SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1908  
BETSEL bet4sel (be´tsel (med) sl(utet) e Weste; bä´ttsäl Almqvist), n.; best. -slet; pl. =, best. -slen, sällan -seln (Gosselman S. Amer. 1: 257 (1842), Lundgren Mål. ant. 1: 195 (1849, 1874)) ((†) -zelen Upp. 14: 20 (NT 1526)).
Ordformer
(beetzl Var. rer. 36 (1538), Bidr. t. Åbo hist. I. 13: 110 (1638: beetzlastenger). betsl (betzl) Jak. 3: 2 (NT 1526), Ordspr. 26: 3 (Bib. 1541), Fosz 354 (1621), Rudeen Vitt. 293 (1693) m. fl. betsel (betzell) Visb. 1: 60 (c. 1570), Brahe Oec. 125 (1581) osv. bezel Upp. 14: 20 (NT 1526: bezelen, pl. best.). beesl O. Petri Men. fall 184 (1526). besl O. Petri Men. fall 185 (1526), Job 30: 11 (1541), Visb. 1: 130 (c. 1620). bessel Vg. fornm. tidskr. II. 2—3: 96 (1582), Sv. ords. c 2 b (1604), Lex. Linc. (1640; under gaddemijl) m. fl.)
Etymologi
[fsv. bezl, besl, motsv. fd. bedsel, d. bidsel, isl. beizl, beisl. Ordet är en afl. (med annat afljudsstadium) af stammen i BITA o. betyder urspr., liksom det besläktade BETEL, sbst.2, den del af betslet som hvilar i hästens mun. Med afs. på växlingen mellan ts (z) o. s jfr Tamm, äfvensom Kluge Nom. stammbild. 50 (1899)]
1) [jfr motsv. anv. i fsv., dan. o. isl.] benämning på den af hufvudlag o. bett bestående komplex af remtyg o. metalldelar hvarmed en häst l. dyl. rid- l. dragdjur medelst tyglar l. tömmar styres l. behärskas; i fråga om ridbetsel ofta äfv. omfattande tyglarna; jfr BETEL, sbst.2 2. Hålla hästen i betslet. Leda hästen vid l. i betslet. Taga af betslet. Den där hästen har den ovanan att stryka af sig betslet. Civilt betsel, motsatt MILITÄR-BETSEL. Upp. 14: 20 (NT 1526). Ordspr. 26: 3 (Bib. 1541). Betzel med puklorna mång bepryd samt blänckjande stiärna. Stiernhielm Bröl. 98 (c. 1650). Effter Hussaren sigh hade förwiklat vthi Kongl. Mtz. Betzel, hafwer Hans Kongl. Mtt .. honom .. nedskutet. N. Av. 28 aug. 1656, nr 1, s. 2. Dana Konungen Sven Tiuguskägg hölt i hans (dvs. den svenske konungen Emunds) betzel, och Noriges Konung i desz stegbögla, när han til häst stiga skulle. Peringskiöld Mon. upl. 32 (1710; jfr VgL KonB). Hufvudlaget, tygeln och bettet af betzlet. Serenius (1734; under bridle). Betslet bör vara alfvarsamt; men dock så lindrigt, at det ej fördärfvar munnen. Dalin Vitt. II. 6: 116 (1740). Betsel af Linne, Läder eller Ylle, beslaget, .. obeslaget. Publ. handl. 11: 44 (1777). Hästen har strukit betslet af sig. Möller (1790). Vid sidan (af ekipagen) sprungo stallknektar ledande kreaturen vid betseln. Lundgren Mål. ant. 1: 195 (1849, 1874). Finnes nosrem på betslet, fastspännes först denna och sedan käkremmen. Wrangel Handb. f. hästv. 279 (1885). — jfr BRONS-, HÄST-, JÄRN-, KÖR-, MILITÄR-, RID-, RYSS-, SNÄCK-, STÅNG-, TRÄNS-BETSEL m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Styr häst medh bessel, och kona (dvs. hustru) medh käpp. Sv. ords. c 2 b (1604); jfr Grubb 770 (1665) [jfr: Styr hæst m(ædh) belz (dvs. bezl) ok kono m(ædh) kæp. Medeltidsordspr. 1: 184]. Betzel och Tömm håller Hästen i styre. Grubb 44 (1665); jfr Sv. ordspråksb. 7 (1865) [jfr t. zaum und zügel halten das pferd im rechten gange]. Gyllende Betzel bättrar intet Hästen. Grubb 284 (1665); jfr Sv. ordspråksb. 40 (1865) [jfr t. ein güldener zaum macht das pferd nicht besser, fr. mors doré ne rend pas le cheval meilleur o. motsv. uttr. i andra spr.]. Ordh behöfwa Betzel. Grubb 650 (1665); jfr: Ord tarva betsel. Ribbing Läseb. 1: 185 (1907); jfr b.
