SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1910  
BINDA bin3da2, hvard. stundom bin3a2 (bi`nda Weste), v. -er bin4der, hvard. stundom bin4er (imper. sg. bind bin4d, hvard. äfv. bin4), band ban4d, hvard. äfv. ban4, sällan ban4t, bundo bun3-2, bundit bun3dit2, hvard. stundom bun3it2, bunden bun3den2, hvard. stundom bun3en2 (jfr anm. nedan) (pr. sg. pass. bindes Var. rer. 34 (1538) osv. binds Stiernhielm Cup. 5 (1649), Tegnér 2: 129 (1814); bins Wivallius Dikt. 102 (c. 1635), Livin Kyrk. 20 (1781) m. fl. — imper. sg. bin(d)t Apg. 12: 8 (NT 1526), Ordspr. 6: 21 (Bib. 1541), Lex. Linc. (1640; under constringo), Holm N. Sv. 163 (1702) m. fl. bind Stiernhielm Harm. 36 (1659, 1668) osv. — ipf. sg. ban(d)t Joh. 13: 4 (NT 1526), 1 Mos. 38: 28 (Bib. 1541), Lenngren 38 (1796), Almqvist Jagtsl. 57 (1832), Lovén Folkl. 163 (1847) m. fl. band O. Petri Kr. 221 (c. 1540), Tiällmann Gram. 213 (1696) osv.). Anm. Assimileringen af -nd(-) till -nn(-) tillhör hufvudsakligen Götal. o. Värml.
vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se d. o.), -ERI (se d. o.), -NING (se d. o.); -ARE (se d. o.), -ERSKA (se d. o.); jfr BIND.
Ordformer
(bijnda G. I:s reg. 8: 298 (1533). -nd- Joh. 15: 6 (NT 1526), G. I:s reg. 8: 298 (1533), Hes. 12: 6 (Bib. 1541) osv. -nn- Messenius Disa 20 (1611: bunne, p. pf. pl.), Skogekiär Bärgbo Ven. 5 (1680: binna), Lagerström Bunyan 3: 35 (1744: bunno), G. F. Gyllenborg Vitt. 1: 102 (1795: binnas) m. fl.)
Etymologi
[fsv. binda (bynda, binna), motsv. d. binde, isl. binda, got. o. fsax. bindan, mnt. o. holl. binden, nt. binden, binnen, fht. bintan, mht. o. t. binden, eng. bind, af en ieur. rot bhendh, som föreligger t. ex. i sanskr. badhnāmi, binder, gr. πεῖσμα, af *πενϑσμα, band, senlat. offendimentum, bindel. Formerna med -nn- återgifva den (redan i fsv. förekommande) dial. assimilationen af -nd-; jfr anm. ofvan o. Hesselman Sveamålen 9, 65 (1905). I ipf. sg. o. imper. är -t ljudlagsenligt utveckladt ur -d, hvilket sedan återinförts från öfriga former]
Översikt
Öfversikt af betydelserna.
A) medelst snöre l. band l. rep l. rem l. kedja l. dyl. fästa l. linda l. knyta l. fängsla l. sammanfoga ngt l. af dylikt material framställa ngt.
1) fästa, fastgöra, fastbinda. 2) med hjälp af lina, kedja o. d. hindra ett husdjur att lämna den plats där det ställes.
3) linda l. vira l. ombinda ngn l. ngt med ngt, knyta ngt om ngn l. ngt. 4) fjättra, fängsla. Härunder: binda händerna, tungan, munnen på ngn o. d.
5) sammanbinda l. sammanfoga till ett helt. 6) om bokbindning.
7) af band l. snöre l. garn l. vidjor l. dyl. förfärdiga ngt; knyta, fläta, sticka.
B) i utvidgad anv.: fästa l. sammanfoga l. sammanhålla l. sammanslingra ngt utan att detta sker medelst snöre, band l. dyl.
8) fästa l. kvarhålla ngt i dess läge.
9) förbinda ngt med ngt.
10) förena l. sammanhålla ngt så att det icke går isär, särsk. om stenar vid byggnadsarbete samt om murbruk, lim o. d. 11) gifva l. få fast(are) konsistens l. stadga.
12) slingra i l. om hvartannat, refl. äfv.: bilda en sammanhängande massa, sätta sig fast.
C) bildl.
13) fästa l. kvarhålla ngn l. ngt vid ngt. Härunder: bunden vid torfvan, i l. vid stoftet, binda ngn vid sjukbädden, binda ngn i l. vid hans synd, binda ngn l. ngns hjärta l. öde vid ngn l. ngt. 14) förknippa l. förbinda ngt med ngt. 15) inskränka l. begränsa ngn l. ngt till ett visst område l. en begränsad tid.
16) förplikta l. vara förpliktande för ngn. 17) tvinga l. förmå ngn till ngt.
18) öfverbevisa, om juridisk l. logisk bevisföring.
19) inskränka ngns frihet, lägga band på ngn, upptaga, besvära, intaga; äfv. naturv. med afs. på kemiskt ämne, elektricitet, värme. Härunder äfv.: binda i vers, i l. till ord; binda kapital, en blotta; binda motståndarens klinga. 20) fixera.
21) förena, förbinda, knyta (samman). Härunder: binda förbund, äktenskap.
A)
1) medelst snöre, rep o. d. fästa (ngt vid ngt), fastbinda.
a) [jfr motsv. anv. i fsv., d., isl., (m)nt., holl., t. o. eng.] i eg. anv.: fästa, fastsätta, fastgöra; oftast med prep. vid l. l. öfver, äfv. intill, o. sbst. angifvande det hvarvid ngt fastgöres. Bind båten vid bryggan! Han band säcken på lasset. Huilkin som förarghar en aff tesse ringasta som troo på mich, honom wore bätre ath en quernasteen wore bunden widh hans halsz och senktes j haffzens diwp. Mat. 18: 6 (NT 1526). Påle som skepet pläghar bindas widh. Var. rer. 49 (1538). Han .. band swerdh widh sidho. O. Petri Kr. 221 (c. 1540). Täck eller bindt öffuer maghan otwettat fårawll. B. Olavi 47 a (1578); jfr BINDA ÖFVER. Tagbändu (i VgL) .. Synes wara ett Togh eller Reep, som man binder något medh. Stiernhielm VgL 111 (1663). Bindt intet Siällan på skalcken, han låter fulle elliest höra sigh. Grubb 45 (1665); jfr b. Dan den lille .. bant nyckelknippan vid sidan. Dalin Arg. 2: 208 (1734, 1754). (På torsdagsmorgonen) må .. skälla bindas på skälle-kon. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 187 (1864). Låga skor bundna med svarta band om smalbenet. GHT 1898, nr 85 B, s. 1. Byxorna bindas utanpå skoskaften. Svenonius Lappl. 17 (1904). — särsk.
α) [jfr motsv. anv. i fsv. (LB 7: 207) o. t.] trädg. med obj. betecknande växt l. träd: binda upp, fästa (vid stöd). Itt spädt trää, hwilket är in til en Påle bundit. Muræus Arndt 1: 207 (1647). Det träd, som bindes, blir rakt, men stammen mindre stark. Rosenstein 3: 27 (1796). Holmsten Trädg. 173 (1893).
β) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] (†) med prep. i: inknyta i. Folkit baar råån deegh .. bundnan j theras klädher, på theras axlar. 2 Mos. 12: 34 (Bib. 1541). Tagh Ingefär och longepepar (osv.) .., stöt til puluer, bindt vthi en linnen possa. B. Olavi 10 b (1578).
b) i bild. O du själens underbara logik, med hvilka obrytbara demantkedjor binder du icke den ena menniskohandlingen intill den andra. Wikner Tank. o. fr. 38 (1872). — särsk.
α) i uttr. binda ngt vid ngns ben o. binda ngt till bens (se BEN, sbst.1 II 1 j α o. β).
β) i uttr. binda ngn vid skampålen (se SKAMPÅLE).
γ) i uttr. binda korfven vid hunden o. d. (se HUND).
δ) [efter motsv. hebr. uttr. förmedlade af motsv. lat. liga ea in corde tuo, in digitis tuis osv.] i vissa (urspr.) gammaltestamentliga uttr. som angifva olika, eg. yttre, sätt att förhindra glömska af viktiga saker. Thenna ord som iagh biudher tigh j dagh, skalt tu leggia på hiertat .. och skalt binda them för itt tekn på tinne hand. 5 Mos. 6: 8 (Bib. 1541). Min son, bewara tins fadhers bodh, och lät icke fara tinne modhers lagh. Bindt them til hopa på titt hierta allstädhes, och heng them på tin hals. Ordspr. 6: 21 (Därs.). Bindt them (dvs. mina bud) på tijn finger. Därs. 7: 3. — särsk. [utveckladt i anslutning till det ofvan anförda språkprofvet från Ordspr. 6: 21; jfr t. einem etwas aufs gewissen binden samt uttr. lägga ngn ngt på hjärtat] (†) i uttr. binda ngn ngt på, ngn gg vid hjärtat l. hans osv. hjärta, stundom vid samvetet l. hans osv. samvete, allvarligt o. bevekande lägga ngn ngt på hjärtat, göra ngt till en bjudande plikt l. en samvetssak för ngn, äfv. ngn gg i uttr. binda ngt vid ngns minne, lägga ngn på hjärtat att komma ihåg ngt. Huru högt denna kärleken (dvs. kärleken till frihet) varit, redan i äldsta dagar, bunden på hvars och ens hjärta, visar Cicero, då han sig således yttrar. Ita præclara (osv.). Tessin Bref 2: 102 (1754). Vid Edert minne, Min Nådige Herre! binder jag det beröm Abbé Vely .. tillägger Frankrikes Konungar. Därs. 334 (1755). (När undersåtarna) på det högsta anmoda sina Fullmägtige .., ja binda på deras samveten, at de til Justitiens befrämjande hafva all möda och styrka ospard, då är högsta tid at räcka hielpsamma händer. Oelreich 785 (1755). Där gifves ställen, hvarest man just söker at binda vid literat folks samveten, at hafva alldeles egna åthäfvor, skilde från alt annat folks. Bergeström Ind. bref 128 (1770). Du verldens barn! .. / Betänk ditt Döpelseförbund: / Bind dina löften vid ditt minne / Och två dig ren i tårars bad. Bellman 6: 26 (1787). Jag .. binder mitt råd .. på ditt hjerta. Adlerbeth Æn. 69 (1804, 1811). jfr: De .. behöfvande, hvars uppehälle Försynen behagat binda uppå min omvårdnad. Växiö domk. akt. 1784, nr 55.
2) med hjälp af lina, kedja osv. hindra ett (hus)djur att lämna den plats där det ställes.
a) [jfr motsv. anv. i fsv. (Bo 164), d., isl., holl., t. o. eng.] i eg. bem.: fastgöra rep l. kedja o. d. som är fäst vid (ett djurs) halsring l. grimma l. dyl. l. pålägga (ett djur) halsring o. d. som medelst rep l. dyl. är fäst vid ngt l. pålägga (ett djur) fotbindsle o. därigenom hindra (djuret) att aflägsna sig; jfr 4. Binda hästen vid krubban, hunden vid hundkojan, kon i båset. Hästen, som icke var bunden, blef skrämd och satte af i sken utför gatan. Går j byn som ligger för idher, och strax wardhen j finnandes ena åsninno bundna. Mat. 21: 2 (NT 1526). Han warder bindandes sin fola widh wijnträdh, och sinne åszninnes son widh then ädhla wijnquisten. 1 Mos. 49: 11 (Bib. 1541). Bindt Hunden. Holm N. Sv. 163 (1702). Julianus .. bandt sin häst med tygeln vid början af brons ena ledstång. Almqvist Jagtsl. 57 (1832). Invid hans sida var hans stridshäst bunden. Runeberg 2: 119 (1848). Innan hästen införes i stallet, skall ryttaren .. tillse, att, om hästar förut därstädes finnas insatta, de äro riktigt bundna. Underv. f. rytt. 111 (1896). Öhrvall Knutar 27 (1908).
b) i bild. Folan, thet är the otamda hedningar, skulle Han med evangelii band binda in til sin församling, som är then ädla winqwisten. Swedberg Sabb.-ro 21 (1700, 1710) [jfr språkprofvet från Bib. 1541 under a]. — särsk.
α) (†) i uttr. vara bunden (vid ngt) som en hund bunden i band o. d., icke kunna blifva fri (från ngt). Wara bunden såm hunder i band. Axehielm Lex. sueogoth. (c. 1630; under binda; angifvet ss. ordspr.). Synderna följa honom åt: och han är wid them bunden; såsom en hund bunden i band. Swedberg Sabb.-ro 1408 (1702, 1712).
β) (†) i uttr. binda sin(a) häst(ar) vid egen (egna) l. vid en annans krubba (krubbor), i l. vid egen l. en annans gärdesgård l. vägg l. dyl., själf (blifva tvungen att) betala l. låta ngn annan betala underhållet l. (om)kostnaderna; särsk. i fråga om krig. Är rådhsampt, att man möter fienden der han längst är, och allttså binder sin hest i en annars gärdzgård änn i sin egen. RARP 1: 56 (1627). I Krijg är bäst binda sin Häst wed annars wägg. Grubb 378 (1665). Fienden (måste) sökias i sitt egit land: Ty thet är swårt föra krijg och binda sina hästar widh egna krubbor. Ther fräter fienden, och ens egne. Isogæus Segerskiöld 416 (c. 1700). En fiende, som binder sin häst vid en annans krubba. M. Stenbock (1710) hos Loenbom M. Stenbock 2: 107.
3) linda, vira, ombinda.
a) [jfr motsv. anv. i d., holl., t. o. eng.] (numera föga br.; jfr dock γ α') med obj. betecknande det om hvilket ngt lindas l. viras o. oftast med prep. med o. sbst. betecknande det hvarmed ngt lindas l. viras. Han som dödh war kom vth bunden om hender och föter medh swepe klädhe. Joh. 11: 44 (NT 1526). Är ock gott at binda the ytersta Lemmerne .. någre resor. B. Olavi 6 b (1578); jfr γ α'. — särsk.
α) i bild. (Herren) förlossar vthu Konungars twång, och binder medh itt belte theras lender. Job 12: 18 (Bib. 1541); jfr 4.
β) [jfr motsv. anv. i nt. o. t. Anv. beror på det gamla bruket att vid öfverlämnande af namnsdags- l. födelsedagsgåfvor binda mottagaren (jfr 4) med band l. snöre vid hvilket gåfvan var fäst l. binda antingen gåfvan själf l. ett band l. en pappersremsa med påskrift om gåfvan (”bindeband”) om mottagarens arm l. hals. I st. f. annan gåfva kunde lämnas en (på bindebandet skrifven) vers l. dikt. Bandet kunde ersättas af ett bref (”bindebref”). ”Bindandet”, som kunde ske äfv. af annan anledning, medförde, åtm. ofta o. väl urspr., skyldigheten att ”lösa sig” gm föranstaltande af en festlighet; härpå syftar språkprofvet från 1671. Jfr J. Grimm Kl. schrift. 2: 191 ff. (1848) äfvensom Halbertsma Lex. fris. 302 (1876) o. Troels-Lund Dagl. liv 8: 216 ff. (1908) samt BAND, sbst.1 13] (†) om öfverlämnande af namnsdags- l. födelsedagsgåfva åt ngn; äfv. med öfvergång till bildl. bem.: begåfva, fira. Fabian Gutzæus .. giorde denne relation, att han dhen dagen war af några bunden hwarföre han giort een lijten collation. Consist. acad. Abo. ä. prot. 3: 474 (1671). Dagen som war när(,) det war min Veneridz dag, / Och at då gifwa band, war en sedwanlig lag, / Jag hörde säya mig hwem wil den bundne binna. Skogekiär Bärgbo Ven. 5 (1680). Pär, som Maja har i famne / Wil til Öfwerflöd doch jag / Binda med en vers i dag. Runius Dud. 2: 211 (1712; den först anförda versraden anspelar, frånsedt den eg. bet., på det i dikten omnämnda förh., att i almanackan dagarna Petrus (o. Paulus) o. Marie besökelsedag följa tätt efter hvarandra). Hvad skal jag kjöpa til at binda tig med på tin namnsdag. Lind (1749; under angebinde). Gubben tidigt re'n på morgonstunden / Trogen önskan af sin Gumma fått; / Med en stoppad nattrock blifvit bunden, / Rån och skålbröd, kaffe utvaldt godt. Lenngren 8 (1796).
γ) [jfr motsv. anv. i fsv., d., mnt., holl., t. o. eng.] i fråga om förband om lem l. på sår m. m.
α') (mindre br.) anlägga förband om l. linda (ngn l. en skadad lem l. dyl.). När Hustrun ligger uti Sängen, bruka somliga Jord-Gummor at binda Hustruns Buk. Hoorn Välöfv. jordg. 1: 292 (1697). Hvarför är du bunden om pannan? Topelius Läsn. f. barn 1: 47 (1865, 1883). Anläggning af dessa förband (dvs. vid benbrott) kräfver .. kunskap i konsten att binda en lem, så att denna jämt, stadigt och likformigt betäckes af lindan. Wretlind Läkareb. 2: 95 (1894).
β') [jfr lat. ligare vulnera] (†) förbinda (en sårad l. ett sår). När såret är bundet så stryk thenna salwa ther om kring. B. Olavi 190 a (1578). (L. I. hade slagit skräddaren) i hans hufudh 3 blodh sår, thet och balberen M. Jöran fulkomligen wittnade, huilken denne skreddaren bundit hafwer. Consist. acad. Abo. ä. prot. 1: 105 (1644).
γ') anlägga ligatur på, afbinda. Det föreställes offta en Fråga: huru långt ifrån Barnets Buk man skal binda Strengen. Hoorn Välöfv. jordg. 1: 152 (1697).
δ) [jfr motsv. anv. i fsv., d., isl. o. t.] (numera knappast br.) i uttr. binda ngn för ögonen, binda för ngns ögon, o. med bundna ögon, med förbundna ögon. En Mann som är bundin för bägge ögonen. Rudbeck Atl. 3: 107 (1698). Larsson och Bertel i svensk krigaredrägt, med bundna händer och ögon. Topelius Dram. 1: 124 (1854, 1881); jfr 4 a. — i bild. Hvarföre skulle man handtera honom (dvs. den unge studenten) såsom en mistenkt spejare, och binda honom för ögonen, när han går in och vt (i vishetens slott). Rydelius Förn. 5 (1718, 1737). Kärleken til Christna Läran bandt dem för ögonen, at de ej sågo hvad fölgder detta (dvs. underordnandet under den katolska hierarkien) skulle hafva i framtiden. Dalin Hist. 1: 660 (1747).
b) [jfr motsv. anv. i fsv., d., t. o. eng.] med obj. betecknande det som lindas l. knytes om ngt l. ngn o. med prep. om l. (om)kring l. dyl. o. sbst. betecknande det l. den om hvilket (hvilken) ngt lindas l. knytes: linda l. vira o. knyta l. fästa (ett band, en bindel, en duk osv. om ngt l. ngn). Binda ett rep om lifvet, en näsduk för ögonen. (Moses) droogh honom (dvs. Aron) then linna kiortelen vppå, och bant beltet omkring honom. 3 Mos. 8: 7 (Bib. 1541). Adels och Riddersman, .. bindt bindel om hatten. Rudbeckius 4 Pred. D 4 b (1634). Kring kapprocken bandt jag strumpebandet om lifvet. Bellman 5: 176 (1781). Bind karlen en duk om munnen! Heidenstam Karol. 1: 232 (1897). — särsk. [jfr d. godt at binde om hel finger samt isl. betzt er um heilt at binda, det är bäst att icke utsätta sig för ngn fara] abs. i ordspr. godt att binda om hel finger o. d., det är lätt läka, när ingenting är skadadt. Gått om helt at binda. Axehielm Lex. sueogoth. (c. 1630). Gott binda om en heel finger. Grubb 267 (1665). Granlund Ordspr. (c. 1880).
