BIHÄNDELSE bi3~hän2delse, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
relativt mindre viktig (o. snart öfvergående) händelse, episod. Vi hafva må hända nog länge uppehållit oss vid denna bihändelse. Beskow Lefnadsm. 84 (1857). Påfvekyrkan är så konservativ, att hon betraktar vår världsdels hela politiska utveckling efter 1789 såsom en till hälften likgiltig, till hälften betänklig bihändelse i hennes egen, omkring 1500-åriga historia. G. F. Steffen i GHT 1898, nr 210 B, s. 1. — särsk. i ett skådespel; jfr BIHANDLING 2. Bihändelser, bipersoner fordras i ett stycke, om det skall kunna få tydligt sammanhang och fullständig utveckling till tid och rum. Ling († 1839) enl. Kindblad (1867).