b) bildl. (jfr c β, d β, e β). Medh grima och beesl kryst theres kinboghar som ecke vilia nalkas tich. O. Petri Men. fall 184 (1526); jfr Psalt. 32: 9 (se under c α). O at iagh kunde hålla mina tanckar medh betzl, och tuchta mitt hierta medh Gudz ord. Syr. 23: 2 (Bib. 1541). (Ett godt samvete är) ett Betzell för wår Synd, wår Hiärtas Profwe-Degel. Warnmark Epigr. D 3 a (1688). Det är illa nog .. at et fritt Folk skal behöfva betsel. Dalin Arg. 2: 43 (1734, 1754). Detta folk (dvs. atenarna), som .. var så hårdmynt för allt betsel. Palmblad Fornk. 2: 43 (1844). Ja, vild det är hon (dvs. Kasandra), .. / hon som .. / .. ej förstår att lida betslets tvång .., / förr'n hon sin ifver låtit skumma ut i blod. Risberg Aischylos Agam. 35 (1890). — i numera obr. uttr. Hoo ther icke syndar vthi itt oord han är en fulkomen man, och kan hålla heela lekamenen vnder betzl. Jak. 3: 2 (NT 1526; öfv. 1907: tygla, Luther: vnd kan auch den gantzen leyb ym zaum hallten). Sedan hans (dvs. kejsar Valens') Brodher war dödh, begynte han, lijka såsom han hade aldeles bitit sönder Betzlet medh Tänderna, öfwa emot the Christne .. itt diefwulskt Tyrannij. Schroderus Osiander 1: 459 (1635). Hvad ville man företaga, så länge handelen aldeles lågo under de Lybskes betsel? Celsius G. I 309 (1746, 1792). Sådant borde de (dvs. de uppstudsiga soldaterna) betänka; och ej, like otamde Hästar, bryta sig i betzlet. Dens. E. XIV 187 (1774; anfördt ss. yttradt af E. XIV). — jfr TRÄLDOMS-BETSEL.
c) [jfr motsv. uttr. i fsv. o. dan.] i uttr. lägga, äfv. sätta betsel (i munnen) på (en häst) o. d.
α) i eg. bem.: betsla. Läggia Betzel på. Lex. Linc. (1640; under fræno). Tranér Anakr. 71 (1830, 1833). — (numera knappast br.) i uttr. lägga en häst betsel i munnen o. d. Sy, wij leggiom hestomen betzl j munnen, så ath the lydha oss. Jak. 3: 3 (NT 1526). Hestar och mular .. huilkom man moste leggia bett och betzl j munnen, om the icke til tigh wilia. Psalt. 32: 9 (Bib. 1541).
β) [jfr fsv. lagde wppa tik sith betzl] (numera föga br.) bildl.: lägga tygel l. band på, tygla. Han .. haffuer ödhmyukat migh, och lagdt itt besl j munnen vppå migh. Job 30: 11 (Bib. 1541). Juthen .. tillåter thet, att settia betzel i munnen på General-Staterna, att således kunne theres increment förhindra. RP 8: 85 (1640). Gustaf (I) måste vid detta tilfället lägga betsel på sit annars nog eldrika sinne. Celsius G. I 658 (1753, 1792). Puritanerna .. åstundade lägga sin disciplins hårda betsel i konungamaktens mun. Geijer I. 1: 129 (1818). Lägg betsel på flickan, och håll tyglarna korta. Topelius Fält. 4: 593 (1864). Nu skulle civilisationens betsel läggas på en sådan vild, tjufaktig skara. Ida Bäckman i Idun 1908, s. 19 (i fråga om zigenarbarn som skulle intagas i uppfostringsanstalt). — (numera knappast br.) i uttr. lägga l. sätta ngn ett betsel i munnen. Hes. 38: 4 (Bib. 1541). Gudh lägger vndertijdhen igenom the Perser Turken itt Betzl i Munnen. Schroderus Osiander III. 2: 237 (1635). Bælter Strid. o. segr. christen 29 (1743, 1748).
