[jfr d. bevidst, ä. holl. o. ä. t. bewist, äldre sidoform till holl. bewust, t. bewusst (se BEVUST)]
(†)
1) [af ä. t. bewist; jfr motsv. anv. i dan. o. ä. holl. samt af t. bewusst] bekant; jfr BEVUST 1. Doch är mic thet anners icke beuist vten K. M. myn nodige herra thet alrede med ider fforsonet haffuer. E. Fleming i BtFH 3: 35(1534).
2) [jfr motsv. anv. i ä. d.] i förb. vara bevist om ngt, känna till ngt. Såsom wij undertäknade medh henne, frå dhen första Tijdh hon ssigh dijt, och till dhen Tiden hon ssigh dädan begaf, hafwa warit bekante, och om hännes Läfwerness förhållande wähl äro bewiste. Växiö domk. akt. 1692, nr 410.
3) [sannol. af t. bewusst med anslutning till formerna visste, visst af VETA; jfr holl. bewust] ifrågavarande; jfr BEVUST 2. Den 4 Maji skickade jag Dittmar up i regeringen och lät vetta, att vi vore tillfredz uthfärda de beviste vexlarne effter den stil, de hade projecterat. C. Piper (1711) i Hist. handl. XXI. 1: 129.