4) fjättra, fängsla.
a) [jfr motsv. anv. i fsv., d., isl., holl., t. o. eng.] i eg. bem.: fästa rep, kedjor o. d. omkring (ngn, i sht ngns händer o. fötter) så att (han) ej kan röra sig, särsk. icke fly; fängsla, fjättra, lägga (ngn) i bojor; ngn gg med prep. vid, på osv. o. sbst. betecknande den plats (det träd, den mur osv.) hvarpå (hvarvid osv.) ngn fjättras (jfr 1). Huru kan någhor gå j eens mektighes hws, och beröffwa honom hans booting bort, vtan han först binder then mektigha. Mat. 12: 29 (NT 1526). Strax han steegh vthwr skepet lopp emoot honom vthwr griffter en man, besett medh then fula andan .., och kunde honom ingen binda j kädhor. Mark. 5: 3 (Därs.). Tina hender woro intet bundna, tina fötter woro intet satte j fiettor. 2 Sam. 3: 34 (Bib. 1541). The .. bundo Achior widh itt trää medh hender och fötter. Judit 6: 9 (Därs.). Thesliges plägede han (dvs. E. XIV) och lathe binde händer och föther på någre och um natte tidh kaste them. i strömen. RA 2: 257 (1568). Wij haffuom funnit thenne man / Bundin widh itt trää wel fast. Holof. 17 (c. 1580); jfr 1. Om wij (dvs. svenskarna i Bender) intet wille bårt så skulle han (dvs. storvesiren) lätta binda oss på wagnarna. J. H. v. Kochen (1711) i Karol. krig. dagb. 4: 103; jfr 1. Afvunden .. låg lik en falsk och bunden Tiger. Dalin Arg. 1: 143 (1733, 1754); jfr 2. Bunden til händer och fötter. Nordberg K. XII 1: 692 (1740). ”Bind mig i elden!” ropade han (dvs. den vansinnige prästen). ”Jag har lagt pestgift i brunnarna.” Heidenstam Svenskarna 211 (1908). — särsk.
α) [jfr motsv. uttr. i d.; talesättet syftar på en särsk. gm en folkvisa (jfr Visb. 1: 411 (c. 1620) äfvensom Grundtvig Danmarks gamle folkeviser 1: 63 ff. (1853)) bekant berättelse om hur Sigvard (Sigurd), efter att i strid hafva öfvervunnit en sin frände, frivilligt låter denne binda sig för att på detta sätt gifva honom äran att hafva besegrat en så framstående kämpe. Redan i Di. 147 (c. 1454) heter det: Ær thz sigord swen (som du säger dig hafva öfvervunnit). tha ær thz giort mz wilia at han lot binda sik] (†) i det ordspråksliknande uttr. det har skett med vilja, att Sigvard lät binda sig. (Vi) kwnne .. icke sanningen dölie, atuj haffue eth stortt tuiffuelszmåll, i then motte, om thet icke skeedt är mett willie, .. ath Siword lott sig binde .. som man pleger seye. G. I:s reg. 11: 46 (1536).
β) i förb. basta och binda, se BASTA, v.1 1.
b) i bild: fjättra, fängsla; jfr 19. Och sy iach bundin j andanom ferdhas til Hierusalem, icke wetandes hwad mich öffuergå skall. Apg. 20: 22 (NT 1526; Luther: ym geyst gepunden, gr. δεδεμένος τῷ πνεύματι); jfr 17. The woro alleens (dvs. på alldeles samma sätt) mz enahanda mörkrens kädhio bundne. Vish. 17: 18 (Bib. 1541). Abrahams dotter, hwilka Satan bundet haffuer, sij, nu j adherton åår. Luk. 13: 16 (Därs.; NT 1526: förbundit, gr. ἒδμσεν). Månger vng Cavalliere (har) en lång tijd .. lefwat vnder Amors stränge Lag så förblindat; at han hafwer älskat och kär hållit sijne egne Band och kädior, ther vti han hafwer legat bunden och förfäszlat (dvs. fjättrad). Stiernhielm Lycks. Cartel 1 (1650). I kädjor har tu (Jesus) mörksens rike bunnit. Lybecker 91 (1715). Synden är diefvulens band hvarmed han Siälen bunden håller. Lagerström Bunyan 2: 161 (1727). En fri träldom, beprisad, då Lieutenanten Herr Carl von Knorring och Fröken Sophia Juliana Kurck bundo hvarannan med et ouplösligit kärleksband den 5 Martii 1745. Nordenflycht QT 1745, s. 71. Se blomman! .. / En själ, i stoftets kedjor bunden. Stagnelius 2: 198 (1821); jfr 13 c. (Den världsliga lyckan) binder andens vingar, som i sin flygt borde utbreda sig och stiga mot himlen. Tegnér 4: 198 (1824). Nu flyg, du vind, och sqvallra / .. Hur jag har blifvit bunden / I hennes rosenband. Sätherberg 1: 262 (1844, 1862). — särsk.
α) [jfr motsv. uttr. i d., holl., t. o. eng.] i uttr. binda ngns händer l. händerna på ngn l. binda ngn till hand och fot l. dyl., förr äfv. binda ngn händerna, beröfva ngn hans handlingsfrihet. The hölle sigh fast widh sitt Privilegium, hwarigenom Händerna blefwe migh såsom bundna. Schroderus Uss. K 4 a (1626). Thet wore så .. som man wille binda händerne på öfwerheeten. RARP 4: 337 (1650). Den ovanliga starcka kölden, hvilken vid pass 3 veckor, lika som bundet händerna på bägge de krigande partien. Nordberg K. XII 1: 887 (1740). Konungen hade för bundna händer att ej söka göra dem fria. Adlerbeth Ant. 1: 2 (c. 1792). (Konungen) såg sig .. nu, bunden till händer och fötter, utlemnad åt ett parti, hvilket han betraktade såsom sin personliga vedersakare. Odhner G. III 1: 88 (1885). jfr: Föga underkunnig om de förhållanden, som bundo konungens (dvs. G. I:s) arm, var han (dvs. dalkarlen) lätt färdig att skylla honom för tidens trångmål. Svedelius Sm. skr. II. 2: 13 (1860, 1888).
β) [anv. torde utgå från Mark. 7: 35] i uttr. binda tungan l. ngns tunga, bringa ngn till tystnad, få ngn att tiga. Mon icke offta skedt wara at .. tungan (varit) bunden til Gudz lof; men lös, ferdig och wig til olåt, swordom och tins nästas förtal och skada? Swedberg Cat. 195 (1709). Häpenhet bandt deras tunga. Mörk Th. 2: 18 (1752). Måtte .. alla bundna tungor lösas! Hagberg Pred. 2: 275 (1819). Akka bad dem (dvs. fåglarna) tiga, men det var inte möjligt att binda så många yra tungor. Lagerlöf Holg. 2: 249 (1907).
γ) [jfr motsv. uttr. i dan. o. t.] (knappast br.) i uttr. binda ngns mun l. munnen på ngn, bringa ngn till tystnad, få ngn att tiga. Om icke Klockaren kan binda munnen på Er, så skal jag gjöra det. Anagrius Holberg 55 (1756). Kan jag nu icke binda deras (dvs. försmädarnas) mun .., så bör jag ändå icke tiga. Borg Luther 1: 398 (1753).
δ) (i sht i högre stil) med subj. betecknande boja l. dyl. Brenner Pin. hist. 1 (1727). Hvad hjelper att Sverge nu kallas fritt? / Än binda bojor, som flärden smidt. Snoilsky 3: 51 (1883).
5) med hjälp af snöre, rep, band osv. sammanfoga till ett helt, sammanbinda.
a) [jfr motsv. anv. i fsv., d., isl., mnt., holl., t. o. eng.] med obj. betecknande de delar som sammanfogas till ett helt; ofta med prep. till o. sbst. betecknande det hela som uppkommer gm sammanfogningen. Hon har bundet sitt håår medh itt hwitt band. Lex. Linc. (1640; under vitta); jfr 3. Till krans / Blå förgät mig ej er binden. Tranér Anakr. 173 (1829, 1833). Binda borst till borstar. Dalin (1850). Midsommarsqvällen plockas 9 slags blommor, bindas till en qvast, och läggas under hufvudet. Rääf Ydre 1: 106 (1856). (När Aráras) vilja gå öfver en flod, göra de för tillfället en kanot af trädens tjocka bark, hvilken de med tillhjelp af lianer binda i den erforderliga båtformen. Lindström Bates 181 (1872). — särsk. om den afmejade sädens sammanbindande i kärfvar; äfv. utan obj.: sammanbinda (den) afmejad(e) säd(en) i kärfvar. Huru Säden skäres, bindes, torkas och bärgas. J. Faggot i VetAH 1741, s. 6. Sedan så väl Rågen som Kornet blifvit skurit, .. bindes Säden i band, och trädes strax på störar at torkas. Kalm Resa 1: 127 (1753). Själfbindande skördemaskiner .. skära lika väl som andra skördemaskiner, binda fullkomligt väl och göra efterräfsning obehöflig. H. Juhlin-Dannfelt i Landtbr. bok 2: 95 (1900). N. Keyland i Fataburen 1908, s. 81. — jfr SJÄLF-BINDANDE.
b) [jfr motsv. anv. i d., isl., t. o. eng.] med obj. betecknande det hela (krans, bukett, kärfve, kvast osv.) som gm sammanbindningen åstadkommes. Binda borstar. Migh tychte wij bundom kerffuar på markenne. 1 Mos. 37: 7 (Bib. 1541). Wälluchtande Örter och Krantzegrääs (ther aff man Krantzar och Kryddeqwastar binder). Schroderus Comen. 133 (1640, 1647). Sädeskärfvornes bindande. Salander Gårdsf. 109 (1727). (Erik) bandt den största nek så braf som bästa Dräng. Livin Kyrk. 59 (1781). Efter middagen bundo de unga damerna buketter till aftonen. De Geer Minnen 1: 94 (1847). Den fattiga mor Gertrud .. band qvastar. Rydberg Vigg 21 (1883). Bind kransen, bind bröllopskransen! Evers Fosterjord 29 (1909). — särsk.
α) i bild. The binda tunga börder och odrägheligha, och leggia menniskiomen på härdanar. Mat. 23: 4 (NT 1526; Luther: sie binden schwere vnnd vntregliche burden, gr. δεσμεύουσιν δὲ φορτία βαρέα). Lyckligt är det Riket, hvars vidttänkte Regent, å ena sidan binder Krigs-Trophéer, och å den andra, hvilar sig ibland Vetenskaper och fria Konster! Tessin Bref 1: 90 (1751). — särsk. i uttr. binda ris åt ngns rygg (se RIS).
β) [jfr motsv. anv. i t.] om tunnbindares arbete; jfr BAND, sbst.1 15 a. Almqvist (1844: bättre .. Banda). 2 Uppf. b. 8: 66 (1900).
γ) om bokbindning, se 6.
δ) med obj. betecknande (halm)tak; stundom i uttr. bundet halmtak, halmtak med halmen fastbunden (motsatt löst halmtak, på hvilket halmen kvarhålles med slåar). Halmtaket är bra l. dåligt bundet. Det stycke tak, som tillika eller på en gång bindes, kallas (i Skåne) Stig. J. Leche i VetAH 1746, s. 248. Bundna halm-tak kallar jag dem, då halmen med vidjor fastbindes. A. Modeer i VetAH 1765, s. 45.
c) [jfr t. an dem kranz binden] i förb. binda på (en krans o. d.), vara sysselsatt med att sammanbinda. Tärnorna sutto och bundo på marskalkskransarna. — särsk. i bild. Våren är kommen. På sina kransar / Ängarne binda. C. F. Dahlgren 1: 298 (1836). Sätherberg Blomsterkon. 106 (1879). jfr: Bredvid hans (dvs. Gyllenborgs) sida, drömmande och stilla, / satt Creutz och band på rosor utan tagg. Tegnér 2: 226 (1836).
6) [speciell anv. af 5; jfr motsv. anv. i d., holl., t. o. eng.] om bokbindning: (sammanhäfta lösa ark, planscher osv. till en bok l. en bok af lösa ark, planscher osv. o.) förse (den häftade boken) med band (se BAND, sbst.1 16), binda in. Jag skall låta binda de häften som utkommit, de ark som redan äro tryckta. B. binder starkt l. väl l. bra. Sv. synodalakter 369 (1750). Ledsnan, den der fula häxan, / Kommer tids nog fram med läxan: / Snart din skrifbok bunden är, / Början gjord till verldsbesvär. Lenngren 57 (1798). Hvar och en af de i kalfskinn bundna böckerna var med kedja och lås fäst i väggen. Rydberg Sing. 16 (1876; uppl. 1865: inbundna). (Warmholtz') böcker voro såvidt möjligt fullständiga och vackra exemplar, bundna i snygga och solida band. Snoilsky i 3 SAH 17: 186 (1903). — jfr INBINDA samt PERGAMENT-, SKINN-BUNDEN m. fl. — Anm. Stundom användes binda, i sht hvard., i bet.: låta binda. Jag binder alltid hos B. A. binder alla sina böcker i klot (schagräng osv.). Man läser icke åttondedelen af alla de böcker, som .. utkomma; men man recenserar dem, man köper dem, man binder dem, man uppställer dem efter symmetriens lagar. Leopold 3: 461 (1794, 1816).
7) af band l. snören l. garn l. vidjor l. dyl. som material förfärdiga l. iordningställa. Tulbantar aga .. är den som binder eller bär fram Sultans hufwudbonad. S. Agrell (1711) i Karol. krig. dagb. 5: 346. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i fsv., dan. o. t.] om nätbindning o. d.: knyta. The fattige (på sjukhuset), som nokott kunna giöra, antingen spinna notagarn, bijnda noott eller nogott annatt sådana .., ther skola the icke vara for gode till. G. I:s reg. 8: 298 (1533). Bindande af Not-slingor bör helst ske uti Februarii och October månader. Schultze Fiskaren 137 (1778). Fiskaren hinner icke binda nät och knyta skötar, så fort som sälen rifver sönder dem. LD 1903, nr 272, s. 2. — särsk. [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] i förb. binda på (ngt), vara sysselsatt med att knyta. Moster Gunnil, i en vrå, / Talte sagor, bandt på noten. Lenngren 38 (1796).
b) [jfr motsv. anv. i d.] (af vidjor l. halm l. dyl.) förfärdiga gm flätning l. vridning o. d.; fläta. Först i Martii Månad bindas Katzor, 3. Hion kunna binda om dagen 6. Gålf. Salander Gårdsf. 158 (1727). Somlige foro hem efter slädar: de andre bundo bast-rep. Tessin Bref 1: 27 (1751). (Har den som söker inträde i biskötarskolan) någon öfning i biskötsel .., i att binda vanliga bikupor eller i annat liknande arbete, så är detta rekommenderande. LAHT 1881, s. 63.
c) [jfr motsv. anv. i fsv., sv. dial., dan. o. t.] (numera bl. med bygdemålsfärgad anstrykning) sticka. Reticulum bunden eller wirkat huffua. Var. rer. 17 (1538). (Jag) skulle .. binna och bant så en rännemaska. Horn Lefv. 40 (c. 1657). Binda vantar. Sv. Merc. 1762, s. 653. (Eriks mössa) var af finer ull .., / Af färgor många slag var hon i ränder bunnen. Livin Kyrk. 67 (1781). Hon är fasligt fattig ... Visst binder hon strumpor, men det går .. så långsamt. Knorring Skizz. II. 1: 20 (1845). — särsk. [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] i förb. binda på (ngt), vara sysselsatt med att sticka. Då hon inkom sitter .. Jngerdh och bant på ehn ullwanthe. Växiö rådstur. prot. 1695, s. 127. Binda på sin strumpa. Linné Beskr. ö. stenr. 64 (c. 1747).
B)
8) fästa, kvarhålla. Kolet (på en kolteckning) .. fäster svagt och är lätt bortblåst utan att efterlemna fläck. Det kan dock äfven (gm visst behandlingssätt) bindas å tjockt kartongpapper. Eichhorn Konst. hist. 105 (1881). — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i d., t. o. eng.] med afs. på flygsand, jord, mylla o. d.: kvarhålla (o. gifva stadga åt; jfr 11 d), hindra från att blåsa vidare l. bort; med personsubj. l. med subj. betecknande gräs l. träd l. dyl. Diken blifva genom sådan plantering (dvs. af apel) mycket varagtigare, än eljest; ty trädets rötter binda jorden. Trozelius Rosensten 31 (1752); jfr 11 d. Genom plantering af sådana växter, som förmå binda sanden, sträfvar menniskan att hejda flygsandens härjningar. Holmström Geol. 21 (1877). Flygsandsfälten (i Söndrums socken) äro åtminstone delvis bundna. Höjer Sv. 2: 821 (1878); jfr 11 d. En alldeles lös, genom ingen växtmatta bunden vulkanisk sand. Nordenskiöld Vega 2: 352 (1881). Flerestädes (i Småland), såsom vid den lilla köpingen Ljungby, kan icke ljungen binda sanden, utan den bildar stora flygsandsfält. G. A. Aldén i VLS 171 (1887). Sandström Natur o. arbetsliv 1: 225 (1908).
b) [jfr motsv. anv. i t.] med afs. på damm: hindra (damm) från att flyga omkring; i allm. med subj. betecknande vatten l. dyl. På makadamiserade gator söker man binda dammet genom att flera gånger om dagen spola dem. Regn började .. falla i .. häftiga skurar och band dammet. Melander I läger 110 (1887). GHT 1895, nr 245, s. 3.
c) om trådar, snören o. d. som fästa hvarandra vid väfning, knytning o. d. Vid (dubbelväfnader) .. skall såväl rätsidans som afvigsidans inslag bindas af samma varptrådar. Andersson Väfn. 45 (1880). För att verkligen lära sig en knut bör man .. sätta sig in uti hur den är byggd, hvad det är som gör att den binder. Öhrvall Knutar 3 (1908); jfr 10. (De båda ändarna) binda hvarandra .. lika bra på båda sätten. Därs. 80.
9) [jfr motsv. anv. i t. o. eng.] (föga br.) förbinda (ngt med ngt). (I Sthm) Bryggor mångaleds / Siu Holmar med det fasta Landet binda. Nordenflycht QT 1748—50, s. 79. — särsk. refl.: träda i förbindelse med. Bemelte stora Ocean (dvs. den som en gång täckte större delen af Europa) har streckt sig ända hit (dvs. till norden), och fritt och obehindradt bundit sig med thenna Nordiska som omtalt är. Svedenborg Opera de reb. nat. 1: 10 (1719).