d) [jfr d. tage bidslet mellem tænderne, äfvensom holl. het bit op de tanden nemen, eng. to take the bit between the teeth, fr. prendre le frein l. le mors aux dents] i uttr. taga, förr äfv. få betslet med, förr äfv. vid tänderna.
α) i eg. bem. om häst l. dyl. djur: fatta (det eljest på lanerna hvilande) bettet med tänderna o. på så sätt göra sig okänslig för o. oberoende af ryttarens l. körsvennens tygelföring; (på detta sätt ohindrad) rusa åstad, skena. Man en drunknan må lijkna widh en foreman, huilkom bestanar haffua taghit beslet medh tenderna. P. Erici Musæus 5: 255 a (1582). Yyre hästar .. (äro) offta .. mundstyffue (och) .. taga betzlet medh tänderna. Phrygius Him. lif. 121 (1615). Möller (1745; under frein). Lindblom (1790; under frenum). Holmberg (1795; under mors). Larsen (1884).
β) (numera föga br.) bildl. (utan att bry sig om öfverordnades önskningar l. befallningar l. straff) följa sin egen vilja; taga ledningen l. makten l. styret; blifva motspänstig l. uppstudsig l. upprorisk; ”morska upp sig”. (Det) är till att befruchta, att the fremmande (värfvade soldaterna) tagha beslett medh tenderna, och något obeståndh sigh före. Oxenst. brefv. 5: 53 (1613). The Vproriske, som een gång hade tagit Betzlet widh Tänderne, stodo intet längre at behållas widh Twär. Widekindi Krigsh. 118 (1671). (Den själfrådige komministern) will wara såsom en Pastor öfwer Annexerna, som han i min Sal. Antecessoris (dvs. företrädares) tijdh fick betzlet med Tänderna. Växiö domk. akt. 1709, nr 183. Til min grämelse har jag altid trodt honom (dvs. skvalleranden) vara en Mes, emedan han altid .. slitit sina skor endast i små-städerne och på landet; men nu har han så hurtigt begynt taga betslet med tänderne och i sielfva Stockholm upföra sig .. förnämt bland hederligit folk. Dalin Arg. 2: 51 (1734, 1754). (Undersåtarna) skulle kunna taga betslet med tändren och göra någon uppresning. Skandinavien 1812, s. 99.
e) [jfr holl. op zijn breidel bijten, t. in den zaum beissen, eng. to bite upon the bridle, fr. ronger l. mordre l. manger son frein, lat. frena mordere] i uttr. tugga på betslet l. tugga betslet.
α) i eg. bem. om häst l. dyl. djur: (vid påtvunget stillastående l. långsam gång af otålighet) tugga på bettet. Serenius (1741). Ekblad Lib. mem. (1764; under frendo). Björkegren (1784; under mors). Fålen med dånande hof spotsk tuggar det fraggiga betslet. Adlerbeth Æn. 84 (1804, 1811). Schulthess Tigerhielm Sv.-fr. ordb. 36 (1880).
β) (†) bildl.
α') ej förmå bryta pålagdt tvång. Parti, tvedrägt och afund .. nödgas (under en vis regering), i tysta och bofälliga kojor, tugga på det betslet, med hvilket en klarsynt Öfverhet dem fängslat. Tessin Bref 2: 252 (1754).
β') i uttr. stå och tugga betslet, komma af sig (under ett tal), stå och hacka, vara i nöd o. trångmål. Stå och tugga betslet, in der Rede stecken, in Noth oder Ängsten stecken. Lind (1749).
