publicerad: 1909
BIBRINGA bi3~briŋ2a (bi`bringa Weste), v. -ar, -bragte, -bragt, -bragt; l. -ade, -at, -ad; se för öfr. BRINGA, v. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
(i sht i skriftspr.)
I. tillföra; gifva, gifva in; tillfoga; meddela.
1) [jfr motsv. anv. i holl.] (†) tillföra. Thenne Befästningen ett nödhwendigt Succurs til at bijbringa. N. Av. 31 juli 1656, nr 2, s. 2.
2) [jfr motsv. anv. i d. samt t. dem kranken die arznei beibringen] (numera föga br.) (hemligt, utan hans vetskap) gifva (ngn) in (gift o. d.). C. C. Gyllenhielm (c. 1640) i Hist. handl. 20: 317. Jag inföll vti en diup sömn, emedan the intet värdiga skambälgar (dvs. de otuktiga kvinnorna) vtan tvifvel något af opio, eller ock något annat som värckar sömn, vti Vinet mig bibracht hade. Humbla 116 (1740). K(onung) Sverre sade att desse män hade dött af förgift, som blifvit dem bibringadt i Danmark. Svedelius Norge 161 (1866).
3) [jfr motsv. anv. i d., mnt., holl. o. t.] (numera föga br.) tillfoga (ngn ngt); vålla.
a) i rent yttre bem.: tillfoga (ngn ett sår), gifva (ngn ett slag). Dähnert 30 (1746). Bibringa ngn ett sår. Björkman (1889). — i bild. Epameinondas bibragte staten (Sparta) slag, hvarifrån den aldrig helbregda förmådde resa sig. Palmblad Fornk. 2: 579 (1845).
b) oeg. o. bildl.: tillfoga (ngn ett nederlag), vålla (ngn en motgång l. olycka), bereda (ngn en olägenhet l. missräkning); göra (ngn ett spratt); påföra (ngn ett krig). Marie-Antoinette .. manade de österrikiske generalerne att söka bibringa Lafayette någon allvarsam motgång i fält. Hedin Rev. qv. 168 (1879). — (†) Ett qwinfolk .. haffwer försedt sigh emodt dedh 6 Gudhz budh, medh föregiffwande i förstånne att en dansk karll .. hade henne sådant bijbracht. Växiö domk. arkiv 1651, nr 123. Man .. söker, huru och på hwad sätt den Kongl. Swenske Armeen ett Streek til at bijbringa .. möijeligit wore. N. Av. 10 jan. 1656, nr 1, s. 1. Krijget skulle them Swenskom vthi theras Landskaper, bijbracht warda. Därs. 17 juli 1656, B 1 b En kort underrättelse; jfr 1.
4) [jfr motsv. anv. i mnt. o. mnl. samt t. einem eine nachricht beibringen] (numera knappast br.) meddela (ngn en underrättelse o. d.); underrätta (ngn) om (ngt); stundom svårt att skilja från 5 o. 6. At den berättelse, man har bibrackt Bondeståndet .. är aldeles ogrundad. 2 RARP 2: 94 (1723). Marquis d'Havrincourt, hvilken lofvat at bibringa m(onsieur) Desalleurs mina tankar. Höpken 2: 238 (1752). Hertigarne af Södermanland och Saxen hade bibragt Johan kunskapen om dess annalkande befrielse. Celsius E. XIV 227 (1774). Det är mig okärt, att vara den förste, som bibringar Ers Exellens denna Hjobspost. Crusenstolpe Tessin 5: 163 (1849). Hvem har bibringat dig denna nyhet? Ahlman (1872). — särsk.
a) (†) utan indirekt obj. Nytt skulle jag väl till högwyrdige Hr Doctorens och Biskoppens divertisement gierna bibringa, men passerar intet särdeles skrifvärdigt. Växiö domk. akt. 1699, nr 353. Ågerups arkiv Bref 13 dec. 1764.
b) (†) i uttr. bibringa ngn skäl o. d., låta (ngn) få l. få veta skäl(en) (jfr II 3). At bijbringa Mentor nya Orsaker till sitt Upskåf. Granatenflycht Tel. 446 (1721). At bibringa Mentor något nytt skiäl som kunde upskiuta deras afresa. Ehrenadler Tel. 960 (1723). Han bibragte honom sådana skäl. Widegren (1788).
5) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] meddela (en person undervisning o. d.), komma (ngn) att tillägna sig (kunskaper o. d.), få (ngn) att lära l. fatta l. förstå (ngt), lära (ngn ngt), undervisa (ngn) om l. i (ngt); låta (ngn) lära (ngt); vanl. med bibegrepp af att meddelandet sker på ett sätt som lämpligt afpassar det meddelade för den mottagande l. tillgår med lämpor; stundom svårt att skilja från (4 o.) 6. Jag använde .. mitt yttersta therpå, at bibringa henne (dvs. turkinnan) kunskapen om the förnämsta puncter, som en rättskaffens Christen förbunden är at öfva. Humbla 349 (1740). Han (dvs. berätterskans man) läste för mig utur åtskilliga Böcker de vackraste ställen .. och bibragte mig oförmärkt sin goda smak. Ågren Gellert 22 (1757). Bibringa allmänheten et rätt begrep om beskaffenheten, bruket och nyttan af en förnuftig Critik. Sahlstedt Crit. saml. 8 (1759). Kaptenen skall .. tillse att rekryten .. bibringas aktning för sitt stånd, samt håg och lust för sina pligters uppfyllande. Tj.-regl. 1858, 1: 101. Det språk, som talande och hörande personer bibringa döffödde. Claëson 1: 161 (1858). Den insikt i språkets ljudskick, som vi velat bibringa. Lyttkens o. Wulff Ljudl. Föret. I (1885). Icke hinner den långt på kunskapens rika fält, som icke lärer sig mer än andra bibringa honom. Wåhlin Skolt. 126 (1889). — särsk.
a) i numera obr. förb. Om .. Landshöfdingen .. sielf förstår nyttige inrättningar med Lämpelighet .. at bibringa landets Inbyggare. A. J. Nordenskiöld (1753) i Förh. o. upps. 16: 191. (Människan) har .. fått talegåfvan och ord, at med dem kunna tydligen meddela hvart begrep för sig, .. som hon vill hafva det bibragt hos andra. Bergklint Sam. 1: 155 (1794).
b) med saksubj. Den uppfostran, som de medeltida hemmen bibringade. Schück (o. Warburg) Sv. litt.-h. 1: 88 (1895). Hvarje undervisningsämne afser att bibringa dels ett visst mått af kunskaper, dels ett visst mått af bildning. PT 1901, nr 187, s. 3. — i numera knappast br. förb. Hvar och en period utgör et särskildt thema; hvilket bibringar nya och förträffliga tankar. Sahlstedt Crit. saml. 499 (1765). Vi hafva hört det (dvs. vårt språk) med vältalighetens oemotståndliga kraft, borttaga fördomar, bibringa sanningar. Rosenstein i 1 SAH 1: 235 (1786). (Våra hedniska förfäders) ständiga köpfärder och härtåg till främmande, mera bildade länder samt besök och vistelse uti utländska hof bibragte också åt de förnämste af dem en fond af kunskaper och erfarenhet. Holmberg Nordb. 314 (1854).
6) [jfr motsv. anv. i d., mnt. o. t.] ingifva (ngn så l. så beskaffade tankar), få (ngn) att tro (ngt); meddela (ngn en förändrad uppfattning om ngn l. ngt); intala (ngn ngt); stundom med bibegrepp af att påverkningen sker så omärkligt, att den påverkade ej blir medveten om den l. dess afsiktlighet; stundom svårt att skilja från (4 o.) 5. Bibringa ngn en dålig l. god tanke om ngn l. ngt. De impressioner, som flere Pohlniske Magnater bibrackt Hans Maj:t. Nordberg K. XII 1: 368 (1740). Satan .. (tager sig anledning att) bibringa them (dvs. de svaga sinnena) en fåkunnig misstanka om thet samma (dvs. om altarets sakrament). Rönigk Fresenius Com.-bok 2 (1753). Vänligen, försigtigt samt altid vid tjenliga tillfällen bibringa dem (dvs. fritänkarna) genom klara bevis nya lius och öfvertygelser. Sv. synodalakter 449 (1764). Har man en gång bibragt mig fördom emot någon, så viker den långsamt. Tegnér 6: 148 (1830). Väl hade jag en egen tro på min förmåga .. Men att bibringa andra en sådan tro .., var en vansklig sak. De Geer Minnen 1: 101 (1847). Bondeståndet, som man bibragt den föreställning, att ... Beskow Minnesb. 1: 80 (1854, 1860). Bibringas man en annan uppfattning än den åsyftade, är .. (yttrandet) ”missförstådt”. Noreen Vårt spr. 1: 9 (1903). — med saksubj. Detta bref .. bibragte Konungen i Ängland, alldeles andra tankar. Hallenberg Hist. 3: 243 (1793). Carl IX:s giftermål med Pfaltziska huset hade bibragt honom smak för Reformerta religionen. Därs. 250. Denna synpunkt af saken bibragtes honom .. af hans vänners föreställningar. Atterbom Siare VI. 1: 40 (1852). Sådana der små vinkar bibringade mammorna höga tankar om fru Karlssons praktiska sinne. Hedenstierna Fru W. 163 (1890).