10) förena l. sammanhålla (ngt l. ngts delar), särsk. för att förhindra att (det l. de) går (gå) isär. Hårdt kitt .. tillverkas af 2 delar blyhvitt, 2 delar mönja och en del silfverglitt, hvilka sammanknådas med så mycket kokt linolja, som behöfves för att binda det samma. Frykholm Ångm. 177 (1881, 1890). — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] i sht byggn. vid byggnadsarbete, om bjälkar, slåar, ankare, förbindande stenar o. d. (Smeden gjorde) ett järnanckar hwilken jagh actade settia till adt binda steenstugu muur, såm hade uthgifft segh (dvs. gifvit sig ut). Bidr. t. Åbo hist. I. 1: 61 (1600). Mentes att bolvärke skulle bygges och förfärdiges, som .. (kunde) bindas väll medh jernankar. RP 6: 218 (1636). Öfver the 4 postarna på begge portarna måste båda väggarna bindas med starka 6 famnars .. bielkar. Broocman Hush. 2: 87 (1736). (Stenmurens) varaktighet kommer endast an på säker grund, at Muren ej fylles med Jord, och at Stenarne binda hvarannan .. så at Muren ej klyfver sig. Brauner Tankar om boskap 102 (1756); jfr α. Öfverallt i denna fästnings (dvs. Askalons) vallar ser man större och mindre marmorpelare inmurade, hvilka tjenat att liksom binda murarna och göra dem fastare. Beskow Resem. 167 (1861, 1881). jfr: Rosor förblekna / och murgrön en tid / blott binder de lutande murkrön. Gellerstedt Efters. 20 (1891). — särsk.
α) [jfr motsv. anv. i t.] byggn. om det förh. att i murar en sten ligger öfver mellanrummet l. fogen mellan två underliggande, särsk. i fråga om olika slags murförband. (Pelar-)Skaftet .. består af halfva rundstycken, hvilka binda hvarandra. Brunius Gotl. konsth. 2: 30 (1865). 2 Uppf. b. 1: 419 (1898).
β) [jfr motsv. anv. i t.] byggn. om slutstenen i ett hvalf. (Den i hvalfvets högsta punkt) anbragta stenen, med hvilken hvalfvet afslutas, och hvilken liksom binder de öfriga, kallas slutsten. NF 7: 132 (1883).
b) [jfr motsv. anv. i d., holl., t. o. eng.] om murbruk, klister o. dylikt (stelnande) hopfogningsmedel. Kalk (af sjöskal) har man erfarit skola vara tämmeligen bindande uti mur-arbete. Serenius Eng. åkerm. 162 (1727). Det bindande ämnet i grauvackan är icke annat än en finkornig svartgrå grauvacka. Hisinger Ant. 1: 54 (1819). Är limmet af god beskaffenhet och väl tillredt, så binder det utmärkt väl och starkt. 2 Uppf. b. 8: 28 (1900). jfr: Fötterna hänga fast i den leriga jordmånen, som är så seg att den binder. Benedictsson Folkl. 109 (1887).
11) gifva (i pass. o. ss. intr.: få) fast(are) konsistens.
a) [jfr motsv. anv. i holl. o. t. äfvensom fr. lier une sauce] (numera bl. bygdemålsfärgadt i vissa delar af Sv., föga br.) kok. gifva fastare konsistens åt (maträtt); göra simmig, afreda (soppa, sås o. d.); jfr BINDA TILL 5, LIERA. Ägg binder pannkakan. Sale Kocken 45 (1664). Därs. 70. Miöhlet till att binda Såpporna (dvs. såserna). Rålamb 14: 73 (1690).
b) [jfr motsv. anv. i fsv., dan. o. t. samt lat. alvum astringere] (bygdemålsfärgadt i södra Sv.) verka hämmande på diarré, stoppa; i sht i p. pr. Torkade blåbär äro bindande l. binda. Serenius (1734; under bind).
c) [jfr motsv. anv. i holl. o. t.] (numera knappast br.) refl.: stelna; särsk. vid tvålkokning: gå ihop. (Det) måste städze ösas til des det binder sig och blifver tvål der af (dvs. af luten). Oecon. 9 (1730).
d) [jfr motsv. anv. i dan. o. eng.] med mark l. vall l. dyl. som obj.: göra fast l. hård, gifva stadga åt; äfv. refl., med mark osv. som subj.: blifva fast l. hård, få en fast yta, få stadga. Då ris och löf brista (dvs. fattas), tager man mossa och blandar sönderhackade qvistar eller liung deruti, hvarigenom mossan binder sig, och får lika som större styrka at emotstå hettans kraft. Wallner Kol. 24 (1746). I Engeland brukar man at plantera Qvickrot på jord-vallarne vid brädden af Thames-Floden, för at derigenom binda dem. B. Bergius Præs. i VetA 1769, s. 66. Riset eller gräset på doseringarne medverkar till att dessa snart medels växtlighet binda sig. Tekn. tidskr. 1899, B. s. 140. — jfr GRÄS-BINDA samt OGRÄS-, TJÄL-BUNDEN.
e) [jfr motsv. anv. i d., holl., t. o. eng.] intr., om murbruk, cement o. d.: stelna. Tekn. tidskr. 1871, s. 186. Cementets stelnande eller bindande, hvilket noga bör skiljas från dess hårdnande och blifvande hållfasthet. Därs. 1875, s. 56. Det förhållandet, att långsamt bindande cementsorter gifva större hållfasthetsvärden än hastigt bindande, förklaras lätt genom förloppet vid hårdnandet. Därs. 1877, s. 237. Har (cement-)bruket stelnat så långt, att dess yta motstår ett svagt tryck af fingernageln, plägar man säga att cementet bundit. 2 NF 4: 1417 (1905).
12) (†; se dock a o. c) slingra i l. om hvartannat; knyta. The stego åter til sitt bord, / Och armar kärligt bunno. Odel Sincl. 74 (1739, 1741). Kom, låt vid ljus af himlens älskogsstjerna / I lagerns stam mig binda våra namn. E. Sjöberg 112 (1821). — särsk.
a) (numera mindre br.) i uttr. bundna runor, binderunor; fordom möjl. äfv. om lönnrunor (jfr språkprofvet från Verelius); jfr 10. J. Bureus (1602) hos Lindroth Bureus 99. Bundne Runer, Runæ intricatæ vel implicatæ seu crypticæ. Verelius Ind. 241 (1681). Några af runorna äro bundna. P. A. Säve (1863) i Ant. tidskr. 3: 125.
b) refl.: slingra sig ss. ett band (omkring ngt). (Ormarna på runstenarna) äre mästedelen 2. stora som binda sig om hvar andra som en waleknuut. Rudbeck Atl. 3: 15 (1698). jfr: Äppel- och päronträden hvitna af blommor, och kring allt detta binda sig såsom blåa bälten syrenhäckarne. Runeberg 3: 276 (1837).
c) (i sht i fackspr., fullt br.) refl.: sno ihop sig till en sammanhängande massa, sätta sig fast, bilda en bråte. En mansperson lät nedvinda sig i en 23 alnar djup brunn .., men, hunnen nära vattnet, nedrasade stensättningen öfver honom; denna band sig likväl så, att mannen blef alldeles oskadd och hade fritt rum att röra sig på. Allwin Mo 71 (1857). (När fyllen, dvs. fyllveden, är kortsågad,) lägger veden sig jämt och väl, och man befarar aldrig att fyllen binder sig i trumman. E. O. Hjelm i Skogvaktaren 1890, s. 20. När det under flottning inträffar, att virket fastnar mot något hinder och binder sig, eller bildar en s. k. bröt. Tekn. tidskr. 1899, B. s. 41.
C)
13) [jfr motsv. anv. i d., holl., t. o. eng.] fästa l. knyta l. kvarhålla (ngn l. ngns sinne l. ngns intresse l. ngt vid ngt l. ngn l. på ett ställe); vanl. med prep. vid, ngn gg i, i sht förr äfv. till. Man skall intet bindha sitt hiertha ther till (dvs. till jordiska ägodelar). L. Petri Oec. 78 (1559). Een Arfföreeningh, .. vthi hwilken the bebreffuade och bunde Sweriges Rijke och thesz regeringh in til Konungh Gustaff och hans Kon. Mtz. effterkommande manlige Lijffsarffuingar. Tegel G. I 2: 275 (1622). De, som binda hogen til falska nöjen. Dalin Arg. 1: 41 (1733, 1754) [jfr lat. adjungere animum ad aliquod studium (Terentius)]. Förhållandet till mina elever binder mig allt starkare vid lifvet. Bremer Hertha 374 (1856). Hvilken fördel är det ej för en författare att ej nödgas låta en tanke dö, under det han skrifver ned en föregående, utan kunna (med tillhjälp af stenografien) binda dem vid papperet under samma ögonblick, då de taga språklig gestalt. S. Clason i Verdandi 1890, s. 144. De nyvunna trans-oceaniska områdena bundos såsom lydkolonier vid de europeiska moderlanden. NF 16: 1625 (1892). Kring läpparna binder / ett drömmande leende oskuldsbehaget. Almqvist Det lyckl. landet 59 (1904). Stora kapitalistintressen, det må vara malm, socker eller öl, veta att vid sig binda riksdagsmän, myndigheter m. m. VL 1906, nr 272, s. 2. En önskan att om möjligt binda västkustens söner, Sveriges bästa sjöfolk, vid flottan. Vår flotta 1907, s. 192. — särsk.
a) refl. (jfr e β, f). Förra än han (dvs. Gustaf Vasa) ÿterligare (gm kröning) binder sig vedt regimenttit. G. I:s reg. 5: 6 (1528). Den ed, med hvilken en person binder sig vid den katolska kyrkan, kallas konvertit-ed. NF 8: 1308 (1884). Franzén tyckte, att det kunde röja ostadighet i karakteren, om han, nyligen nämnd till bibliotekarie i Åbo, skulle, innan han ens hunnit tillträda denna befattning, binda sig vid en annan syssla. Wirsén i 3 SAH 2: 242 (1888).
b) i fråga om fästande vid l. kvarhållande l. nödtvunget kvarblifvande på en bestämd plats: fästa (ngn vid) l. kvarhålla (ngn l. ngt på) l. tvinga (ngn) att ej lämna (en ort l. en plats); stundom närmande sig 15. Sämsta classen (af folket i Malung) består af dem hvilka ingen fastighet binder vid fosterjorden. Unge Dal. 2: 54 (1835). Jag vet det väl, ni (herr doktor) följer konstens lagar, / Men binda de mig här för timmar, dagar, / Så bryt dem som en man, det är mitt ord. Runeberg 2: 111 (1848); jfr α. De förut rörliga folken bindas allt närmare vid den fläck af jorden, där de börjat odla växter. E. Svensén i Ekon. samh. 1: 42 (1891). Det såg ut, som om barrskogen skulle ha makt att binda vintern vid sig. Lagerlöf Holg. 1: 29 (1906). — särsk.
α) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] i uttr. binda ngn vid sjukrummet l. sjukbädden o. d., fängsla l. fjättra ngn vid sjukrummet l. sjukbädden. I mer än åtta veckor bands han vid sjukbädden. Wieselgren Wieselgren 341 (1900). En obotlig sjukdom .. (hade) bundit honom vid sjukrummet. Annerstedt Rudbeck Bref clxix (1905). — jfr SÄNG-BUNDEN.
β) i p. pf.: tvungen att kvarstanna l. uppehålla sig (ngnstädes), som ej kan förekomma annorstädes (än på angifvet ställe; jfr 15). Ehuru väl desse (dvs. de fem kollegierna) ähre till Stokholm bundne. A. Oxenstierna 1: 262 (1634). Iag är lijkasåsom bunden i Scholan mädan thetta interim påståår. Växiö domk. akt. 1679, nr 375. Norrskenet är .. en på samma gång kosmisk och terrestrisk företeelse, hvilken å ena sidan är bunden vid jordens luftkrets .., men å andra sidan är beroende af vissa .. förändringar, hvilka .. inträffa i solens hölje. Nordenskiöld Vega 2: 40 (1881); jfr 15. Medan jag denna höst var bunden i Stockholm, gjorde han (dvs. kronprinsen) åter ett besök på Vanås. De Geer Minnen 1: 122 (1892); jfr 19 c. I tyskan är det formella subjektet bundet till ställningen i satsens spets. Beckman Sv. spr. 197 (1904). Vi (människor) äro härnere, bundna vid en af de tallösa himlakropparna. Söderblom När stund. växla 23 (1905, 1909). — särsk. [jfr t. an die scholle gebunden, eng. bound to the soil, äfvensom fr. attaché à la glèbe o. lat. glebæ adscriptus] i fråga om visst slag af lifegenskap i uttr. bunden vid torfvan, äfv. jorden, ngn gg jordtorfvan l. dyl., som saknar rättighet att flytta från den plats (det gods osv.) där han (är född o.) lefver; äfv. i allmännare anv.: på grund af yttre omständigheter l. sin känsla l. dyl. fäst vid den jord man bebor. En usel träl är bunden vid den torfva, / der han blef född. Tegnér 1: 47 (1825). På Själland och småöarna gick det så långt, att landbönderne blefvo bundne vid torfvan och betraktades såsom herremannens egendom. Odhner Lärob. 91 (1870). Den lifegne är .. ”bunden vid torfvan”, d. v. s. han kan säljas blott med jordegendomen. C. Rosenberg i Ekon. samh. 1: 206 (1891). jfr: Den Svänske bonden har aldrig til någon viss Jord eller Herre varit så bunden, at han ju icke, då året skridit til slut, kunnat, efter behag, söka sig en annan. Celsius G. I 171 (1746, 1792).
c) i uttr. bindas vid l. i stoftet l. gruset l. det jordiska l. dyl., fjättras vid, ej kunna komma loss från det jordiska, sinnliga osv.; nästan bl. i p. pf. Lehnberg Pred. 1: 151 (c. 1800). Klaga (tanke) ej, att du vid gruset, / Som en fånge, binds ännu. Runeberg 3: 25 (1833). En genius, ack, för djupt i stoftet bunden. Tegnér 2: 228 (1836). Så står .. menniskan, halft i dagens ljus och halft bunden vid jorden, och så förknippar hon ande med kropp. Palmær Eldbr. 57 (1838). Moses och Salomo gifva oss bilden af en helgedom ännu bunden i det jordiska. Rudin Bib. enh. 35 (1887). — jfr JORD-, STOFT-BUNDEN.
d) [jfr motsv. anv. i d., holl., t. o. eng.] i fråga om behållande (se BEHÅLLA 2) af en människas synder; i uttr. binda ngn till l. i, ngn gg vid hans synd, låta ngns synd förblifva oförlåten, behålla ngn i hans synd, icke lämna (ngn) absolution. Iach skal geffua tigh himmelrikis nyclar, och alt thet tw binder på iordhenne, thet skal wara bundit j himblomen, och alt thet tw löser på iordhenne, thet skal wara löst j himmelen. Mat. 16: 19 (NT 1526). Därs. 18: 18. G. I:s reg. 3: 332 (1526). L. Petri Kyrkoord. 32 b (1571). Efter thet N. .. framhärdar i sin ondska; Ty sätter iag honom nu .. i Bann, .. bindandes honom i hans Synd, til thes han .. bättring tilbiuder. Kyrkol. 10: 2 (1686). (Guds ord kan för förnekare af Kristi evangelium) icke annat än uppenbara sig som en dömande makt .., hvilken frånkänner dem Guds nåd, binder dem vid deras synd. Flensburg Kyrkl. tal 31 (1866); jfr 18 a. — särsk. [jfr Mat. 16: 19 (se ofvan) o. 18: 18] i uttr. binda och lösa o. d.
α) behålla i synd o. förlåta synder, förvägra o. gifva absolution. (Biskopen i Rom) var (enl. katolsk uppfattning) gifven makt att binda och lösa i himmelen och på jorden. Strinnholm Hist. 3: 400 (1848). G. Cederschiöld i Landsm. V. 6: 90 (1885).
β) (†) i utvidgad anv.
α') döma l. fria; jfr 18 a. Menn huadh som koickala Rijttere och bönder hafue honom (dvs. en bland upprorsmännen) tilmätedt (dvs. påbördat) .. ther före kunne wij inthz binda eller löösa honom. Fin. urk. I. 2: 191 (1597).
β') göra från l. till. Scriffue j .. at krononnes renta ecke ær funderat paa maanad soldh(;) huru ther om ær(,) wj ecke vethæ(,) man (dvs. men) thet förstaa wj væll(,) at riiked schall ther med beskermas(,) Swa longt thet recker(,) huad thet skeer med maanad sold eller anners(;) kan för then schuld thet thall hwarken lösa eller binda. G. I:s reg. 1: 233 (1524). Det otijdige löpande på gaturna mädh brudhstolarna uthur kyrckian och heem till brudehuuset är een ting som hwarken löser eller bindher. HSH 31: 61 (1661). Åtskillige .. dömde .., at detta steg (dvs. stilleståndet i nov. 1712) var et fel af Fält-Marskalken (dvs. M. Stenbock) ..; men deras omdömen kunde hvarken lösa eller binda, emedan de mästadels fäldes af dem, som voro okunnige om rätta afsigten. Loenbom M. Stenbock 3: 239 (1760). Dä' hvarken löser eller binder, sa' Hernqvist om besken. Granlund Ordspr. (c. 1880).
e) [jfr motsv. anv. i d., holl., t. o. eng.] i fråga om förh. af intresse, i sht af kärlek l. vänskap l. äktenskap l. släktskap l. dyl.; jfr BEBINDA 3 a.
α) tr.: knyta l. fästa (ngn l. ngns hjärta, äfv. ngns öde vid ngn l. ngn annans hjärta l. öde); med prep. vid, sällan med, förr äfv. (in)till. Ästu widh hustru bunden, begära icke skilias widh henne. 1 Kor. 7: 27 (Bib. 1541; NT 1526: är tw .. medh ene hustru bebunden). Her Åke Axelson meente dett .. bättre vara binda dem (dvs. hertigarna af Lüneburg o. Braunschweig) till oss, ähn att dee binda sigh (med Danmark) emoot oss. RP 7: 553 (1639); jfr β. Jag tänkte: ”Du må nu heller en tid lida hvad du kan, än att du skall bli bundin ved honom och all din lifstid sörja och gråta”. Horn Lefv. 89 (c. 1657). Kiärleken för Hialmars Blod .. bant .. deras hiertan in til honom (dvs. Adalrik) uti ett fastare Band. Mörk Ad. 2: 104 (1744). Hvarföre uppskjuta att göra en menniska lycklig? Hvarföre icke i dag binda mig vid er med evig tacksamhet? Bremer Grann. 2: 258 (1837). Från det ögonblick, Hwasser för kommande dagar bundit sitt öde vid en annans. C. V. A. Strandberg 1: 335 (1862). Det finnes knappast något, som starkare binder hjärta vid hjärta än att de behöfva hvarann. Hedenstierna Svenssons 95 (1903).
