BEVISLIGHET bevi4slig~he1t, äfv. (i sht i Sveal.) 030~2 (bevi´slighet Weste; bev`islighét Almqvist), r. l. f.; best. -en.
sbst. till BEVISLIG:förhållande(t) l. egenskap(en) att kunna bevisas; jfr BEVISBARHET.Rydén Pontoppidan Colleg. past. 371(1766). Han (dvs. filosofen) skall ej begynna med att förutsätta de satsers afgjorda bevislighet, hvilkas bevis han söker. Leopold 3: 92(1797, 1815). Mot sina motståndare kunde han slunga de hätskaste beskyllningar, med hvilkas sanning eller bevislighet det just icke föll sig så noga. Malmström Hist. 2: 347(1863). Den historiska konkretionen och bevisligheten. O. Levertin i Ord o. bild 1906, s. 41.