2) [jfr motsv. anv. af eng. bridle, fr. bride] (i fackspr.) i utvidgad anv., om af kätting l. dyl. gjord snara hvarmed en (tung) sak lyftes; jfr BETSLA 2 samt BETSEL-KÄTTING. Betslet var illa lagdt, så att stenen gled ur.
3) [efter lat. frenum l. frenulum linguæ o. mentulæ l. præputii; jfr fr. le frein de la langue o. du prépuce, äfvensom eng. bridle i motsv. anv.] (†) med. (eg. tillbakahållande) band, ligament, i sht om tungbandet o. förhudsbandet. Menniskian har man (dvs. blott) twänne betzel på hela sin kropp, thet ena på Tungan, thet andra på thet hemliga tyget. Linder Frans. 45 (1713).
4) [efter eng. bridle i motsv. anv.] landtbr. å plog l. harf l. dyl. redskap: ring l. (oftast ställbar) bygel hvari anspänningen fästes. Vid dess (dvs. plogåsens) ända är anbragdt en inrättning .., hvari dragkraften fästas ... Detta betsel (såsom det kallas vid Degeberg) vänder sig kring en sprint, som insättes genom plogåsen. Lundequist Landtbr. 99 (1840). Tiltans bredd och djup kunna (på en svängplog) blott delvis regleras genom olika inställning af betslet. Juhlin-Dannfelt 308 (1886). I (plog-)åsens främre ände sitter betslet, vid hvilket anspänningen är anbragt. 2 Uppf. b. 4: 48 (1899).
Ssgr (i allm. till 1): A: BETSEL-BESLAG30~02. 35 satser betselbeslag. Tidn. f. lev. 1907, nr 4, s. 2.
-BULLE. (betzle- Grubb). (†) färdsup, färdknäpp. Betzlebullan är Wänedryck. Grubb 44 (1665); jfr Möller Jordbr. 99 (1881).
-DON~2, pl. jfr -TYG. särsk. i bild. Icke kan Apollos ystra fåle fördraga sådana remtyg och betseldon, som den sadelbrutna kampen, hvilken släpar kärran efter sig? Rydqvist i SAH 12: 417 (1827). (Floras fåles) betseldon och sadeltyg / guldinlagda stråla. Bååth Vagant. 92 (1906).
(4) -FÄSTE~20. Betselfäste vid plogåsar och dylikt. PT 1907, nr 91 A, s. 1.
1) [jfr fr. chaînette d'une bride] (i sht förr) kedja förbindande underskänklarna på ett stångbetts sidstänger. Weste (1807). Almqvist (1844). Dalin (1850). Kindblad (1867).
2) kindkedja. särsk. i bild. Romas stat som aldrig hejdar farten, / Men spränger tiotusen betselkedjor / Med länkar starkare än nånsin ni / Kan lägga på den. Hagberg Shaksp. 1: 102 (1847).
-KNAPP~2. (till prydnad) på betsel anbragt knapp. När jag .. lagade till kinnkädjan på betslet, knuffade hästen till mig med hufvudet, då betselknappen sårade armen något litet. Pilgren Fig. bröll. 45 (1785). M. Bruzelius i Iduna 7: 194, 195 (1817).
(2) -KÄTTING~20. Tekn. tidskr. 1878, s. 107. I storänden (af häftyget) är anbragt en krok, hvarpå häktas den omkring den sten, som man vill lyfta, tillsnarade betselkettingen. Därs. 1881, s. 107.
(jfr BETSLA 1) -LÄRA~20. lära om en hästs l. ett dyl. djurs ändamålsenliga betsling. Wrangel Handb. f. hästv. 252 (1885).
-LÖS~2. (föga br.) Lind (1749; under zaumlos). Heinrich (1814). Öhrlander o. Leffler (1852). i bild: tygellös. Hvart vil den kåta kalf, den hingsten betsellösa, / Som all sin själs begär i brunstigt väder drar? Hjortzberg Ytt. dom. 37 (c. 1740, 1756).
-MAKARE~200. (förr). Betzel- Steegböyel- och Sporemakare. Risingh Kiöph. 95 (1669). Weste (1807). Dalin (1850).
-MAKAR-ARBETE—10~020, äfv. ~200. Weste (1807). Almqvist (1844).