β) refl. (jfr a): förena l. förbinda sig (med ngn), (för all framtid l. intimt) förena sitt öde (med ngns). RP 7: 553 (1639; se under α). (Mig) tyckte .. det vara .. alltför odrägeliget till att binda mig ved den jag inte kunde lida för min ögon. Horn Lefv. 77 (c. 1657). Hvar och en, som binder sig til Partier .., bevisar sig antingen vara en skälm eller en narr. Dalin Arg. 2: 65 (1734, 1754). Hvad är et Laga hinder til Giftermål? .. Om någonthera tilförene bundit sig med en annan. Lallerstedt Dygdel. 100 (1746). Ifvar Hvite .. hade tient Konung Knut den Store i Dannemark och efter all liknelse så bundit sig til hans hus och öden, at han .. då denne Konungs Son blef drifven ur Norige .. måst flykta öfver gräntsen til Västergötland. Dalin Hist. 2: 26 (1750). Det är .. synd att bedraga / den en bundit sig vid. Fröding N. dikt. 51 (1894). — särsk. (†) i uttr. binda sig i sällskap, gifva sig i sällskap l. i lag (med ngn). Bindt tigh icke j selskap medh slösare. L. Petri Sir. 18: 32 (1561).
f) (†) i uttr. binda sig i träta o. d., inlåta sig i tvist (med ngn). Jag skal .. intet binda mig i träto med tig. Swedberg Sabb.-ro 1: Förmäle c 2 a (1710). Jag (har) .. satt mig fast före, at .. här om med ingom .. binda mig i trätor. Dens. Schibb. 79 (1716).
14) knyta (ngt till ngt), förknippa l. förbinda (ngt med ngt), ställa (ngt) i samband (med ngt); nästan bl. med prep. vid, till, sällan med; numera i sht i p. pf.; jfr BEBINDA 3. Med a förstår man (i produkten xa) alt thet som är bundit wid x. Svedenborg Reg. 111 (1718). Påfven och hans anhang .., hvilka vilja gjöra Christi rike til något, som för ögonen synes, och binda en sann Christendom vid utvärtes och synlig ting. Borg Luther 2: 701 (1753). Som orden i ett språk .. ej äro annat än tecken till de begrep, som ett folk med dem binder; fordras till ett språks kännedom den kundskap, att man vid hvart dess ord binder sådant begrep, som därmed i språket förenadt är. Botin Sv. spr. 3 (1777). Rymd och tid (äro) de bägge formerna, vid hvilka alla våra åskådningar äro bundne. Lutteman Schulze Kants Critik 206 (1799). Dödsorsaken (är för dödsfångar) mer bunden till någon viss synd (än för andra syndare). Handb. 1811, s. 139. Vischer, liksom Hegel, binder allt skönt vid det sinnliga. Klockhoff E. skr. 311 (1864). Uppförandet af skådespel var, åtminstone i Athen, uteslutande bundet vid de dionysiska festerna. NF 15: 1467 (1891). Hvarje psykisk företeelse (är) bunden till ett subjekt, ett jag. Larsson Psyk. 47 (1896). (Lönerna) upphörde .. att vara bundna vid vissa i staten bestämda tjänster och öfvergingo till personliga anslag. Annerstedt Rudbeck Bref cix (1899). De af manskapet, som sakna musikaliskt gehör, kunna lättare igenkänna signalen, om de lärt sig att vid dess rytm binda en text. Cederschiöld Rytm. trollm. 169 (1905). — särsk.
a) (†) refl. Texten (till Fra Diavolo) .. binder sig gemenligen ganska lyckligt med musiken. Sv. litt.-fören. tidn. 1833, s. 368.
b) [jfr uttr. det ligger stor makt (upp)på] (†) i uttr. binda stor makt på ngt, fästa stor vikt vid ngt. Om denna mannens (dvs. Nikodemus') hus har stått på den båttn eller intet, det lära de själfva (dvs. franciskanerna) intet binda stor makt på. Eneman Resa 2: 108 (1712).
c) (†) sammanställa (med ngt). Någre willia denne Platonis book om Atlantica binda til andre sådane skrifter som handla om gåtor och .. dichter. Rudbeck Atl. 2: 7 (1689).
d) [jfr motsv. anv. i t.] närmande sig o. öfvergående i bet.: göra (ngt) beroende (af ngt); i sht i p. pf.: med nödvändighet förbunden l. förknippad (med ngt), beroende (af ngt). O Gud! beskydda Gustafs dagar! Vår sällhet vid hans lif och sällhet bunden är. Kellgren 2: 232 (1780). De Stjernkunnige binda Climater vid vissa afstånd från linien, och årstider vid vissa ställningar mot solen. Zettersten Köpm.-geogr. 2: 96 (1798). Hvarken min ära eller min fördel är dervid (dvs. vid utgången af biskopsvalet i Växiö) i någon högre mån bunden. Tegnér 5: 331 (1823). Jag tackar dig för döden, som, när den skiljer oss från dem vi älska, manar oss att icke binda vår sällhet vid de jordiska företeelserna allena. Rydberg Vap. 14 (1891). (S. Roos) opponerar .. mot sträfvandet att binda ortografin vid talspråket, utan hänsyn till den historiska traditionen. T. Carpelan i Fin. biogr. handb. 1813 (1902).
15) [jfr motsv. anv. i d., holl., t. o. eng.] inskränka l. begränsa (ngn l. ngt till visst område l. viss begränsad tid l. viss person o. d.); med prep. till l. vid, äfv. inom o. d.; i sht i p. pf. o. i refl. anv. (se slutet); jfr BEBINDA 6. En andelighen menniskia är .. icke bunden antingen til tijdh eller rum. O. Petri 1 Post. 107 a (1528). Thenna Ruelsen i Hiertat är icke bunden til en wisz tijdh om Åhret. Schroderus Osiander III. 2: 13 (1635). Konst, Mod, Wett binds ey til Härkomst, Stånd, eller anseend. Stiernhielm Öfv. (1668). (Gåfvan att utdrifva djäflar) var .. icke egenteligen bunden til Prester, utan hörde jämväl til andra Christna. Bælter Cerem. 593 (1760). (Kyrkan är) icke .. bunden till vissa rum, tider eller personer. Lindblom Kat. nr 232 (1811). (Den vedergällning som ligger i ett straff) är .. bunden innom ett innan actionens förelöpande utstakadt mått. Biberg 3: 66 (c. 1823). (Sedan Kristi ankomst) är medborgareskapet i Guds rike icke bundet vid Abrahams naturliga efterkommande. Melin Pred. 3: 57 (1852). Valbarheten (till Finlands landtdag) är ej bunden till valdistriktet. Nyström Svedelius Statsk. 2: 52 (1887). Ahnfelt Etik II. 1: 28 (1904). — särsk. refl.: inskränka l. begränsa sig (till ngt), (uteslutande) hålla sig inom vissa utstakade gränser. (I) behöfwe .. intet binda Eder wid Officerarnes opgifne Förteckning uppå de aldeles odugelige Rusthåld. Stadg. ang. landtmil. 2: 430 (1690). (Jesus) bant .. sig icke så vid liknelser, at Han ju, vid åtskilliga tilfällen, förkunnade sin lära på annat sätt. Bælter Jesu hist. 4: 296 (1757). Man finner således, at våre framfarne Konungar intet bundit sig til några vissa skiljemärken uti sina Sigill. Lagerbring 1 Hist. 3: 599 (1776). Ljudvitzen bekymrar sig ej om ordens betydelse och binder sig ej ängsligt vid det föreskrifna ljudet, utan leker dermed tills ”pointen” träffar in. NF 17: 1266 (1893).
16) förplikta l. hålla (ngn till ngt), vara förpliktande för (ngn); regelbinda (ngt); oftast med prep. till l. vid; jfr BEBINDA 7.
a) [jfr motsv. anv. i d., holl., t. o. eng.] med prep. vid, förr vanl. till, o. sbst. som betecknar en bestämmelse o. d.: pålägga l. förplikta (ngn) att följa l. lyda (en bestämmelse l. lag l. regel l. ett beslut l. dyl.) l. iakttaga (en plikt l. föreskrifven ordning). Hustrun är bunden til Laghen, så lenge hennes man leffuer. 1 Kor. 7: 39 (Bib. 1541; Luther: Eyn weyb ist gepunden an das gesetz). Alle the som för Krijgzmän brukas, skole til thesse (krigs-)Articlar bundne wara, them at effterkomma. Schmedeman Just. 216 (1621). Om nu någon wille vthi Krijgh wara bunden widh thet gambla bruket, och förvthan Skytt och Stycker winna Segher vthi Örligh, han skulle myckit komma til kort. Schroderus Uss. B 4 a (1626). (Drottning Margareta) förklarar .. at hon intet ville vara bunden til något af det, som utaf Konung Albrect och dess Fader vore lofvadt och bebrefvadt. Lagerbring 1 Hist. 3: 750 (1776). (Konungen) befrågar och hörer sitt Råd, när han det nödigt finner, utan at därföre vara bunden til deras tankar. Schönberg Bref 3: 18 (1778). Detta föreslagna botnings-sätt .. binder (ej den sjuke) .. vid så sträng diæt, som vanligen skall i akttagas. J. H. Engelhardt i Veckoskr. f. läk. 5: 30 (1784). Guds ord .. binder dem (dvs. människorna) vid barmhertighetens, vid ödmjukhetens, vid försakelsens heliga pligter. Flensburg Kyrkl. tal 132 (1872). Det förekom .. äfven vid senare riksdagar försök att binda dem (dvs. riksdagsmännen) vid valmännens uttalade vilja. Hildebrand Statsförf. 546 (1896). jfr: (Det) hölts .. onödigt at binda Talemännen til någon viss drächt. 2 RARP 2: 387 (1723). — jfr LAG-BINDA. — särsk.
α) refl.: (utfästa l. förbinda sig att l. känna sig förpliktad l. tvungen att) följa l. lyda (en bestämmelse osv.) l. iakttaga (en plikt osv.) l. ansluta sig (till) l. fasthålla (vid en åsikt l. ett parti) l. hålla sig (till ett föreliggande faktum). Dichten eller Narration .. är .. ey så noga som Historier, the ther måste sig binda så til Tijden som til andra Omständigheeter. Arvidi 12 (1651). (Renfelt) tör .. fuller wetta om Kongen är behageligit att wij icke binda oss wid Hans Maij:tz proposition. RARP 6: 93 (1657). (Jag) will .. ingen råda mehra att binda sigh till den ena (metoden för fortifikation) än den andra. Rålamb 8: 1 (1691). (Lyckan) binder intet sig till några wisse regler. Fånge 25 (c. 1710). Pacta och Capitulationer borde hållas helige, så at ock hedningarna binda sig derwid. M. Stenbock (1713) hos Loenbom M. Stenbock 4: 217. (Grefven) var den ordenteligaste Man i sina syslor, och bandt sig dock sällan til någon tid. Ågren Gellert 22 (1757). (Lucanus') Hjeltedikt Pharsalia .. är mera historisk än episk; den binder sig alltför noga vid Historien. Norrmann Eschenburg 1: 337 (1817). (Jag) ville .. icke binda mig vid något program för andra ärenden (än de båda stora frågorna). De Geer Minnen 2: 158 (1892). Stockholms stads brandkontor har beslutit att sänka räntan för inteckningslån från 5 till 4 1/2 procent för dem, som binda sig vid denna ränta för fem års tid. PT 1909, nr 145 A, s. 2.
β) med prep. o. sbst. som betecknar regel l. dyl.: bringa att följa l. bringa i öfverensstämmelse med (en regel), inordna under (vissa regler); jfr REGEL-BINDA. Talesätt som ej låta binda sig vid (af, efter) reglor. Moberg Gram. 292 (1815); jfr d. Detta var .. fall, som kan någorlunda bindas med regler. J. A. Lundell i Verdandi 1888, s. 64 (om uttal i eng. o. fr.); jfr c.
b) [jfr motsv. anv. i t. o. eng.] med infinitiv med l. utan prep. till l. med (vbal)sbst. styrdt af prep. till samt betecknande en handling l. känsla o. d.: förbinda l. förplikta (ngn att göra l. känna l. vara ngt l. till en handling l. känsla o. d.). Israels Konungar woro bundne til att lefwa och regera theras undersåtare effter Gvdz Lagh. Rudbeckius Kon. reg. 113 (1615). Vänlighet och allmän nåd äro frivilliga gåfvor (från konungen), hvilka binda undersåtarena til evärdelig ärkänsla. Tessin Bref 1: 135 (1752). Andra (än våra fria gärningar) kunna oss ej tillräknas, d. ä. vi kunna ej derföre bindas till ansvar. Regnér Första begr. 2: 131 (1803, 1813). Såsom jurist ansågs han .. såsom nog mycket billighetsdomare, hvilken icke gärna lät sig bindas af lagens bokstaf att begå orättvisor. De Geer Minnen 1: 211 (1892). Hon tycktes .. vilja visa honom, att som hans gästfrihet var tog hon emot den, enkelt, utan att det band den till att fortsätta. Hallström Thanatos 167 (1900). (Musikern) längtade att fara ut i världen .., men han kände sig bunden att stanna hemma, därför att han hade hustru och barn. Lagerlöf En saga 221 (1908). — särsk. refl. Vi (glädjeflickor) kunna få barn som andra qvinnor, men binda oss ej som andra qvinnor att sitta och träla för dem. Bremer Hertha 104 (1856).
c) [jfr motsv. anv. i eng.] utan bestämning som angifver hvartill ngn förpliktas: pålägga (ngn) förpliktelser, förtaga (ngns) handlingsfrihet. Så satte iag an i Herrans namn at begynna (bygga kyrka), .. slutande (dvs. aftalande) med Murmästare och Timmermän, hvilke bunde mig och sig så, at thet wärk iag elliest intet tänkte på 2 a 3. Åhr åt minstone få färdigt .. måtte doch genom Gudz tilhielp .. utan hinder gå immerfort. Holm N. Sv. 102 (1702); jfr slutet. Förbund göres endast therföre, at then ene må fulkomligen binda then andra, och vara så mycket vessare om saken. Lallerstedt Dygdel. 86 (1746). Bevare mig Gud, att vilja binda dig med ett förhastadt löfte. Topelius Fält. 4: 343 (1864). När nu Israels män på den dagen voro hårdt ansträngda, band Saul folket med följande ed: ”Förbannad vare den man, som ..”. 1 Sam. 14: 24 (öfv. 1904). — särsk. refl.: åtaga sig förpliktelser (mot ngn). Jag vill inte binda mig för mer än ett år. 4 Mos. 30: 7 (öfv. 1904). Efter hvad jag kan erfara, tyckes det som om er ställning vore god. Jag skall hjälpa er med ett kreditiv. Men för mera än trehundratusen kan jag inte binda mig. Grebst Grängesberg 178 (1908).
d) [jfr motsv. anv. i d., holl., t. o. eng.] med subj. betecknande bestämmelse, regel, löfte, ed, uttalande, beslut, öfverenskommelse, ett föreliggande faktum osv.: vara förbindande l. förpliktande l. gälla för (ngn); äfv.: vara orygglig; jfr BINDANDE 2. Hwadh som således blifwer Afhandlatt och giordt, binde så frånwahrande som Nährwarende. RARP 1: 8 (1626). Huru wijda owilkorlig Trolofning binder, när bägge delar wilia åtskilias. Kyrkol. 15: 1 (1686). Censorerne bundos icke af juridisk bevisning utan blott af sin öfvertygelse och eden som de svurit. Svedelius Statsr. ansv. 50 (1856). Rikets grundlagar men inga andra föreskrifter skola binda riksdagsmännen i utöfningen af deras befattning. Aldén Medb. 1: 30 (1884, 1896). Vad den ena anser sant binder ej den andra, med mindre ögonskenlig bevisning kan presteras. Vasenius Harmoni 208 (1908). Och så vill du pruta! Jag borde ha mera i stället. Men det säger jag inte, ty rätt skall vara rätt, och ett ord ser du, ett ord, det binder. Hallström Legenddram. 83 (1908). Dessa banala höflighetsfraser, dem umgängeslifvet kräfver och som lika litet binda dem, som använda dem, som de narra dem, som mottaga dem. Lidforss Boissier 6 (1909).
17) [jfr motsv. anv. i fsv.] (mindre br.) tvinga l. förmå (ngn till ngt). Biscopar, påuar, prelater och Concilia .. haffua (icke) then macht, ath the kunna binda menniskiona medh theris stadgar til synd. O. Petri P. Galle E 3 a (1527). Då är icke mindre skääl, att de same (dvs. regeringsmedlemmarna) ochså tillholles och bindes, ded de måge blifwe innnan om gräntzerne af ordentelig myndigheet. RARP 2: 113 (1634). Sjelfva Grälet (dvs. den pedantiska undervisningen), som vi nu så mycket fördöme, hade likväl den nyttan med sig, at det bant Ungdomen vid Arbete. Lanærus Försök 123 (1788). (Regeringen) kan (icke), utan smärta, se sig bunden till overksamhet. Askelöf Ett o. annat 47 (1834). Frankrike lät icke binda sig till att villfara denna Rysslands önskan. Malmström Hist. 4: 369 (1874).
18) öfverbevisa; jfr BINDANDE 4.
a) [jfr motsv. anv. i fsv.] (numera mindre br.) i sht jur. i fråga om juridisk bevisföring o. d.: öfverbevisa (ngn om ett brott osv.), döma (ngn) skyldig (till ngt), fälla (ngn); nästan bl. med prep., oftast till, ngn gg vid; ofta i p. pf.: öfverbevisad (om ngt), förvunnen (till ngt). Therfore epter karlen icke doo jnnan natt och åår .. kunde han (dvs. våldsverkaren) icke bliffua bunden widh dråpet. G. I:s reg. 8: 133 (1532). Han hade the skiell och witne att han kunde binda jon Nelsson till tiyfuasacken. Växiö rådstur. prot. 1659, s. 1187. Mathesius sadhe: hans (dvs. svarandens) egen skrifwelsse skal binda honom till det iag kärer. Consist. acad. Abo. ä. prot. 3: 261 (1668). Lagar .. straffa förrädare, och om dessa kunna bindas vid sitt brott, så låten dem lida, som de förtienat. Mörk Ad. 1: 266 (1743). (När domaren) binder honom (dvs. svaranden) til något, som han nekadt, kan han ofta bringas, at sedan blifva vid sanningen uti thet, som mera bindande är. Nehrman Pr. civ. 215 (1751). (Har den som vet förräderi vara å bane) ej de skäl, hvarmed han tilltror sig kunna den brottslige till gerningen binda; uppenbare då, utan att nämna personen, de omständigheter, som honom kunniga äro. SFS 1864, nr 11, s. 25. jfr: I sit samvete bunden och dömd, och om sin dödsdom öfvertygad. Nohrborg 471 (c. 1765).
b) [jfr motsv. anv. i t.] (numera knappast br.) i fråga om logisk bevisföring o. d.: öfverbevisa (ngn) om (hans l. ett) misstag, vederlägga (ngn l. ngns mening); öfvertyga (ngn); vara bevisande. (Den sist anförda) consequencen binder Socinianerna och then beryktada Dippel, som tillika med them nekar, at Gud kan veta futura contingentia. Rydelius Förn. 347 (1737). Hans mening giör intet stort til saken, hans skiäl vore angelägnare at veta, ty det han anfördt binder intet stort. Lagerbring Skr. 120 (1764). Ödmann Anv. t. pred. 16 (1807, 1812).
