, Túlliola och dylika ord hafva utan tvifvel (yttrar Lindemann) af skalderna betonats på fjerde stafvelsen från slutet. Därs. 11. Kock Akc. 1: 23 (1878). Tredje stafvelsen från slutet är betonad i följande mer än trestafviga ord (dvs. prinsessorna osv.). Schwartz o. Noreen Sv. spr. 30 (1881); jfr slutet. — särsk. i förb. betonad stafvelse, stafvelse uttalad med hufvudaccent l. fortis, fortisstafvelse, o. i betonad ställning, i hufvudtonig ställning. Både vokaler och konsonanter hafva ofta i betonad ställning fått en annan utveckling än i obetonad. C. Cavallin i Tidskr. f. philol. 2: 10 (1860). (I allmänhet) gäller, att den andra sammansättnings-ledens betonade stafvelse (t. ex. dag i vårdag ..), ehuru med hög ton, icke har denna så bestämdt angifven som i det enkla ordet. Rydqvist SSL 4: 214 (1868). Om vokalerna i betonade stafvelser. Söderberg Fgutn. ljudl. 5 (1879; rubrik). Man plägar sammanfatta stafvelser, som hafva stark eller sammansatt tonvikt, under benämningen betonade, och den tonvikt, som tillkommer dem, kallas .. för hufvudton. Schwartz o. Noreen Sv. spr. 27 (1881).
γ) i utvidgad anv., i sht med adverbial: uttala (ett ljud l. en stafvelse l. ett ord l. en sats) med (ett visst, så l. så beskaffadt l. så l. så fördeladt) exspiratoriskt tryck (o. motsv. musikaliska modulation; jfr anm. 1:o ofvan under a). I de Nordiska språken .. uppträder .. tonvigten såsom fast och bestämd, men sammanfaller med tidmåttet, så att den längsta stafvelsen här merendels är den starkast betonade. V. F. Palmblad i Phosphoros 1811, s. 503. C. Cavallin i Tidskr. f. philol. 2: 10 (1860). Jägmästare, ståthållare betonas som vanliga sammansättningar. Rydqvist SSL 4: 215 (1868). Ordet arbetarenas (i anförda vers) är felfritt betonadt. A. Lindgren hos Schwartz o. Noreen Sv. spr. XLIII (1881). (Degerfors-)målet visar en tydlig tendens att skarpt betona den sista sammansättningsleden, hvarigenom den första ledens aksent ofta öfvergår från gravis till akut. P. Åström i Landsm. VI. 6: 10 (1888). Adverben kunna inte stå svagt betonade framför substantiv. Cederschiöld o. Olander Sv. spr. 67 (1904). Av de båda svagtoniga stavelserna (i trestafviga ord) förefaller (i Nuckömålet) den sista alltid vara starkare betonad än mellanstavelsen. Danell Nucköm. 71 (1905). jfr: Strängt taget äro naturligtvis alla stafvelser (äfv. de ”obetonade”) i någon mån ”betonade” (hafva tonvikt). Schwartz o. Noreen Sv. spr. 27 (1881).
b) allmännare, om tonviktens (o. den musikaliska modulationens) fördelning med hänsyn till innehållet vid tal l. läsning: lägga tonvikten (så l. så), lägga tonvikt på; uttala med (det l. det) tonfallet; stundom närmande sig bet.: uttala l. säga med eftertryck. Riktigt betonad svensk prosa. C. G. v. Brinkman (1832) hos Wrangel Brinkman o. Tegnér 269. Betona ett ord. Dalin (1850). Läser jag icke rätt innantill? frågade Fabbe. .. — Jo, men du betonar galet. Till exempel: du betonar fisk mycket för starkt. Du betonar så som om det underliga och förskräckliga låge däri, att järtecknet var en fisk. Rydberg Vap. 28 (1891). (Lars) besvarade mästers ord med dämpad röst, .. men betonade hvarje ord så som om han suttit i en högsta domstol och afkunnat ett fällande öfver den, till hvilken han talade. Därs. 65. Talet .. låter de mindre viktiga, svagare betonade orden ansluta sig till de starkt betonade. Cederschiöld Skriftspr. 87 (1897). — särsk. (i sht i Finl.) i förb. betonad innanläsning, innanläsning med fördelning af tonvikten (o. den musikaliska modulationen) efter innehållets kraf. För inträde i fruntimmersskolas lägsta klass erfordras (bland annat) ..: i skolans undervisningsspråk, betonad innanläsning. FFS 1872, nr 26, s. 8. Vest Runeberg 15 (1902).
c) [jfr motsv. anv. i t.] mus. om taktdelars accentuering: accentuera (se d. o. 1). (I musiken) betonas .. i 2/4 och 3/4 takt första fjerdedelen; i 4/4 takt första och tredje fjerdedelen (osv.). A. Lindgren i Ny sv. tidskr. 1880, s. 236. Vid sättning af musik till text är det af vikt, att bådas deklamation sammanfaller, så att textens starka stafvelser komma på betonade och svaga på obetonade taktdelar. Bergenson Musikl. 81 (1903).
2) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] bildl.: (framför allt l. starkt l. eftertryckligt) framhålla, framhäfva, lägga (särskild l. stor) vikt på (ngt), understryka, dröja vid, pointera, markera; jfr ACCENTUERA 3. Han betonade vikten af klarhet i uttrycken. En genom bokstafsrimmet starkt betonad, slående och liksom krigisk rythm .. (utmärker) denna gamla nordiska skaldekonst. Geijer II. 1: 161 (1825); jfr slutet. Att han både i tal och skrift mycket betonade sin egen ställning, sitt personliga förhållande till den sak, som var i fråga, och sitt omdöme deröfver. Thomander i SAH 29: 222 (1857). Max Müller betonar starkt, att intet folk är i fullkomlig saknad af religion och gudsdyrkan. Lysander Skr. 208 (1874). Deismen betonar ensidigt Guds transscendens på bekostnad af hans immanens. Ullman Religionslära 29 (1881, 1893). Påfven har i ett tal i måndags .. ånyo betonat sina anspråk på den verldsliga makten. AB 1890, nr 2, s. 3. (Jag skall i mitt referat) företrädesvis betona sådant, som synes mig bäst tjäna till att belysa den nya svenska ordbokens plan. Cederschiöld Fordr. på en hist. ordb. 5 (1894). Rollens muntrare sidor betonades isynnerhet förträffligt. GHT 1895, nr 229 A, s. 3. Ett af dessa (den ryska läkarkongressens) förslag betonade nödvändigheten af att .. anordna ett systematiskt upplysningsarbete bland den lägre befolkningen. AB(L) 1904, nr 27, s. 2. (Generallöjtnanten) ställde .. några ord till den unga truppen, betonande det allvarliga och hedrande i den värnpligtiga ungdomens uppgift. PT 1906, nr 115 A, s. 2. — särsk. (mindre br.) i p. pf. närmande sig adjektivisk anv.: utpräglad, kraftigt framträdande, markerad. Sådana starkt betonade karaktärer som v. Dann och Frank röra sig bättre i ett skådespel af allvarligare art. Vest Runeberg 294 (1902). Den attiska formen (af den joniska kolonnen) .. utgöres af tvenne betonade vulster, .. skilda af en större hålkäl. Hahr Arkitekt. hist. 76 (1902). Lokalfärgerna (på nämnda tafla) äro ljusa, men dock betonade. Dens. i Stud. tillägn. H. Schück 97 (1905).
II. i fråga om toner i musik.
1) (enst.) eg.: förse med toner; komma (ett instrument) att ljuda; i bild. Kärleken betonar lyran. Ridderstad 1: 350 (1855). — jfr SJU-BETONAD.
2) [jfr t. von Gluck betont (Göthe)] (enst., †) sätta musik till. Sedan den genialiske Panny betonat Vikingabalken (i Tegnérs Fritjofs saga). Sv. biogr. lex. 3: 133 (1859).
III. [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] (föga br.) språkv. i p. pf. ss. adj., om språkljud: försedd l. uttalad med röstton, bildad med röstbandsvibrationer, klingande, tonande, pertonerad; jfr LJUDA(NDE), SONANT, adj., SONOR i motsv. anv. Skillnaden mellan tonlös ock betonad är gemensam för konsonanter ock vokaler. Lundell i Landsm. 1: 83 (1879). Mellan två i med infortis förloras (i fsv.) den palatala betonade frikativan. A. Kock i Arkiv f. nord. filol. 11: 139 (1895). jfr: (Termerna) ”Betonad”, ”tonlös” (= klingande, klanglös) duga icke. Wulff Fr. hist. temp. 7 (1900) samt: Ljud, alstrade under det att röstton frambringas i ljudspringan, kallar jag pertonerade eller tonande. .. Andra, rätt vanliga, men tvetydiga och därför olämpliga termer för samma sak äro ”klingande”, ”sonora”, ”betonade” och ”stämda”. Noreen Vårt spr. 1: 372 (1905).
IV. [jfr motsv. anv. i t.] (ny anv.) filos. till TON i bet. färgton, nyans, i p. pf. ss. adj. om förnimmelse, föreställning, tillstånd o. d.: åtföljd l. färgad af en (lust- l. olust)känsla, känslobestämd. Framför allt (äro) de rena vitalsensationerna starkt betonade, ända derhän, att den objektiva sensationsqvaliteten endast dunkelt och stundom knappast alls framträder i medvetandet. Rein Psyk. II. 1: 334 (1891). Lehmann anser sig ha visat, att affekterna icke i någon väsentlig punkt skilja sig från de enkla, betonade sinnesförnimmelserna. Alrutz Sinnesrör. 29 (1901). — jfr KÄNSLO-, LUST-, OLUST-BETONAD,
Spoiler title
Spoiler content