BINDAL binda4l (b`inndál Almqvist; bindál Schück(1854), Klint(1906)), r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[af t. bindahle, af binden (se BINDA, v.) o. ahle (se ÅL, syl)]
sadelm. med spjutformig spets o. klotformigt trähandtag försedd nål medelst hvilken vid syende i läder med grof tråd l. rem lädret genomstickes o. tråden l. remmen genomdrages. Sehmann Fr.-sv. ordb.(1842; under passecorde). Almqvist(1844). Dalin(1850). Klint(1906).