19) [jfr motsv. anv. i d., holl., t. o. eng.] inskränka (ngns) frihet, fjättra l. fängsla (ngn l. ngt); ofta med prep. i o. sbst. som betecknar det hvari ngn l. ngt fjättras; jfr 4 b o. 13 samt BEBINDA 5. Förlåt o Gudh tino folke theras misgerningar, .. ther med (de) j syndenne bundne äro. Mess. 1557, s. N 1 b. Siälen är hwars mans ägnd; men blind och bunden i mörker. Stiernhielm Herc. 431 (1668). Tu äst, Diefwul, öfwerwunnen / Och tin macht teszlikes bunnen. Ps. 1695, 170: 5. (En träldom,) som är liuflig och söt, / .. Der hiertat är bundit och sinnet är fritt. Nordenflycht QT 1745, s. 73. Då man ihågkommit, att .. den fysiska styrkan ligger hos mängden, har man lätt insett nödvändigheten att binda denna styrka genom lydnad och undergifvenhet. Rosenstein 2: 325 (1789, 1793). (Anton) strök med handen öfver pannan, liksom han bemödat sig att ordna sina tankar, men de lågo dunkla och bundna. Carlén Rosen 1: 285 (1842, 1869). Är menskliga forskningen en gång lössläppt, så gifves ej mensklig makt, som binder henne. Tegnér 4: 432 (1843). Judafolket, bundet i ceremonier och tempeltjenst. Agardh Theol. skr. 1: 70 (1843, 1855). Han tystnade, i djupa tankar bunden. Sätherberg Blomsterkon. 103 (1879). Ehuru hela viken aldrig tillfryser, bildas dock vid stränderna is, som håller fartygen bundna en eller annan månad. NF 17: 1284 (1893). Nu ligger floden bunden inom präktiga kajmurar. Anholm Normandie 60 (1898). Dessa stammar .., .. med barkar som pansarplåt och genom hvilka man ser den bundna styrkan stråla ut, äro unga bokar. Strindberg Sv. natur 22 (1901). Den .., som med godhet bundits, gör sin plikt / Af hjärtats önskan. H. Andersson i Världslitt. i urval 1: 348 (1902). Ohjälpligt bunden i förutfattade meningar. Quennerstedt Kalab. v. Bender 4 (1910). — särsk.
a) i ngt allmännare anv.: lägga band på, hålla tillbaka, hämma. Gudz oord war intit bundit. 2 Tim. 2: 9 (NT 1526). At Påfwen medh alt för skarpe Lagh och Stadgar betungade, bandt och spänte Samweten. Schroderus Osiander III. 1: 64 (1635). Till lycka kanske för sin tid, bandt prestkragen hans (dvs. Erik Benzelius') förborgade tilltagsenhet, hans democratiska utbrått, hvilka intet skonte de höga med tadel, knappt Konungarne. HSH 7: 217 (c. 1750). Ihågkommom, att passionerna, utan att bindas genom lagar och straff, kunna ledas till nyttiga föremål. Rosenstein 2: 329 (1789, 1793). Det blott er vördnad (dvs. vördnaden för er) är som svärdet binda kan. Kellgren 3: 83 (1792). Hvilken fasa binder mina fjät? Stagnelius 1: 326 (c. 1815). Det rörde hjeltens sinne, / sin vrede då han band. Tegnér 1: 73 (1825). Industrien är föga utvecklad, näringarna bundna. Dens. 3: 368 (1835). Inga .. grimaser få binda tonen. Beyer Sångunderv. 22 (1887). Vistas egaren i allmänhet eller periodvis på egendomen, hotar .. den faran, att en duglig förvaltares verksamhet blir otillbörligt bunden. J. Leffler i Ekon. samh. 2: 119 (1895). En ruffsig skeppspräst från Cherbourg med .. glimmande ögon och ett sprudlande humör, som icke ens kardinalens närvaro fullt kunde binda. Ahrenberg Man. 2: 301 (1907). I känslan af egen öfverlägsenhet kunde han (dvs. O. Rudbeck) aldrig finna sig i, att hans vilja skulle kunna af andra bindas. Annerstedt UUHist. II. 1: 122 (1908). Tryckande förordningar bundo trähandeln. Ekman Skogstekn. handb. 148 (1908). — jfr KLAF-, TRÄL-BINDA samt SLAF-BUNDEN. — särsk.
α) [jfr motsv. anv. i d., holl., t. o. eng.] med personobj. (jfr β): lägga band på ngn; kringskära ngns fria bestämmanderätt. Konungen wille frij och icke medt sådana wilkor bundin wara. O. Petri Kr. 200 (c. 1540). Et fritt Folk .. bör ej .. bindas och tvingas i sina gerningar. Dalin Arg. 2: 43 (1734, 1754). Naturlagar kunna väl sägas binda, men aldrig förbinda menniskan. Claëson 1: 138 (1857). Huru bunden allmogen .. var i valet (af lagman), synes bäst deraf, att lagmansembetena voro så godt som ärftliga. Hildebrand Medelt. 1: 74 (1879); jfr 15. En hustru är bunden så länge hennes man lefver. 1 Kor. 7: 39 (öfv. 1907). — jfr SJÄLF-BUNDEN. — särsk. [jfr motsv. anv. i t.] refl.: i sitt handlande pålägga sig inskränkning l. tvång, afhända sig l. uppgifva l. förlora sin (fulla) själfbestämmanderätt. Ey heller bunde wij oss så med thet magt breff, atuj jw (dvs. att vi icke) motte giffua eder en annor befalning när oss techtis. G. I:s reg. 7: 51 (1530). Tänk Daphne, våre Lunders prydnad, / .. Skal binda sig i dag, / Och vörda kärleks lag. Nordenflycht QT 1745, s. 69; jfr 13 e β. Gud är .. allsvåldig, dock har Han Sig .. bundit och inskränkt, medelst Sina .. barmhertighets och rättfärdighets egenskaper, at endast göra hvad godt och rätt är. Tessin Bref 2: 94 (1754). Frankrike borde .., utan att för längre tid binda sig själft, vänta till dess de andra staterna hade reglerat hvar sin tarif och först därefter med dem träda i underhandling. Forssell Stud. 2: 391 (1888). (Petrarca) ville aldrig åtaga sig själavård, aldrig söka tjänst, aldrig binda sig. Wulff Petrarcabok 161 (1905).
β) [jfr motsv. anv. i t.] mil. (o. sjömil.) med afs. på fientlig styrka: hindra (dylik styrka) att (lämna platsen o.) vara verksam på annat håll (jfr 13 b). Divisionen rycker fram från Tann mot Geisa för att binda där varande fiender. Nordensvan Mainfält. 43 (1894). Frågan gällde att bibehålla hvad man vunnit och i fronten binda österrikarnes krafter. L. Tingsten i Ill. mil.-revy 1899, s. 242 (i fråga om en fas af slaget vid Königgrätz). Om fienden planerat ett landstigningsföretag mot vårt land, komma våra pansarbåtar att ”binda” minst lika många, sannolikt minst 1 1/2 gånger så många fientliga slagskepp (eller pansarkryssare). H. Wrangel i Vår flotta 1907, s. 62.
b) upptaga (ngn l. ngns tid), lägga beslag på (ngn). Besinnen att andra pligter binda mig, dem jag ej heller får försumma! Tegnér (1813) hos Böttiger 6: 360. Jag (var) af skrifvande bunden hela förmiddagen. H. Lilljebjörn Hågk. 1: 92 (1865). Den unge Tasso .. tyckte bäst om att utan bindande arbete hafva fullt upp af lifvets goda. NF 15: 1418 (1891).
c) i p. pf. med prep. o. sbst. som betecknar ngt tyngande, besvärande. jfr GÄLD-, STEN-BUNDEN. — särsk. (†) i uttr. bunden med barn, som har barn, blifva bunden med barn, få barn; jfr BEBINDA 8 samt BARN-BUNDEN 1. Efter, Gudh .. gaf honom en vngh hustrv igen, och blef sedan medh barnom bundin etc. kunde han icke sin deel bort gifua the fattige. Bidr. t. Söderm. ä. kulturh. 12: 78 (1597).
d) (knappast br.) göra besvärad l. förlägen. En tolfårs gammal pilt .. / The lärde binda vet med frågor och med svar. Brenner Pin. hist. 8 (1727). Mig binder / Hans åsyn .. och djupa vördnadsvanan. Fahlcrantz Ansg. 160 (1846).
e) [jfr motsv. anv. i d., isl., holl., t. o. eng.] gm magisk kraft hindra (ngn, särsk. ond andemakt) att vara verksam, i sht att skada l. att lämna sin plats (jfr 13 b). Med blotta ord band han (dvs. Oden) dem, som i högen bodde. Strinnholm Hist. 1: 197 (1834). Kettil (Runske) teg, men utkastade en kafvel och band hundarne. Aldén I Getapul. 93 (1883). Teon band dem (dvs. ogärningsmännen) vid dörren allenast med sin bön, så att de icke kunde röra sig åt något håll. G. Cederschiöld i Landsm. V. 6: 29 (1885). — särsk. i förb. binda näcken, ngn gg binda näck, gm att sticka stål i marken l. dyl. l. gm att kasta en sten upp i luften, så att den med ett doft ljud faller ned i vattnet, förhindra näcken att skada; äfv. om dylik stenkastning ss. lek utan tanke på näcken. Då ungdomen afklädt sig (för att bada), steg någon ned i vattnet, nedsatte en knif och utropade: Neck, Neck, nålatjuf ... Därpå utropade han: Necken är bunden. Ödmann Hågk. 81 (1801). (Gäddan) hörde pojkröster på land, och då och då kom en sten plumsande, de kastade smörgås och bundo näcken. Forsslund Djur 172 (1900). Heidenstam Svenskarna 132 (1908). — jfr TROLL-BINDA.
f) (knappast br.) intaga, tjusa, fängsla. Om recitativet är väl skrifvet .., om det i samma mån det förlänger sig, äfven binder och uppeldar ..; då kan .. ingen ting borttagas utan att bryta sammanhanget. Kellgren Bref t. Clewberg XIX (1782).
g) naturv.
α) [jfr motsv. anv. i t.] kem. om kemiskt ämne l. om atom l. atomgrupp: öfva ett visst inflytande på (ett annat ämne l. annan atom l. atomgrupp) o. därigenom med sig förena l. med sig hålla förenad(t) detta (denna), förena sig l. ingå kemisk förening med (ett annat ämne l. annan atom l. atomgrupp); äfv., med anslutning till 13: låta (ett ämne l. atom l. atomgrupp) ingå kemisk förening (med ett annat ämne osv.); med prep. vid l. med, ngn gg till. Kolatomerna binda hvarandra i kedjor, till en öppen l. sluten kedja. Kopparmalm, som med Silfver, bly och jern så bunden är, at den uppå det vanliga sättet ei kan brukas. Bromell Bergart. 85 (1730). T. Bergman i VetAH 1775, s. 118. Lerjorden .. ger (i allmänhet) salter som binda stora qvantiteter vatten. J. Berzelius Därs. 1819, s. 134. Bundet väte finnes inom den oorganiska naturen företrädesvis såsom vatten. Rosenberg Oorg. kemi 127 (1888). Reaktionsprodukten befriades från salpetersyra .. och bands därefter vid kalk. Tekn. tidskr. 1893, K. s. 36. Det är .. uppenbart, att antagandet af att kväfve binder kväfve i metallammoniakerna är tämligen oförenligt med andan i Berzelii dualistiska system. P. Klason i Lefnadsteckn. i VetA IV. 4: 123 (1909). — i utvidgad anv. De medelst torfmull bundna exkrementerna erinra hvarken genom lukt eller utseende om sitt ursprung. Sv. mossk.-fören. tidskr. 1888, s. 81. Sätt att binda det s. k. saftvattnet vid konservering af fiskkött. Patent nr 8152 (1897). Metallen (dvs. guldet) är här (dvs. i Kalgoorlie i Australien) icke bunden till kvarts .. utan till en s. k. ”formation”. Tekn. tidskr. 1898, K. s. 34. Desinfektionsmedel, som rena luften genom att binda stinkande utdunstningar. 2 NF 6: 227 (1906).
β) [jfr motsv. anv. i t.] fys. om positiv resp. negativ beröringselektricitet: hålla (det motsatta slaget elektricitet) attraheradt. Harts-ytans Syra (dvs. den negativa elektriciteten) ymsom binder och åter släpper den uti Skölden samlade Elden (dvs. den positiva elektriciteten). J. C. Wilcke i VetAH 1777, s. 131. Moll Fys. 3: 19 (1899).
γ) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] i sht fys. o. kem. med afs. på det värme som åtgår vid förändrandet af en kropps aggregationstillstånd från fast till flytande resp. gasformigt l. från flytande till gasformigt o. som frigöres då kroppen återföres till sitt förra aggregationstillstånd; i sht i p. pf. i uttr. bundet värme, latent värme. J. C. Wilcke i VetAH 1781, s. 77. Theorien om bunden värma skymtade fram i Wolfs försök. Ehrenheim Phys. 168 (1822). Vilkoret för att en kropp skall öfvergå från fast till flytande tillstånd är .., att han skall sättas i tillfälle att binda en viss qvantitet värme. Fock 1 Fys. 428 (1854, 1861). Moll Fys. 2: 18 (1898). Vattenafdunstningen från sumpmarkerna binder värme. PT 1910, nr 163 A, s. 2. — särsk. i bild. Han var vanligen tyst och sluten, men i de djupa, allvarliga ögonen kunde man se uttrycket af en bunden värma. Bremer Sysk. 1: 15 (1848). Nicander var liten till växten, ganska förbehållsam till sitt skick, men full af ”bunden värme”. Wirsén i 3 SAH 7: 231 (1893). jfr: Jag söker den bundna (skönheten) (i den mening, som naturforskaren talar om den bundna värmen), den i tingen förborgade. Geijer I. 3: 74 (1834).
h) om framställande af en tanke l. dyl. i ord l. på vers.
α) [jfr lat. astringere orationem numeris] (föga br.) i uttr. binda i vers, framställa på vers. Jag haar eenfaldigt wjst hur Werlden låg i Linda, / Som man thet Fooster kan i swage Verser binda. Spegel Guds verk 39 (1685). Alt hvad han sade mig kan ej i versar binnas; / Det mins jag, at hans tal var icke värdt at minnas. G. F. Gyllenborg 1: 102 (1759, 1795).
β) (†) i uttr. binda i, ngn gg till ord l. dyl., gifva (tanke o. d.) form i ord, framställa i ord. Jag (Gud) vil til redighet när Prydnad läggs i Talet, / At tanckans klarhet, vigt, med styrcka binds i ord. S. Porthan (1767) i Ur Finl. hist. 632. Ett förr ej fångadt behag (kan) uppsnappas i dess flygt och bindas i ord. Runeberg E. skr. 2: 312 (c. 1850). Jag anser såsom en lika dyrbar som oafvislig pligt att till tanke, till ord binda det svar på frågan, allas vår känsla endrägtigt gifvit derpå. Cygnæus 5: 174 (1866).
i) i uttr. binda kapital i ett företag l. dyl., nedlägga l. fastlåsa ett kapital i ett företag. Bankerna hade bundit sina kapitaler i .. dåliga valutor, som icke kunde realiseras. De Geer Minnen 2: 225 (1892). En större eller mindre del af nyssnämnda värdefond (dvs. förlagskapitalet) (måste i allm.) ”bindas” eller ”nedläggas” i den jord, som bildar underlaget för hvarje särskildt jordbruksföretag. J. Leffler i Ekon. samh. 2: 94 (1895).
j) [jfr motsv. anv. i t.] spelt. vid brädspel i förb. binda en blotta, gm att på ett redan af en bricka upptaget fält sätta ytterligare en hindra den förra att blifva slagen; äfv. abs.: sätta band (se BAND, sbst.1 25). Düben Lyck. talisman 6: 46 (1818). Samtidigt med att man för fram sina egna brickor, skall man söka hindra sin motståndare att komma fram, hvilket sker genom att slå hans blottor och genom att själf sätta ”band” eller ”binda” blottor. 2 NF 4: 409 (1905).
k) [jfr motsv. uttr. i dan. o. t. samt fr. lier l'épée] fäkt. i uttr. binda motståndarens vapen, särsk. klinga, hindra det fria förandet af motståndarens vapen (klinga). Tvenne secund-parader, under hvilka fiendens klinga bindes. Ling 3: 702 (1820). Dalin (1850). Sträckstöten måste .. innehålla parad, d. v. s. både binda den fiendtliga klingan och tvinga henne tillräckligt uppåt eller nedåt, äfvensom något åt sidan. Nyblæus Fäktl. 112 (1876).
20) (numera mindre br.) fixera, fastslå; reglera. Förandra myckit regeringsformen, duger inthed ..; men ähr något [som borde ihugkommas, så vore] bättre [att] binda thed genom rixdagsbesluted. RP 4: 111 (1634). Att med stränghet äska denna lag (dvs. om takthvilor o. d. i hexametern) öfverallt iakttagen, vore att binda ett versslag, som icke nog kan vexla. V. F. Palmblad i Phosph. 1811, s. 530; jfr 19 a. (Sjön) Fucinus hade intet synligt aflopp och öfversvämmade ofta den kringliggande nejden. Julius Cesar ämnade derför binda vattenhöjden medelst en tunnel. Rydberg Rom. d. 77 (1882). Det, som visar sig såsom bestämmande och bindande det växlande och föränderliga hos dem (dvs. tingen). Nyblæus Forskn. III. 2: 74 (1888). — särsk. refl.: stadga sig, taga bestämd form. Den fysiska verlden har bundit sig. Den moraliska håller på att binda sig. Geijer I. 7: 373 (c. 1835). Genom den gudomliga lag som innebor i friheten hafva ock naturens i början upproriska krafter först bundit och ordnat sig. Därs. 5: 423 (1846).
21) förena, ena, förbinda.
a) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] med obj. betecknande de enskilda personer l. saker l. delar som förenas: sammansmälta till en enhet, knyta samman, ena, åstadkomma l. bevara en intim förbindelse mellan (l. med) (ngt). Två hiertan, bundne genom dygd. Nordenflycht QT 1745, s. 62. Liksom magneten utaf inre kraft / Vill sluta jern till jern orubbligt samman; / Så lika sträfvan skald och hjelte binder. Oscar II 1: 100 (1861). Barnet som man väntat sig skola binda makarne ändå fastare, tycktes vara kommet för att söndra. Strindberg Fagervik 262 (1902). — särsk.
α) (†) närmande sig bet.: fullända, fullborda. Efter man vill giöra det i dag, som skall binda hela värcket (dvs. regeringens öfverlämnande åt Fredrik af Hessen), fast solenniteterne intet nu skie. 2 RARP I. 2: 90 (1720).
β) (†) om biläggande af tvist, söndring o. d. En Minister, / Som med helt miuka kiärleks-band, / Skull' binda alla tvister. Odel Sincl. 59 (1739, 1741).
γ) språkv. i fråga om ords l. orddelars l. satsers fogande till hvarandra. jfr BIND-KONSONANT a, -STAFVELSE, BINDE-BIORD, -ORD, -VOKAL. — särsk. (†) i uttr. bindande konjunktion, kopulativ konjunktion. Giese Sprachm. 1: 322 (1730). jfr SAM-BINDA.
δ) vid läsning: läsa (en följd af bokstäfver) l. uttala (en följd af ljud) utan uppehåll mellan de särskilda ljuden, särsk. abs.; jfr BINDA SAMMAN 5 b. Vi måste jållra, stafva, binda, orda, läsa och höra, innan vi, vid stadigare år, våge blanda oss i äldre och förfarnare Mäns samtal. Tessin Bref 2: 358 (1755).