7) (i sht i fackspr.) komma (ngt) att få (en egenskap o. d. som det ej förut haft); meddela, gifva. Att mekaniskt arbete under en eller annan form måste bibringas vattnet, för att en vågrörelse deruti skall kunna uppstå, är af sig sjelf tydligt. Frykholm Ångm. 273 (1881, 1890). Handlofve och öfverarm .. gjorde (han) sig stor möda att bibringa den nödiga böjligheten till en vacker gardeställning. Strindberg Hafsb. 216 (1890). Det är bättre att bibringa muren all fuktighet på en gång, d. v. s. både den som förefinnes i bruket och i putsen, än att göra detta i flera repriser. Tekn. tidskr. 1898, Allm. s. 77. — med saksubj. Ister (användt till stekning) .. qvarlemnar en oangenäm fetthinna, som bibringar flottsmak. Hagdahl Kok. 424 (1879). Stränginstrumenten utmärka sig just för mängden af harmoniska öfvertoner och den derpå beroende rika färgklangen, som genom dem bibringas tonerna. NF 15: 777 (1891).
II. [jfr t. herbeibringen o. herbringen] framföra ngt dit det skall l. dit det hör l. dit där det behöfves, framskaffa, frambringa; åvägabringa.
1) [jfr t. ich habe meinen sohn hergebracht, bringe mir den stuhl her samt I 1] (†) föra l. skaffa l. taga fram l. in l. ut; uppbringa. (Han) försökte vnder wägen at genom en Förtroupp bijbringa en Snaphane .., som medh ett .. löst Partij sigh på Hallands Åås innehölt. N. Av. 31 juli 1657, Rel. Bibringa en ny lära. Serenius (1734; under usher; uppl. 1757: inbringa). Hans yppersta kläder voro honom iklädde, hans vapn och rustning bibragte. Wettersten Forssa o. Hög 42 (c. 1750).
2) [jfr motsv. anv. i holl.] (†) bringa till stånd; åstadkomma; uträtta.
a) [jfr motsv. anv. i mnt. o. mnl.] med personsubj.: bidraga (till ngt l. till att få ngt gjordt); (för sin del) uträtta l. göra. Ingen (må) förskiutas, som något til Kongl. Maij:tz ock Rikets tiänst bibringa kan. 2 RARP I. 2: 20 (1720). (Jag) skall .. bibringa alt hvad hos mig står till att få Boxström nämnd till Provincial Medicus i Åbo. Calonius Bref t. Porthan 14 (1794).
b) med saksubj. (Lexikografen S.) medgifver, att den (dvs. den antagna bet. af ordet) i Rom. 8: 3, bibringar (dvs. gifver) en förträffelig mening. Ödmann Str. förs. II. 2: 117 (1803).
3) [jfr motsv. anv. i holl. o. t. samt I 4 (b)] (numera föga br.) förebringa (skäl, bevis, vittnen osv.), (muntligen l. skriftligen) frambära, komma fram med; anföra; förete; åvägabringa. Beswär som Ständerne kunne hafwa till att inwända och bibringa. RARP 1: 97 (1629). Han haffver bijbrackt .. ståttlige bevijs bådhe aff greffvelige och andre höge ståndzperssoner. RP 7: 166 (1638). Slijke bijbrackte Skiäl och där utur flytande Omständigheeter. Förkl. ang. kopparcomp. 1689, s. B 2 a. De påminnelser, hwilka de uti en eller annan måtto kunde hafwa derwid at bibringa. Stadg. ang. landtmil. 2: 565 (1691). Cellarius 79 (1699, 1729; under suggero). Bibringa bevis, vittnen. Dalin (1850). (Jag) skall .. blott i största korthet söka bibringa några starka anledningar (för vårt giftermål). Hammarsköld Dixon Amer. 2: 153 (1868). — särsk. [jfr motsv. anv. i mnt.] (†) abs. Altså betyga Nämbdemännerne .., att Herr Drisenii förolyckande .. är större än dhe nogsampt kunna anmähla och bijbringa. Växiö domk. akt. 1720, nr 243 (i handl. fr. 1712).
Spoiler title
Spoiler content