BIKRONA bi3~krω2na, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[jfr holl. bijkroon, äfvensom t. nebenkrone; se BI-, prefix1 2]
bot. af blad l. fjäll l. knölar bildad inre blomkronlik krans i blomkrona; jfr BIKALK. Hartman Flora XLVII (1832, 1838). (Hos växter tillhörande familjen Narcissineæ är) Blomkalken regelbunden, 6-bladig, ofta med en bägar- eller klocklik bikrona. Arrhenius Bot. 311 (1857, 1865). (Kännetecken på växter tillhörande familjen Boraginaceæ:) Krona ofta färgvexlande och, antagligen till skydd mot objudna gäster, i svalget försedd med en af tänder, fjäll, knölar o. d. (fornices) bildad bikrona. Fries Syst. bot. 54 (1891). Rosendahl Bot. 46 (1903).
Ssgr: BIKRON-30~ l. BIKRONE-BLAD300~2. Ahlman (1872). Den hufvudsakliga karaktären (hos Silene maritima With): bikronblad reducerade till knölar, är föga konstant. H. Witte i Arkiv. f. bot. V. 8: 45 (1906). —