ε) [efter motsv. anv. af fr. lier] språkv. i fråga om det förh. i fr., att konsonant, som eljest i slutet af ord är stum, i satssammanhanget uttalas framför ett följande ord med vokaliskt framljud. Gullberg o. Edström Fr. skolgr. 26 (1895). I dagligt tal .. bindas blott nära samhöriga ord. Edström Fr. skolgr. 20 (1904, 1908). — särsk. i utvidgad anv. med anslutning till 13 med afs. på konsonant: (gm att uttala en eljest i slutet af ett ord stum konsonant) i uttalet förbinda (denna konsonant l. det ord i hvars slut konsonanten står med följande ord); äfv. utan följande prep.-bestämning: uttala (en konsonant i slutet af ord framför vokaliskt framljud). Slutkonsonanten f bindes aldrig annat än i räkneordet neuf. Olde Fr. spr. 20 (1843). Konjunktionen et .. bindes aldrig med det följande ordet. Därs. Stumt d bindes som t. Widholm Fr. spr. 29 (1879). Af två el. flere stumma slutkonsonanter bindes blott den sista. Edström Fr. skolgr. 21 (1904, 1908).
ζ) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] mus. om det sätt att sjunga l. spela att följden af toner sjunges l. spelas utan uppehåll mellan de olika tonerna: sjunga l. spela legato (motsatt stackato); äfv. abs.; stundom med anslutning till 13 med prep. med: (gm dylikt sätt att sjunga l. spela) förbinda (en ton) med (en annan l. samma ton i ett följande ackord). Det är .. en väsendtlig fordran, att han (dvs. sångaren) förstår .. gifva omväxling åt sin Sång, i det han ömsom binder tonerna, ömsom angifver dem fritt och utan bindning. Sånglära 14 (1814). I en oafbruten tonföljd bör man binda tonerna sinsemellan utan att låta luften slippa ut mellan dem. Beyer Sångunderv. 27 (1887). Bindandet af en ton i en harmoni med samma ton i den följande takten, där den ingår i ett annat ackord. Berg Jadassohn 23 (1901).
b) med obj. betecknande det som åstadkommes l. framkallas gm (för)enandet. Tålmodigt har den ordnande principen .. bundit sina orsakskedjor. Rydberg Varia 1: 115 (1889, 1894). — särsk.
α) [jfr motsv. anv. i t. samt lat. pactum ligare] (numera knappast br.; se dock slutet) med obj. betecknande förbund, fred l. dyl.: knyta, (af)sluta, ingå; förr äfv. med obj. betecknande kärlek: väcka l. framkalla (kärlek); jfr BEBINDA 4. Jak skall aldrig binde bund med nogen Suenskan Herra .. androm till skada. G. I:s reg. 1: 4 (1521). I forhop, at thär .. bindas skal en stadig frid och vendscap richen emellom. RA 1: 17 (1524). Många mistanckar, haat och affwund förhindras, och stoor kärlek bindes (gm ett kristligt umgänge med gästabud). Rothovius 1 Pred. A 3 b (1623). Hans Stats-klokhet syntes .. binda och uplösa förbund. Dalin Arg. 1: 278 (1733, 1754). De, som .. på vinst sin vänskap bygga, / För grofva syftemål den binda och den rygga. Nordenflycht Turt. 6 (1743). — särsk. [jfr lat. conjugium ligare] (numera föga br.) i uttr. binda äktenskap, ingå l. knyta äktenskap. At ingen binder Echtenskap vthi förbodna ledher. L. Petri Kyrkoord. 52 a (1571). Kyrkol. 15: 3 (1686). (Konsistorium frågade) om det begärta äktenskapet kunde tillåtas, samt med hvad ceremonier det åter skulle bundit varda. Bælter Cerem. 705 (1760). jfr: Med hvilken man hennes dotter går att binda släktskap och hvars namn hon skall bära. Strindberg Hafsb. 168 (1890).
β) (†) i fråga om bildandet af en vers l. sats l. mening: sammansätta. En Poete skal wakta sig, at han inga så långe Meeningar binder. Arvidi 215 (1651). Hur skulle jag midt i / Hufvudstadens tumult .. / .. förmå mig att binda en rad för klangen af lyran? Adlerbeth Hor. sat. 157 (1814).
Särskilda förbindelser:
BINDA AF 10 4.
1) [jfr motsv. anv. i fsv.] (mindre br.) till 1: lossa l. af- l. borttaga (ngt som varit fastbundet l. fastknutet). Hon skulle binda af honom hans stångpiska. Atterbom FB 190 (1818). Magnus band av hjälmen, och hans kraftfulla och brunhyade krigardrag blottades. Heidenstam Svenskarna 167 (1908).
2) i sht kir. till 3: gm ombindning afskilja; jfr AFBINDA 1. (Om barnet) hafwer sex Finger, måste man see til, om det siette kan bindas aff, eller elliest borttagas. Hoorn Välöfv. jordg. 1: 277 (1697).
BINDA AN. (†) — jfr ANBINDA.
1) upptaga l. inlåta sig i strid (med ngn). Eho som trodde (dvs. dristade) sig med honom binda an, / Han skulle säkert nog få se sin öfverman. Kolmodin Qv.-sp. 1: 242 (1732; angifvet ss. yttradt af en polack som vid Sigismunds kröning utmanade svenskarna). I medlertid hade Öfversten Taube bundit an med fiendens högra flygel. Nordberg K. XII 1: 533 (1740). (Antingen gjorde en viking strandhugg) eller ock bandt .. (han) an med hvilken siöfarande han mötte, så framt ringaste likhet (dvs. utsikt) var til seger. Dalin Hist. 1: 87 (1747). O. Bergklint (1769) hos Himmelstrand Bergklints krit. verks. 104.
2) till 1 l. 3: binda intill l. ombinda. Man skal .. linda thenna Pasteyen wäl til, medh smörat Paper, och binda thet an medh Garn, at hon håller sigh i sin Form. Sale Kocken 136 (1664).
BINDA FAST 10 4. — jfr FASTBINDA.
1) till 1. Lex. Linc. (1640). Binder honom fast på vagnen. Schenberg (1739; under illigo). Deruppå bunno de honom (dvs. den besatte) helt fast vid bäncken. Lagerström Bunyan 3: 35 (1744). Auerbach o. Blomqvist (1907).
2) till 13 c. (I denna världen) bindas de (dvs. människorna) vid Jorden fast: / Här födas orätt, våld och last. Nordenflycht QT 1745, s. 113.
BINDA FÖR 10 4, förr äfv. FÖRE. till 3. Lex. Linc. (1640). Lind (1749). — särsk. till 3 a δ. Bind för ordentligt, så att han inte ser. The män som höllo Jesum, .. bundo för hans öghon (osv.). Luk. 22: 64 (Bib. 1541; NT 1526: bundo kringh om hans öghon). Binda för ögonen på en, einem die Augen verbinden. Lind (1749). Rydberg Rom. sägn. 72 (1874, 1884). Anm. Ofta är det, ss. i språkprofven från Bib. 1541 o. Lind, icke möjligt att afgöra, om för är adv. l. prep. — jfr FÖR(E)BINDA.
BINDA HOP, se BINDA IHOP.
BINDA I 10 4. till 1. Han band i ett nytt snöre.
BINDA IGEN 10 04. — jfr IGENBINDA.
1) (hvard.) till 1: gm bindning komma (ngt) att sluta till (ngt), binda till. Lex. Linc. (1640; under revincio). Schenberg (1739). — särsk. (medelst snöre osv.) stänga. Klagade H(ustru) Sissela Anders Hanssons öfuer H(err) Nillss Svenonis hustru, som haf(ver) bundit igiän stolen i kyrkian för henne. Växiö domk. prot. 1652, s. 100.
2) (hvard.) till 3: medelst omknutet snöre l. dyl. tillsluta, tillknyta. Then rengiorda kalfvemagan, som bindes igen och hänges .. vid spiseln til thes han är torr. Broocman Hush. 3: 9 (1736). Vi bundo igen ådrorna. Ågren Gellert 69 (1757).
BINDA IHOP 10 04, äfv. TILLHOPA 040 l. HOP 4, förr ngn gg IHOPA. — jfr (I)HOP-, TILLHOPA-BINDA.
1) till 5. — särsk.
a) till 5 a. Hemter först ogräszit vpp, och binder thet tillhopa j knippor. Mat. 13: 30 (NT 1526). The bundo tilhopa fikona lööff. 1 Mos. 3: 7 (Bib. 1541). Olof Trygvason .. lät draga in seglen och binda fartygen tilhopa. Lagerbring 1 Hist. 1: 196 (1769). Under detta samtal med sig sjelf, bant han .. ihop sina små böcker. Eurén Orth. 1: 46 (1793). H. Solander i Världslitt. i urval 1: 48 (1875, 1902). (Den dödsdömdes) armar bundos ihop på ryggen. Hirn Hearn Exot. 3: 127 (1904). — särsk. med obj. betecknande ett helt hvars (motstående) delar sammanfogas. Itt stoort linnet clädhe till hoopa bundit j all fyra hörnen. Apg. 10: 11 (NT 1526; Luther: an vier zypffel gepunden, Erasmus: quatuor initijs alligatum; möjl. ssg). Man samman föghde honom (dvs. kjorteln) på bådha axlar, och bant honom tilhopa på bådha sidhor. 2 Mos. 39: 4 (Bib. 1541). Man skal .. häffta eller binda sååret wäl tilhopa medh äggarna. Månsson Åderlåt. 105 (1642).
b) till 5 b. (Odlarens) flit var ej tillfreds, på gamla åkerfält / Att binda kärfvar hop. J. G. Oxenstierna 2: 81 (1796, 1806). Binda ihop varubalar. Auerbach o. Blomqvist (1907).
2) till 6. Prowesternes acta .. skola bindas tilhopa uti en serdeles book för hwart Prosterie. O. Laurelius i KOF II. 1: 394 (1659). Jag band mig hop en themabok. Lenngren 134 (1795).
3) till 9. Will man fördubla (dvs. multiplicera) bokstefwer så binder man then ena hop med then andra. Svedenborg Reg. 23 (1718). (Bindehinnan) binder ögat ihop med ögnelocken samt nästbelägne delar. Bure Häst. 2 (1802). Kapellet skall bindas ihop med de omgifvande husen. SD(L) 1901, nr 228, s. 5.
4) till 10. (Växten) Bindel i åkeren såm binder säden tilhopa. Axehielm Lex. sueogoth. (c. 1630). Utom vallen var en djup graf, som bandt ihop bägge åarna. Lagerbring 1 Hist. 2: 676 (1773).
5) till 11 d. Gräsrötterne vilja (dvs. komma att) binda torfven så tilhopa, at uti et års tid, det blifver .. fullkomligen fast. Serenius Eng. åkerm. 20 (1727). Så snart detta margräs (dvs. Calamagrostis arenaria) får rota sig häruti (dvs. i flygsanden), växer det som tufvor och binder med sina djupa och krypande rötter sanden straxt tillhopa. I. I. Biberg (1750) hos Linné Skr. 2: 29; jfr BINDA, v. 8 a.
6) (numera knappast br.) till 13 o. 14. I thet .. vti conclusionen thet första subjectum bindes ihop med thet sidsta prædicatum. Rydelius Förn. 399 (1737). Riksens Ständer hafva inskränkt magten vid tiensternas bortgifvande, för at så mycket säkrare bibehålla Friheten, och just .. bundit Friheten ihop med den inskränkta magten at utdela tiensterne i Riket. Oelreich 73 (1755). — särsk.
a) sammanföra (ngt med ngt annat). Hr. Förf. til Sveriges Sälhet behagar .. ej illa uptaga, at jag (vid recenserandet) inom en Artikel bundit tilhopa hans Skaldestycke med föl. Visa. Sv. Merc. 1765, s. 270. De mera försigkomna (lärjungarna), som här måste bindas ihop med the mindre framsteg giort. Skolordn. 1778, s. XXVII.
b) i fråga om äktenskaplig förening. Her Erich Ryningz systerson .. haffver hon (dvs. Maria Eleonora) låtitt binda i hopa medh een sin jungfru. RP 7: 387 (1639).
7) till 21. O Fröya tu berömde Frw, / .. Tilhopa bindt oss vnge tw, / Thet är bägges wilia. Messenius Sign. 14 (1612; möjl. ssg). At sorites altid vti conclusione binder ihop subjectum primum och prædicatum ultimum. Rydelius Förn. 414 (1737). (Lorenzo di Medici) binder i sin dikt som i sitt lif ihop krafter, som ursprungligen tyckas hvarandra främmande. T. (o. V.) Söderhjelm i Ital. renäss. 150 (1907). — särsk.
a) till 21 a γ. Conjunctio. En partikel, som binder ihop orden och meningarne i et tal. Sahlstedt Sv. gr. 81 (1769). En del (konjunktioner kallas) Copulativæ, efter de blott binda tillhopa ord eller meningar, utan afseende på något annat. Botin Sv. spr. 148 (1777). A. Nordfelt i Ped. tidskr. 1893, s. 274.
b) (numera knappast br.) refl.: slå sig tillsamman; sammangadda sig. Lex. Linc. (1640).
BINDA IN 10 4. — jfr INBINDA.
1) till 3 a.
a) (föga br.) linda in. (Jesu) moder, jungfrun, binder lemmarna i lindan in, / Sveper händer, fötter, ben i linneklädets vådor tätt. Thomander 2: 605 (1828).
b) (föga br.) (hårdt) linda l. binda om, snöra in l. åt. Een flickas Kiött fördraer eij Pruth, / Bins det hårt in, det spricker uth. Lucidor Hel. R r 2 b (c. 1674).
2) till 6. Hwadh han (dvs. bokbindaren) hafwa skall, när han binder in medh spenner. Consist. acad. Abo. ä. prot. 3: 512 (1671). Twenne Biblar .. som skulle på k: faders depence bindas in. Svedenborg Opera de reb. nat. 1: 300 (1720). Flera bref till salig Geijer .., hvilka Arrhenius .. talte om att binda in. Anna Lisa Geijer (1851) hos Dahlgren 2 Ransäter 177. Binda in en bok i brunt sidenband. Auerbach o. Blomqvist (1907). — särsk. i bild. Ja, England, bundet in i praktfullt haf / Hvars klippors rand tillbakaslår hvart anfall / Af afundsjuka, fuktiga Neptun, / Är bundet in i smälek nu, i fläckar / Af bläck och multna pergamenters band. Hagberg Shaksp. 3: 30 (1848).
BINDA INUNDER, se BINDA UNDER.
BINDA KVAR 10 4. till 8. De afförande salterna verka väsentligen derigenom att de likasom binda vattnet qvar i tarmen och hindra dess uppsugande. NF 19: 57 (1895).
BINDA LÖS 10 4. (föga br.) till 2: lösa (ett djur) från dess bindsle osv. Han band lös hunden. — jfr LÖSBINDA.
BINDA NED l. NER 10 4. till 8. särsk. (†) hålla nere, hindra att komma upp. Landhafra och annat ogräs, som kan binda ned säden. Falkenberg Præs. i VetA 1775, s. 9. — jfr NEDBINDA.
BINDA OM 10 4.
1) till 3: omvira l. omlinda (ngt om ngt l. ngt med ngt) o. fästa l. knyta (det som lindats om), knyta (ngt) om (ngt); äfv. utan sbst. betecknande det som omviras l. omknytes, i uttr. binda om sig, omgjorda sig. När Simon Petrus hörde ath thet war herren, bandt han om sigh kiortelen (ty han var nakot) och gaff sigh j siön. Joh. 21: 7 (NT 1526; gr. τὸν ἐπενδύτην διεζώσατο). Och sadhe ängelen till honom, Bindt om tigh och tagh thina skoo vppå. Apg. 12: 8 (NT 1526; öfv. 1779 o. 1907: omgjorda dig, Luther: gurte dich, gr. ζῶσαι). (Jesus stod upp) och toogh itt linneth clädhe och bant om sigh. Joh. 13: 4 (NT 1526; öfv. 1907: band den om sig, Luther: vnd vmbgurtet sich, gr. διέζωσεν ἑαυτόν). Stryck (salfvan) .. på een Duuk, och lägg om Pannan, bindt om mz itt Kläde eller Serfwet. Lindh Husapot. 6 (1675). Nils Holgersson .. begav sig in bland alar och björkar .. för att söka efter något, som han kunde binda om foten. Lagerlöf Holg. 2: 33 (1907). — särsk. till 3 a γ: lägga förband om. Han bandt om såret. Mörk Ad. 1: 198 (1742).
2) på nytt binda, göra ett nytt band l. ny knut osv. — särsk. till 6: förse (en bok) med nytt band. Auerbach o. Blomqvist (1907).
BINDA PÅ 10 4, förr äfv. UPPÅ.
1) till 1. (Moses) hadhe Aarons söner fram .., och bant them huffuor vppå. 3 Mos. 8: 13 (Bib. 1541). Sahlstedt (1773). Hon .. band skridskor på honom. Lagerlöf Herrg. 137 (1899). — jfr PÅBINDA.
2) (hvard.) fortsätta l. skynda sig att binda. Dalin (1850).
BINDA SAMMAN 10 32 l. 40, äfv. TILLSAMMAN(S) 040 l. 032. — jfr (TILL)SAMMANBINDA.
1) till 5.
a) till 5 a. Hwilkin som icke bliffuer j migh han wardher vthkastadh som en green och förtorkas, och the binda them samman, och kasta j eeldhen, och the brenna. Joh. 15: 6 (NT 1526). Bindt alla fyra fötterna tilsamman. Lex. Linc. (1640; under constringo). Konung Olof .. lät binda samman Skippen till strijdz. Reenhjelm Olof Tr. 225 (1691). — särsk.
α) med obj. betecknande ett helt hvars delar sammanfogas. Kant tu binda tilsammans siwstiernonars band, eller vplösa Orions band? Job 38: 31 (Bib. 1541). Hildebrand Magia nat. 223 (1654). Hon (slet) ilsket .. af (det intrasslade) garnet och band det samman med en konstfull hårdknut. Elkan John Hall 381 (1899).
β) med prep. i o. sbst. betecknande det hvari saker förenas o. inneslutas: inknyta i ngt. Tormentille Frö och Röter, bundne tilsamman vthi itt reent Klädhe. L. P. Gothus Pest. 74 a (1623).
b) till 5 b. — särsk. i bild. The binda tunga och odrägheligha byrdor tilsamman, och leggia menniskiomen på härdanar. Mat. 23: 4 (Bib. 1541; NT 1526: binda). Bindt samman Witnesbyrdet, försighla Laghen in til mina läriungar. Jes. 8: 16 (Bib. 1541; öfv. 1904: Lägg vittnesbördet ombundet och lagen förseglad i mina lärjungars hjärtan).
2) till 6. Justitierådet Södergren .. hade .. samlat allt .. hvad Järta tryckt och skrifvit .. och bundit det tillsammans i nio digra volymer. De Geer Minnen 2: 152 (1892).
3) till 9. Denna Ö (dvs. Kungsholmen) bant han igenom en brygga til samman med södre Malmen. Celsius G. I 161 (1746, 1792).
4) till 10. Binda .. Ord tilsammans, medh Divisioner (dvs. bindestreck). Arvidi 212 (1651). Än solveras (dvs. lösas, åtskiljas) (jord-)particlarna, än bindas de tilsammans. Svedenborg Opera de reb. nat. 1: 305 (c. 1720). Då för tiden, när man skref med stora bokstäfver och utan at binda dem tilsamman. Björnståhl Resa 1: 211 (1771; yttradt om romerska förh.).
