BILINGV biliŋ4gv, stundom BILING, biliŋ4g, adj. l. sbst. r.; ss. sbst. best. -en; pl. -er.
Etymologi
[af lat. bilinguis, af bi- (se BI-, prefix2) o. lingua, tunga (se d. o.), språk; jfr fr. bilingue, äfvensom t. bilinguisch o. eng. bilingual]
I. adj.: tvåspråkig.
1) (föga br.) som talar två språk; särsk. om invånare i tvåspråkigt område. Alla de högre bildade (provensalerna) .. äro hvad man kallar ”tvåspråkiga” eller ”bilingva”, d. v. s. i detta fall .. tala och skrifva franska (jämte provensalska). Vising Prov. trub.-diktn. 4 (1904).
2) om inskrift, handskrift o. d.: affattad på två språk. Den bilingva Harrân-inskriften. Lindberg Semit. 11 (1898).
