BIHÅLA bi3~hå2la, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[jfr t. nebenhöhle; se BI-, prefix1 2]
mindre håla l. hålighet som står i förbindelse med en annan, större. — särsk. anat. i förb. näsans l. ngn gg hufvudets bihålor om de med slemhinnor beklädda håligheter i ansiktets o. hjärnskålens ben som stå i förbindelse med näshålorna. Lundberg Husdj. sjukd. 262 (1868). Hufvudets bihålor, antra capitis. J. G. H. Kinberg i 2 Tidskr. f. veter. 1882, s. 226. Svalg, näsa och näsans bihålor. 2 NF 6: 392 (1906).