5) till 21 a. Få sigh bättre nära kunne, / Än många tilsamman bunne. Messenius Disa 20 (1611; möjl. ssg). Ingen ting kan mera binda hiertan tilsamman än sämja och enighet besynnerlig i religionen. KOF II. 1: 10 (1650). Pohlen och Ungern kunde på det sättet (dvs. om Ragotski valdes till konung i Polen) bindas tilsamman. Nordberg K. XII 1: 785 (1740). Se, sålunda bindas Theorie och Practique tilsammans. Björnståhl Resa 4: 7 (1773). Brott och hemligheter och skuld binder .. oss tillsammans. Strindberg Kammarspel 3: 43 (1907). — särsk.
a) (föga br.) språkv. till 21 a γ. Grammatikan, som viser .. huru orden rätt skola böjas och bindas tillsamman. Ihre Förel. 7 (1745, 1751). Och. Också. Äfven (m. fl.) .. binda lika Casus, Modos och Tempora tilsammans. Sahlstedt Sv. gr. 96 (1769). Man .. påminner sig, att efter Svenska språkets art, ganska ofta tvänne Substantiva kunna bindas tillsammans i ett ord, men sällan ett Verbum och ett Substantivum. Botin Sv. gr. 42 (1777). — särsk. med obj. betecknande ett helt (mening, sats osv.) hvars delar sammanbindas. Conjunctiones äro Partes Orationis, hvilka ordenteligen binda et helt tal tilsamman. Groening Gram. russ. 171 (1750).
b) till 21 a δ: uttala (en följd af ljud) utan uppehåll mellan de särskilda ljuden; äfv.: i uttalet förbinda (ett ljud med ett annat). Vi uttale orden på thetta sättet, far-lig-e, hätsk-e-full, älsk-e-lig, vill-e-lig-en: att altså g och k uti thessa och lika ord ej bindas med vocalen tillsamman. Ihre Förel. 42 (1745, 1751). Försök nu att läsa, men bind ljuden väl till samman. Lyttkens Läsl. 45 (1883, 1903). (Han gjorde ett uppehåll) och sådant kallar man icke att läsa, ty då måste man binda ljuden till samman. Därs.
c) (numera knappast br.) refl.: slå sig ihop l. tillsamman; sammangadda sig. Huuilckenn sig vdi rotennskap gifuuer (dvs. sammansluter sig med andra) eller till sammans binnder fyra sex flere äller fiärre, ä mott osz. G. I:s reg. 16: 113 (1544; möjl. ssg). Idoge borgare binda sig tillsammans i egna föreningar för fredliga yrken. Svedelius i SAH 41: 186 (1866).
6) (†) = BINDA AN 1. (Henrik Rosla rådde) at man medh trenne fiender på en tijd (dvs. gång) eij måtte binda samman. Isogæus Segerskiöld 1305 (c. 1700).
BINDA TILL 10 4. — jfr TILLBINDA.
1) till 1. — särsk. (hvard.) gm fastbindning öka till. Snöret var för kort, så att han band till en bit.
2) till 3.
a) till 3 a: vira l. linda (ngt med ngt) så att det sitter stadigt, hålla till, hålla ihop. Strophium .. bindetröya som quinfolk haffuer eller annat som the binda spönanar (dvs. brösten) til med. Var. rer. 18 (1538). Utanpå pälsen hafva de (dvs. männen i Savolaks) en blångarnsskjorta, som de binda till med ett ylleskärp. K. F. Uggla (1790) i Förh. o. upps. 17: 369. — särsk. [jfr lat. ligavit guttura, han strypte sig (Ovidius)] (†) i uttr. binda till strupen på ngn, strypa ngn. särsk. i bild.: tillintetgöra ngn. K. M:tt sadhe thet wore då först binda strupen till. RARP V. 1: 114 (1652).
b) till 3 b: vira l. linda l. knyta (ngt om ngt) så att det ligger åt l. sitter stadigt. (För hufvudvärk) tagh malört och siudh henne medh watn, utkryst sedhan lagen af malörten och bindt then sachteligen (dvs. varsamt) til om hufuudett. O. Martini Läk. 42 (c. 1600). Binda hårt til. Lex. Linc. (1640); jfr a. jfr: Fort, bind svärdet till! Böttiger 3: 267 (c. 1850).
3) = BINDA ÖFVER. (På dekokten afsätter sig en tjock hud;) den tager man aff .. och läter den vthi itt glaas .. sedan binder man thet wäl til. Utterman Ertmann A 4 b (1672).
4) till 4: fängsla, fjättra, lägga band l. boja om. — i bild. Innan han (dvs. festdagen) ifrån oss svingar, / tar jag honom i min famn, / binder sakta till hans vingar. Tegnér 2: 294 (1833). — särsk.
a) till 4 b α, i bild i uttr. binda händerna till på ngn. De binda händerna till på dem, som söka arbetets väg innan de kasta sig in på brottets. Blanche Våln. 46 (1847).
b) i uttr. binda munnen till. Vthi Mosi lagh är scriffuit Tu skalt icke binda munnen til på oxan som tröskar. 1 Kor. 9: 9 (NT 1526). 5 Mos. 25: 4 (Bib. 1541). — särsk. i bild: förhindra ngn att få hvad han behöfver till lifvets nödtorft. Man moste inthet binda munnen til för the fattige. RARP 8: 77 (1660). Arbetaren är sin Löhn wärdh .. Som man wille säya: Bindt icke Munnen til på Oxen som tröskar. Grubb 31 (1665).
5) (†) till 11 a. (När oxgommarna) äro blöte giorde vthi en godh Soppa (dvs. sås), bint henne til medh Citrone-Safft. Sale Kocken 50 (1664).
BINDA TILLBAKAS. (†) bakbinda. Binda tilbakas, baak om. Lex. Linc. (1640).
BINDA TILLHOPA, se BINDA IHOP.
BINDA TILLSAMMAN(S), se BINDA SAMMAN.
BINDA UNDER 10 40 l. INUNDER 040. till 1. Schenberg (1739; under substringo). Cavallin (1871; under subligo). — jfr UNDERBINDA.
BINDA UPP l. OPP 10 4. — jfr UPPBINDA.
1) till 1. 4 stycken officerare klädde uti footsijda hwijta råckar, dhem dhe frammantill hade bundet upp in under giördelen. S. Agrell (1709) i Karol. krig. dagb. 5: 43. (Näcken) lagade och band upp strängarna. Heidenstam Svenskarna 134 (1908). Armen (som varit ur led) bands upp på ett skickligt sätt. Sv. turistfören. årsskr. 1908, s. 96. — särsk.
a) till 1 a α. J. Bureus (1627) i 3 SAH 23: 162. När Roxnorna (dvs. humlerankorna) äro 3 a 4 fot långa, vilja de ledas til sina stänger och bindas up. Serenius Eng. åkerm. 241 (1727). I somliga trakter har man för sed att binda upp vinrankorna vid i marken neddrifna stöd. NF 17: 1132 (1893). Lagerlöf Holg. 2: 47 (1907). — särsk. i bild. Dig Blomstermästarn ber: bind opp, / Som jag, den dufna blomsterknopp / Med silkestråd mot säkra stammen! Wirsén Sång. o. bild. 33 (1884; syftar på vård af sjuka barn).
b) med afs. på hår: sätta upp, fästa upp. Lindfors (1815). Herrgårdstöser, som vintern förut gått fram (dvs. konfirmerats) och bundit upp håret. Lindqvist Dagsl. 3: 75 (1904).
c) i uttr. binda upp svansen (på ett djur) l. dyl. (När stalldrängen) hafwer wäl strukit skrapat honom (dvs. hästen), kemmat Maanen, sadlat, och bundit vp Rumpan, skal han wäl watnan. Språck- o. ordb. 201 (”202”) (1703). — särsk. i bild: ta bukt på. (Vi) måste .. binda opp svansen på honom; han skall afgå och lämna chefsskapet åt din Holger. Strindberg Göt. r. 33 (1904). Dens. Sista riket 64 (1908).
2) till 2.
a) = 2. Kalfvarne på Sittyton bundos upp de första dagarne men fingo derefter gå lösa i kätte, flere tillsammans. H. Nathorst i LAHT 1895, s. 231. Dens. Landtbr. i Skåne 52 (1896).
b) förkorta (ett djurs) bindsle. Schenberg (1739; under substringo). Under alla årstider är stallfolkets första göromål (om morgonen) att binda upp hästarne. Wrangel Handb. f. hästv. 40 (1884).
3) (med bygdemålsfärgad anstrykning) knyta upp, lösa upp (en knut l. dyl.). Almqvist (1844; angifvet ss. stundom hördt i det lägre umgängesspråket).
BINDA UPPÅ, se BINDA PÅ.
BINDA ÅT 10 4. knyta hårdare, draga åt. — jfr ÅTBINDA.
BINDA ÖFVER 10 40. täcka (ngt) med ngt o. fastbinda detta. (När köttet) ähr instoppat, skal Flaskan teppas myckit wäl til .. och bindas öfwer medh ett stycke Perma. Sale Kocken 53 (1664). De båda Ingmarsdöttrarna .. bundo öfver burkar med aprikos- och persikosylt. Lagerlöf Jerus. 2: 294 (1902). Heidenstam Svenskarna 69 (1908). — jfr ÖFVERBINDA.
Sammansättningar.
Anm. Den åtminstone numera för sv. normala ssgnstypen är A. I en del ord som inlånats från t. l. d. har emellertid bevarats det i motsv. främmande ord i ssgnsfogen förekommande -e- (se B). I ett par ord föreligger den rent tyska formen bindt-, där t-ljudet i t. uppkommit af d i slutljud (se C).
A: BIND-AL, se BINDAL.
(5 a slutet) BIND-APPARAT3~002. på själfbindande skördemaskin befintlig apparat som förrättar bindningen. Tidskr. f. landtm. 1881, s. 379. Hos dessa (dvs. de själfbindande skördemaskinerna) .. för en i bordet anbragt ändlös duk säden upp i en med maskinen förenad bindapparat, som hopbinder säden i kärfvar. Juhlin-Dannfelt 362 (1886). A. Sjöström i Landtbr. bok 4: 353 (1906; se under -GARN).
(5) -ARBETE~020, äfv. ~200. trädg. bukett, krans l. dylikt af lösa blommor sammanbundet blomsterarrangemang; jfr BINDERI a β, BINDERI-ARBETE. Bindarbeten och andra blomsterarrangementer. PT 1909, nr 210 A, s. 3.
(5 a slutet) -ARM~2. på själfbindande skördemaskin: arm som förrättar bindningen. LAHT 1882, s. 110.
(10 a) -BJÄLKE~20. (binde- Broocman) byggn. bjälke som sammanhåller en förtimring; jfr -REGEL. Öfver the bägge stolparna (ligger) .. en stark bindebielke om 18 alnar. Broocman Hush. 2: 87 (1736). Längre bjelkar, som tjena att sammanhålla en förtimring, kallas Bindbjelkar; och då de äro kortare: Reglar eller Bindreglar. Stål Byggn. 1: 285 (1834). Läsn. f. folket 1862, s. 133. särsk. i fråga om hängverks- l. takstolskonstruktion: bjälke som sammanhåller de gm spänningen isärsträfvande snedbjälkarna (sträfvorna l. taksparrarna). Som (vid hängverkskonstruktioner) sträfvornes spänning åt sidorna alltid måste afses, så böra de gerna sammanhållas genom en bindbjelke. Stål Byggn. 1: 366 (1834). Hängverk, kallas den konstruktion, då en vågrät bjälke, bindbjälken, uppbäres af en eller flere lodräta, hängstolpar, och från bindbjälken utgående, sneda sträfvor, som med sin öfre ända spänna mot hängstolpen. Juhlin-Dannfelt 161 (1886). Takstolarnes bindbjelkar. Tidn. f. lev. 1892, nr 1, s. 2.
-BREF, -BÅGE, se B.
(10 a) -FOG~2. byggn.
1) fog som förbinder bjälkar l. stockar. Stål Byggn. 1: 291 (1834).
2) murfog. —
(8 c) -FÅRA~20. väfn. bindelinje. Fodervarpen (i pikéväfnader) binder två och två inslagstrådar i öfvertyget, så att snedt löpande och hvarandra korsande bindfåror uppkomma. Andersson Väfn. 79 (1880).
-FÄRDIG~20.
1) (hvard., numera föga br.) till 4 a: bindgalen (se d. o. b). Weste (1807). Lindfors (1815). Ahlman (1872; angifvet ss. skämts.). Larsen (1884).
2) till 6, om bok: färdig till inbindning. —
(10 b) -FÖRMÅGA~020. jfr -KRAFT 1. Smeaton upptäckte i närheten af Bristolkanalen ett slags lerhaltig kalksten, hvilken efter bränning hårdnade under vatten och visade en betydande bindförmåga. Uppf. b. 4: 439 (1873).
(4 a) -GALEN~20. [jfr d. bindegal, äfvensom fr. fou à lier]
a) (föga br.) i eg. bem.: som är så våldsamt vansinnig att han (hon osv.) måste bindas. En man, som i andra länders dårhus hade varit (ansedd för) bindgalen. Berzelius Reseant. 125 (1818).
b) (hvard.) i bildl. o. öfverförd bem.: som är fullständigt från förståndet l. utom sig. Polyfem V. 56: 3 (1812). Nej, det här går för långt! Herr Ström, ni får icke gå lös längre, ni är bindgalen. Hagberg Shaksp. 11: 253 (1851); jfr a. På tusen tecken har jag kunnat märka att denne min herre är bindgalen. Lidforss DQ 2: 101 (1892; yttradt af Sancho Panza om Don Quijote). (Det) grämde .. honom, så att han kunde bli bindgalen. Geijerstam Lyckl. m. 54 (1899).
-GALENSKAP~002 l. ~200. (föga br.) särsk. till BINDGALEN b; jfr -RASERI. C. V. A. Strandberg 5: 109 (1862).
(3, 5) -GARN~2. (binde- Oxenst. brefv., Ordn. öfv. siötullen 1667, s. D 4 b) [jfr d. bindgarn o. holl. bindgaren, äfvensom t. bindfaden] garn l. snöre, särsk. sådant som användes för inslagning l. emballering af ngt (paket l. dyl.) l. sammanbindande af ngt. Oxenst. brefv. 11: 697 (1637). Bindgarn, blekt, kulört och oblekt. SDS 1899, nr 349, s. 1. Bindgarnet löper (i den själfbindande skördemaskinen) från ett nystan .. genom spännare och öglor till nålen och från dennas öga under och utanför kärfven till den vid bindapparaten fästade garnhållaren. A. Sjöström i Landtbr. bok 4: 353 (1906).
-GARNS-FABRIK—0~02. VL 1894, nr 248, s. 2.
-GARNS-HUS—0~2. ask l. dyl. hvari ett bindgarnsnystan förvaras o. hvarur garnet kan dragas ut utan att nystanet behöfver vidröras. PT 1902, nr 161 A, s. 1.
-GARNS-LÅDA—0~20. Sandbergs Bindgarnslåda med 6 olika sorters bindgarn. Meddel. fr. Sandbergs bokh. i Sthm 1907, s. 1.
-GRÄS, se B.
(5 a slutet) -HALM~2. halm använd till kärf- l. nekband (se BAND, sbst.1 7). Rancken Åkerbruksplägs. bl. sv. i Finl. 15 (1879).
(10) -HINNA~20. (binde- Hagfors (1861), E. Nyström o. H. Funkquist i Landtbr. bok V. 2: 88 (1908) m. fl.) [jfr lat. tunica conjunctiva] anat. hinna som betäcker ögonglobens främre del samt insidan af ögonlocken o. som förbinder ögonglob o. ögonlock med hvarandra, konjunktiva. Om diphteritisk inflammation uti ögats bindehinna. Hagfors (1861; boktitel). SFS 1863, nr 32, s. 4. Tunica conjunctiva, bindehinnan, .. som .. har tvenne öfver hvarandra glidande blad, det parietala .., som bekläder insidan af ögonlocken och det viscerala .., som bekläder sclerans främre del. Löwegren Ogonsjukd. 66 (1891, 1900). Hornhinnan, täckt af en tunn hinna, bindhinnan. Holmström Naturl. 216 (1895).
-HINNE-INFLAMMATION—10~0102 l. ~1002. med. inflammation i ögats bindhinna, konjunktivit. Kinberg Årsber. fr. veter.-inst. 1862, s. 6. Arcadius Folksk.-ped. 70 (1903).
-HINNE-KATARR—10~02. med. bindhinneinflammation. Disqué Väg. t. hälsa 83 (1902). 2 NF (1904).
(10) -HUD~2. (binde- Dahlbom Insekt. XVI (1837), E. Hemberg i Bih. t. VetAH XXIII. 4, nr 4, s. 5 (1897) m. fl.) naturv. hud l. hinna som förenar tvenne partier. särsk.
a) [efter t. bindehaut] (föga br.) anat. bindhinna. Sjukdomar i ögonlock och bindehud. SFS 1874, nr 60, s. 13. Hallin Hels. 2: 694 (1885).
b) (föga br.) zool. hud l. hinna som förenar de båda halfringar hvilka hos insekter tillsammans bilda ett abdominalsegment. Hvarje .. ring (på insekternas abdomen) består vanligen af två små tunna, emot hvarandra bågformigt böjda hornskifvor, förenade sinsemellan genom en fin och mjuk ledhinna eller bindehud (conjunctiva) till en hel ring. Dahlbom Insekt. XVI (1837). O. M. Reuter i UVTF 34: 82 (1886).
c) zool. hud som förenar tår l. fingrar. (Spofsläktet) skiljes lätt från närstående slägten .. genom de medelst en bindhud vid roten förenade framtårna. NF 15: 276 (1890). Den äfven hos den fullvuxna (människan) förekommande bindhuden mellan fingrarna. Leche Människan 135 (1909). Bindhuden kan hos olika människor vara olika starkt utbildad. Därs.
-HUDS-KATARR—0~02. (föga br.) med. till -HUD a: bindhinneinflammation. Vid bindhudskatarr .. är ögonmassage af förträfflig verkan. Rossander Disqué 84 (1897).
(10 b) -JORD. (binde- Ekeberg) [efter t. bindeerde] (†) af den tyske geologen Storr antagen jordart. Professor Storr uti Tübingen .. förmenar, at den glasiga Kisel- eller Qvartsjorden .. undergår någon slags förvandling förmedelst Luftsyrans tilkomst .. samt at därigenom .. uptäckes någon annan Jordart, som blifvit kallad Bindjord (Binderde) och äfven förmodas vara et grundämne uti Leran. Rinman 1: 36 (1788). A. G. Ekeberg i Litt.-tidn. 1797, s. 66. Heinrich (1814).
(10, särsk. 10 a) -JÄRN~2. sammanhållande järnband (se BAND, sbst.1 20 a); särsk. ankarjärn. Grundberg Tegel 35 (1860). A. Grill i Jernk. ann. 1871, s. 40. Enorma bindjärn och stöttor. Ahrenberg Män. 4: 128 (1909).
(7 a) -KAFLE~20 l. -KAFVEL~20. (Häradsrätten) pröfvar skäligt .. profven af bindkaflarne, till .. Kronobef. Hoffstedt öfverlemna. Rääf Ydre 3: 361 (i handl. fr. 1773).
(3 a γ) -KISTA. (†) förbandslåda; jfr BINDE-LÅDA. Jören Ballberer .. kom goendes, hafwandes .. bindkistan vnder armen. Bidr. t. Åbo hist. I. 3: 17 (1623).