-REM~2. till betsel hörande rem. Nordforss (1805). Sundén (1885). Lundell (1893). SAOL (1900). särsk.
a) (numera knappast br.) hufvudlag. Weste (1807). C. G. Grahl hos Dybeck Runa 1842, 2: 29. Almqvist (1844; betecknadt ss. föga br.). Dalin (1850).
b) (numera knappast br.) lång vid betslet fäst rem l. lina, longe. Nordforss (1805). Weste (1807). Almqvist (1844). Dalin (1850).
-RING~2. ring på betsel. Fornv. 1906, s. 276. särsk. (föga br.) vid sidostycke på hufvudlag å betsel fäst ring hvarigenom stuptygel (l. spanntygel) löper. Weste (1807). Almqvist (1844). Dalin (1850).
-RÄDD~2. Betselrädda hästar. Hagberg Shaksp. 12: 82 (1851).
-STÅL~2. (tillfällig bildning). Skummet stänker om betselstålen. Fröding Stänk 47 (1896).
-STÅNG ~2. (beetzla- Bidr. t. Åbo hist. I. 13: 110 (1638). betzle- Linné Öl. 135 (1745)) (mindre br.) eg.: sidstång på (stång)betsel; vanl. i pl., särsk. i uttr. (ett osv.) par betselstänger, om (stång)bett, sidstänger o. kindkedja. Besselstenger, Sporar (osv.). Sthms stadsord. 1: 39 (1635). Betzelstänger .. 1 Par. Stiernman Com. 3: 633 (1667). Jag har sagt, at munstyckets värkan på laderna och kindkedjans på nedersta läppen, kommer af betselstängerna. Ungern-Sternberg Bourgelat Newc. 20 (1752). Af hans (dvs. Rimfaxes) betselstång / droppar skum, när det till morgon stundar, / deraf kommer dagg i dal och lundar. Tegnér 3: 87 (1817). Den maschin, som verkar likt häfstång, och är bestämd att läggas i hästens mun och honom regera, kallas betselstång eller -stänger. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 16 (1836). Strandberg 1: 160 (c. 1858).
-TYG~2. betsel (med tillbehör); jfr -DON. Turkiske Keysaren (hade) 25 st. Hästar med .. Turckiske Seel- och Betzeltyg til osz sändt. Rel. ö. det som sedan C. XII:s ank. t. Bender är passerat 1710, s. A 2 b. Se, hur hans bruna hingst vill betseltygen tugga! Bellman 2: 143 (1783). Ben af dessa djur (dvs. hästar) förekomma, jemte betseltyg af brons i grafvar med värjor och andra vapen af brons. Nilsson Fauna 1: 469 (1847). Hästarne (i forntida västasiatiskt rytteri) hade sadeltäcken, men saknade stundom betseltyg, såsom hos Numidierne. Wrangel Krigsh. 1: 24 (1866). För Kungl. Lifregementets husarers förvaltnings räkning skola upphandlas .. 56 st. betseltyg med tillbehör (tränsbett, med hufvudlag och tyglar, grimma m. m.). Tidn. f. lev. 1906, nr 31, s. 1. särsk. inskränktare: till betsel hörande remtyg. Almqvist (1844).
-TYGEL~20. (betzla- Växiö domk. akt. 1686, nr 244. betzle- Petreius Beskr. 6: 36 (1615)) (mindre br.) tygel. Storfursten (måste) ledha en häst heller een åsna, som Patriarchen rijdher vppå, och hålla henne vthi Betzletygelen. Petreius Beskr. 6: 36 (1615). (Manskapet hade) sina hestar med sig efter swimmandes i betzeltygelen. R. Petre i Karol. krig. dagb. 1: 142 (1708). Sahlstedt (1773). Dalin (1850).
-ÄLSKANDE~200, p. adj. (tillfällig poet. bildning) Under vagnen dref jag betselälskande / Hingstfålar. V. F. Palmblad i Phosph.1811, s. 221.
B (†): BETSLA-MIL. bett. Han hade andtwardat Måns i Östenstorp it betzlamijll. Växiö rådstur. prot. 1608, s. 168.
-STÅNG, -TYGEL, se A.
C (†): BETSLE-BULLE, -STÅNG, -TYGEL, se A.
Spoiler title