BILUKT bi3~luk2t, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
lukt som märkes ss. en tillsats till l. nyansering af den hufvudsakliga lukten (af ngt). Vätgasen, som dervid (dvs. då zink upplöses af likvid fosforsyra) utvecklas, har en bilukt, som tyckes tillkännagifva en fosforhalt. Berzelius Kemi 2: 562 (1812, 1822). Korianderfrukterna ha en egendomlig, mild arom, med en svag bilukt af vägglöss. Elfving Kulturv. 204 (1895).
