BIBLIOGRAF bib1liωgra4f, äfv. bi1-, äfv. -o-, stundom -å- (bibliågráf Dalin), m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr d. bibliograf, t. bibliograph, eng. bibliograph(er), fr. bibliographe, nylat. bibliographus, af gr. βιβλιογράφος, skrifvare, kopist, af βιβλίον, bok, o. -γραφος till γράφειν, skrifva (jfr GRAFISK, AUTOGRAF, BIOGRAF, GEOGRAF, HISTORIOGRAF m. fl.)]
person som ägnar sig åt bibliografi (se d. o. 2); särsk. om författare af bibliografi (se d. o. 1); bokbeskrifvare, bokkännare; jfr BIBLIOGNOST. Sveriges störste Bibliograph, och ypperste Bibliothecarius. C. C. Gjörwell i K. bibl:s dagbok 1766, s. 9 (om E. Benzelius). Att uppräkna Grundtvigs skrifter är svårt för en bibliograf och kräfver sidtals utrymme i en bibliografi. Wieselgren Bild. 376 (1872, 1889). Warmholtz .. den i lifstiden föga kände bibliografen, anlita vi ännu dagligen. Snoilsky i 3 SAH 17: 130 (1902).
Anm. Hos Dalin (1850), Hahnsson (1884) o. Ekbohrn Främ. ord (1904) angifves för ordet äfv. bet.: bokskrifvare, bokafskrifvare. Därmed torde emellertid ej afses ngn svensk anv., utan bl. en öfversättning af det motsv. gr. ordet.
