BIKONUNG bi3~kå2nuŋ, äfv. BIKUNG, bi3~ kuŋ2, sbst.2, m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[jfr t. nebenkönig; se BI-, prefix1 2]
(föga br.) person som innehar konungavärdighet vid sidan af en annan i förh. till hvilken han intager en underordnad ställning, medkonung, samkonung; jfr UNDER-KONUNG. Om nu någon ålderstigen Svensk Bi-Konung eller Riks-Föreståndare Erik Emundson .. varit honom (dvs. Harald Hårfager) til mötes i Vermeland vid pass A. 890. .., kan man ej veta. Dalin Hist. 1: 559 (1747). Den riktiga konungen Magnus med sin bikonung, gossebarnet Erik. Strindberg Folkung. 12 (1899).
