BILINGVISM bi1liŋgvis4m l. bil1-, r.; best. -en.
förhållande(t) att två språk talas af samma person(er) l. folk l. stam o. d., tvåspråkighet. Flere af dessa indianspråk, t. ex. Karaibiskan, hafva bilinguism (dubbelspråklighet), d. v. s. ett särskildt tungomål för mannen och ett annat för qvinnan, med skiljaktig grammatik och ordbok, hvilkas bruk genom noggrann etikett äro bestämda. E. W. Pettersson i Verdandi 1887, s. 229.