(21 a) -KONSONANT~002.
a) (numera knappast br.) till 21 a γ, om finska språkförh.: ordstammens slutkonsonant. Collan Fin. spr. 10 (1847). Eurén Fin. spr. 7 (1849; se under -STAFVELSE).
b) (föga br.) till 21 a ε, i fråga om fr. uttalsförhållanden: konsonant som bindes l. kan bindas. Bindningen (i franskan) .. sker förnämligast när bindkonsonanten är ett s, x eller z. Lidforss Fr. spr. 24 (1867).
-KRAFT~2. (binde- AHB 83: 18 (1873), 2 NF 4: 1417 (1905) m. fl.)
1) till 10, i sht till 10 b; jfr -FÖRMÅGA. Stål Byggn. 1: 116 (1834). Långvarig kokning skadar limmens bindkraft. Eneberg Karmarsch 1: 171 (1858). Lerhalten i ett i öfrigt väl blandadt murbruk ökar brukets bindkraft i kyla. Tekn. tidskr. 1890, s. 193.
2) till 11: (förmåga l. tillstånd af) sammanhang. Jorden, som genom de återupprepade bearbetningarna redan blifvit mycket lucker, förlorar genom en sådan gödsling (med stallspillning) ännu mer sin sammanhållning, .. och är utan bindekraft. Sv. mossk.-fören. tidskr. 1888, s. 193. Slipad trämassa framställes dels genom slipning af råa skalade vedkubbar, dels genom slipning af i vatten kokta sådana. I förra fallet erhålles en hvit massa, utan större bindekraft, i senare fallet en mer eller mindre brun massa .. af så stor bindekraft, att den låter enbart forma sig till omslagspapper (m. m.). NF 12: 724 (1888).
3) (föga br.) till 18 b: beviskraft. Enkelheten (är) hans (dvs. Viollet-leDuc's) stils skönaste prydnad, den logiska bindkraften dess styrka. Ahrenberg Män. 2: 77 (1907).
(5 a slutet) -KROK~2. å en del orter vid kärfbindning användt verktyg. Å en del orter — förnämligast i Nyland — begagnas bindkrok vid rågkärfvarnas bindande ... Dessa krokar tjäna till att draga den styfva råghalmen i en stark knut kring kärfvarna. Grotenfelt Jordbr. met. 372 (1899).
(3) -LAPP. (bindt- Brandordn. f. Gbg 1748) [jfr ä. d. bindlap] (†) lapp som användes att ombinda söndriga slangar. En stor Redskaps-säck till hvar Spruta med slang skrufvar, bössningar, bindt-lappar (osv.). Brandordn. f. Gbg 1748, II. 7: 1. Därs. 1805, s. 25.
(10 b) -LERA. (†) väl bindande lera. Möller (1790). Heinrich (1814).
-LINA~20.
1) till 1, 2. De allmännaste bindlinorna voro .. vidjerepen. J. Stolt i Bidr. t. vår odl. häfder 5: 52 (1879).
2) (†) ing.-mil. till 5, om hvar o. en af de linor med hvilka pontonbåtarna i en pontonbrygga sammanhållas. Dalin (1850). Schulthess (1885).
-LINJE, se B.
(10 a) -LÄKT~2. (knappast br.) byggn. jfr BINDNINGS-LÄKT. Taket (på krutkvarnen) är så bygt, at åfvanpå Takstolarne spikas eller fastnäglas ribbor och bindläkter. C. Knutberg i VetAH 1760, s. 218. Auerbach o. Blomqvist (1907).
-MATERIAL~0002 l. ~01—.
1) till 1 a α. Bästa bindmaterialet (för uppbindandet af blommor) är s. k. raffiabast. Lindgren Trädg. 8: 165 (1884).
2) till 10 b. Gneis och kristallinisk skiffer i stycken från 140 kbm. till små skärfvor med bindmaterial af glaciallera. Hedin Gm Asien 1: 294 (1898).
-MEDEL, se B.
(5 a slutet) -MEKANISM~002. bindapparat. Då bindmekanismen inkopplas, kommer först nålen i rörelse. A. Sjöström i Landtbr. bok 4: 353 (1906).
(1) -MÖSSA~20.
1) (förr) oftast af siden förfärdigad o. broderad, i ä. tid hela bakhufvudet täckande, senare mindre, mösslik hufvudbonad för kvinnor (till sist bl. allmogekvinnor, tjänarinnor o. d.). (Min mor) gick med en bindmössa, reggars tröja och förkläde i huset. Dalin Arg. 1: 75 (1733, 1754). Bindmössan skjuter fram ett fint och krusadt stycke, / Som uti bubblor bryts och ned åt nacken går. Bellman 3: 252 (1790). Hon brukar bindmössa elle se coiffe en paysanne, en servante. Weste (1807). (Tegnérs åttioåriga mor) instälde sig (hos K. XIV J. år 1822) .., klädd, såsom alltid, i bindmössa och kofta. C. V. Böttiger (1847) hos Tegnér 7: 46. Bindmössa .. nu (brukad) endast af en och annan äldre i de lägre klasserna, äfvensom af jungfrurna på Stockholms utvärdshus, hos dessa likväl — också detta numera sällsynt — icke stort större än en dockmössa, sittande öfver hårflätan bakåt nacken. J. G. Carlén (1861) hos Bellman 1: 155 (Carléns uppl.). Bindmössans form och utstyrsel .. utgjordes .. af en halfklotformig stomme af papp, klädd med siden eller annat dyrbarare tyg och prydd i nacken med en bandros .. af sidenband. P. G. Vistrand i Meddel. fr. Nord. mus. 1901, s. 244. Dens. i Fataburen 1908, s. 8. jfr SIDEN-, SIDENSARS-BINDMÖSSA.
2) (†) person som använder bindmössa (o. sålunda icke tillhör herrskapsklassen); jungfru, piga; värdshusflicka; jfr BINDMÖSS-PERSON. SP 1784, nr 7, s. 1. Nu stanna Soldater vid Stortorgets pump, / Att vatten åt bindmössor hvälfva. A. C. af Kullberg 1: 118 (1816). Jag påminner mig ganska väl, att på våra fordna Wauxhallsbaler .. funnos husbönder dansa .. mot sina betjenter samt piruettera för någon känd symamsell eller bindmössa. Wingård Minnen 5: 167 (1847).
-MÖSS-PERSON. (†) = -MÖSSA 2. Djerfhet och fräckhet hos bindmösspersoner. Lenngren 127 (1797).
-MÖSS-STYCKE—0~20. (förr) hvit (broderad) remsa som framtill sköt fram under bindmössan. Ett .. Bindmöss-Stycke borttappades .. den 11 dennes. DA 1824, nr 160, Bih. s. 3.
(10) -NERV. (†) zool. i fråga om nerverna på insektsvingarna: mer l. mindre tvärgående, hufvudnerverna förbindande nerv. Marklin Illiger 283 (1818).
-NYCKEL, se B.
(7) -NÅL~2. [jfr d. bindenaal o. t. bindenadel]
a) till 7 a: ett slags stor, platt, bred nål af trä l. metall, hvilken användes vid nätknytning o. på hvilken det för knytningen afsedda garnet upplindas. Möller (1790). Weste (1807). Dalin (1850). Bröderna, de knöto noten .. / Jemnt gick bindnåln fram och åter, / Flitigt upp och ner gick knytträ't, / Innan noten blifvit färdig. Collan Kalev. 2: 325 (1868). Björkman (1889).
b) till 7 b: benämning på ett slags nål som användes vid bindningen af halmbikupor o. som liknar den under a beskrifna men är större. Bindnålen .. göres af jern, 8 t. lång, oberäknadt handtaget, och har öga i spetsen af den flata klingan, som är 1/4 t. bred och 1/8 tjock. LAT 1876, s. 205. Dahm Biet 132 (1878).
-ORD, se BINDEORD.
(10) -OVAL~02. (binde- Funck Skrifmet.) (föga br.) skrifk. oval som jämte en stapel bildar en bokstaf; motsatt GRUND-OVAL. Mentzer Kalligr. 18 (1846). Bindovalen, som skall hafva större lutning än grundovalen, begagnas till bildandet af a, d, g, q, å och ä. Funck Förskr. 7 (1888, 1890). Dens. Skrifmet. 10 (1895).
(6) -PERGAMENT~002. pergament som användes till bokband. (Kgl. M:t tillåter Uppsala universitets bokhandlare) att niuta Tullfrijheet .. på bind-pergament och så mycket papper, som han behöfuer till sitt tryckerij. Annerstedt UUHist. Bih. 2: 29 (1655).
-PUNKT, se B.
(4) -RASERI. (†) fullständigt raseri; jfr -GALENSKAP. Förenas med dårskap / Missdåd, blifver den bindraseri. Adlerbeth Hor. sat. 63 (1814).
-REFVA, se under BINDA, sbst.
(10 a) -REGEL~20, pl. -ar. mindre bjälke l. slå som sammanhåller en förtimring; jfr -BJÄLKE. Stål Byggn. 1: 285 (1834; se under -BJÄLKE). För mera stadighets skull förses påloken vid behof med bindreglar. Lärob. i fältarb. II. 1: 49 (1885). Lundell (1893).
(14) -REM~2. (binde- Var. rer., PT m. fl. bind- Heinrich (1814) osv.) [fsv. binth rem; jfr t. binderiemen] rem hvarmed ngt (fast)bindes; i sht rem hvarmed ett husdjur bindes. Var. rer. 20 (1538). Binderem. Corrigia. Lorum. Axehielm Lex. sueogoth. (c. 1630; under binda). Dalin (1850). Bindrem, bukgjordar och sadelpåsar. FFS 1880, nr 26, s. 12. Binderem för hästar. PT 1895, nr 52, s. 1.
(14) -REP~2. Tömmar och bindrep af lindbast. J. Stolt i Bidr. t. vår odl. häfder 5: 52 (1879).
-RUNA, se B.
(8 c) -RUTA~20. väfn. ställe i väfnad där varptråden korsar l. täcker en inslagstråd l. (vid dubbelväfnad) där en tråd från det undre lagret korsar en i det öfre; jfr -STÄLLE, BINDE-PUNKT 1. Andersson Väfn. 3 (1880). Hvad beträffar de olika bindningssättens inflytande (på hållbarheten), är tydligt, att ju tätare ”bindrutorna” .. äro placerade i väfnaden, desto större motstånd bör densamma göra mot trådarnes särskiljande från hvarandra vid afslitning. Tekn. tidskr. 1896, Allm. s. 294.
(5) -SALLAT~20. [jfr holl. bindsalade o. t. bindsalat (Nemnich Naturg. 2: 312 (1794)); namnet beror på att de yttre längre bladen sammanbindas för att de inre skola blifva bleka och möra] växtarten Lactuca sativa Lin., var. romana, romersk sallat. Grön bindsallad, röd bindsallad. Müller Frukttr. 257 (1850). Bindsallat .. bildar (icke) hufvud. Lindgren Trädg. 2: 86 (1872). Hos bindsallaten ”bleker” man plantorna för att hindra de skarpa ämnena att bildas. Elfving Kulturv. 130 (1895). 2 Uppf. b. 4: 218 (1899).
(9, 10) -SENA. (†) anat. sena l. ligament som förbinder en muskel med en annan l. med ett ben. Weste (1807). Almqvist (1844). Dalin (1850). Schulthess (1885).
(10 a) -SIDA~20. (föga br.) byggn. sida af bjälke som vid förbindning ligger l. skall ligga mot en annan. (Det är nödvändigt) att de delar som skola förbindas, så tillhuggas, att tvenne motsvarande sidoytor komma att ligga i ett och samma plan; dessa kallas Bindsidor. Stål Byggn. 1: 286 (1834).
(10) -SIRAT~02. (knappast br.) byggn. o. konst. prydnad l. sirat anbragt vid förbindningen mellan vissa byggnadspartier. Dalin (1850). Schulthess (1885).
(10 a) -SKENA~20. järnskena som användes för att förstärka murar o. d. Ikonen (1889).
(10 a α) -SKIFT~2. skift af bindstenar; jfr -SKIKT. Bredare, stående plattor, som omväxla med bindskift. Tekn. tidskr. 1895, B. s. 56. Ligga de (dvs. stenarna i en mur) vinkelrätt mot murens längdriktning, kallas de ”bindare” och skiftet ”kopp” eller ”bindskift”. 2 Uppf. b. 1: 420 (1898).
(10 a α) -SKIKT~2. (mindre br.) bindskift. Juhlin-Dannfelt 38 (1886).
(2) -SKRUF~2. skruf försedd med ögla i hvilken vid hästars bindning grimskaftet osv. fästes. Tidn. f. lev. 1899, nr 5, s. 2. Kronprinsens husarregementes förvaltning infordrar härmed .. anbud å .. Hästutredningspersedlar: Bindskrufvar .. st. 300. Därs. 1907, nr 2, s. 3. Därs. 1910, nr 3, s. 1.
(7 c) -SLÖJD~2. Den halländska bindslöjden. L. Zickerman i Idun 1910, s. 498 (rubrik).
-SNÖRE ~20.
1) (mindre br.) till 3: segelgarn. Dalin Fr. o. sv. lex. (1842; under forcet). Schulthess (1885).
2) se ssgrna under BIND.
(21 a γ) -STAFVELSE~200. (numera knappast br.) om finska språkförh.: ordstammens sista stafvelse. Collan Fin. spr. 10 (1847). Alla stammar i finskan slutas på vokal, kallad bindvokal, hvilken med den nästföregående konsonanten, bindkonsonanten, bildar bindstafvelsen. Eurén Fin. spr. 7 (1849).
(6) -STEG~2. [jfr t. bundsteg] boktr. benämning på det steg som utfyller det kolumnmellanrum på ett ark där arket vid bindning häftas; jfr BUNDSTEG. Bindstegen tagas ungefär 1 petit kortare än kolumnen. Nordin Boktr. 125 (1881). Lundell (1893).
-STEN~2. (binde- Palmblad, Säve) [jfr t. bindestein]
1) (föga br.) till 2, = BINDSEL-STEN. P. A. Säve i Land o. folk 1873, s. 41.
2) till 10; jfr BINDARE 4.
a) till 10 a. Gadd Landtsk. 2: 43 (1775). För styrkans skull gingo .. på vissa afstånd bindestenar, diatoni, tvertigenom muren. Palmblad Fornk. 2: 261 (1844; i fråga om antika dubbelmurar). särsk.
α) till 10 a α: i murens tvärriktning liggande mursten som sammanhåller de öfver- o. underliggande i murens längdriktning löpande stenarna. Weste (1807). Almqvist (1844). Murytor af tuktad gråsten, som här och der fått inspringande bindstenar. Brunius Sk. konsth. 34 (1850). Beklädnadsstenen (vid järnresvirkesbyggnad) är lagd på platten och bakstenen på högkant, så att en konstruktion med tvenne oberoende murar skulle uppstå, om ej genom insättandet af bindstenar samband åstadkommits. Tekn. tidskr. 1878, s. 80.
β) till 10 a β: slutsten i ett hvalf. A. Wedholm i Jernk. ann. 1829, Bih. s. 236.
b) (mindre br.) större sten i gatstenläggning. Almqvist (1844). Dalin (1850). Schück (1854).
-STOCK~2.
1) (†) till 7 a: bindkafle. Uti Häradet brukeliga modeller till nät och bindstockar. Rääf Ydre 3: 360 (i handl. fr. 1773).
2) till 10 a: bindbjälke. Tekn. tidskr. 1881, s. 107. Vid husets östra gafvel .. finnes uppsatt af stolpar med bindstockar en tillämnad logbyggnad utan inpanelning och tak. PT 1906, nr 93 B, s. 4. (Timmer-)Rännbanden bestå (bl. a.) af: bindstocken, som lägges vinkelrätt öfver .. långsyllarna och som utgör själfva stödet för bandet. Ekman Skogstekn. handb. 111 (1908).
-STRECK~2.
1) (binde- SD(L) 1900, nr 543, s. 2) till 2: lina l. streck hvarvid hästar bindas. (De mönstringsskyldiga äro) ej allenast skyldiga till inställelse utan jemväl ålagda att hafva de utskrifna fordonen på reglementsenligt sätt utrustade såsom med bindstreck, grimmor (osv.). SDS 1900, nr 437, s. 2. 150 st. bindstreck, 10 m. långa. Tidn. f. lev. 1910, nr 3, s. 1.
2) till 10, se B.
(10) -STYCKE~20. särsk.
a) mek. del af ett slags sammansatt gjutform, som användes vid gjutning af föremål hvilka icke tillåta användandet af form med enbart två halfvor. Medailloner och buster, .. gjutna af tackjern, hvilka efter modeller af bly formades med Bindstycken. Broling Resa 2: 182 (1812). Tekn. tidskr. 1900, M. s. 92. 2 Uppf. b. 6: 581 (1904).
b) mek. på cykel: del som förbinder de (till ramen) använda järnrören, förbindningsstycke. Bindstycken, damnät, ekrar. SDS 1899, nr 53, s. 1.
c) ing.-mil. till 10 a: kort tvärslå som sammanhåller tvenne stolpar, läkter l. dyl. En mycket kort tvärslå kallas bindstycke. Lärob. i fältarb. 1: 61 (1881). 2 NF 3: 848 (1905).
-STYCKS-FORMNING—0~20. till -STYCKE a: formning med användande af bindstycken. R. Östberg i Meddel. fr. sv. slöjdfören. 1895, s. 169. Tekn. tidskr. 1902, Allm. s. 399.
-STYCKS-GJUTNING—0~20. till -STYCKE a: gjutning med användande af bindstycken. Denna method, hvilken man kan kalla Bindstycksgjutning, har i sednare tider .. blifvit upparbetad vid Bergsund och genom arbetare spridt sig derifrån till flere Masugnar i riket. C. D. af Uhr i Jernk. ann. 1822, s. 4.
(8 c) -STÄLLE~20. väfn. bindruta. (Förbindelsen mellan öfvertyget o. underväfven vid pikéväfnader) uppkommer derigenom, att fodrets varptrådar här och der lyftas i öfvertygets öfverfack och i bindställena med öfvertygets inslagstrådar nedböja dessa. Andersson Väfn. 56 (1880).
(10) -SUBSTANS~02. (binde- NF) anat. substans som i visst slags väfnad (bindsubstansväfnad, stödjeväf) ligger mellan cellerna o. som gm sin olika beskaffenhet bestämmer de olika slagen af denna väfnad, intercellularsubstans. Bindsubstansen bildar .. de högre djurens skelett, äfvensom de massor, hvilka hos de lägre djuren ersätta detta; den utgör grundlagret för alla membraner, körtlarnes underlag, och stående i kontinuitetsförhållande genom hela kroppen, förlänar den honom hållning och sammanhang. Thorell Zool. 1: 17 (1860). (Brässkörteln) består af lymfoida celler i en fin bindesubstans utan bestämd anordning. NF 2: 1259 (1878). Björkman (1889).
-SUBSTANS-VÄFNAD—00~20. (binde- Lovén, Nordlund) anat. väfnad bestående af bindsubstans med mot dess art svarande celler. Thorell Zool. 1: 17 (1860). Lovén Huxley 23 (1871). Bindesubstansväfnadens stora grupper, egentlig bindväf, broskväf, benväf (och dentin). Nordlund Stud. ö. främre bukv. fasc. 36 (1891).
-SULA, se d. o. —
-SYL, -SYNING, -SÖM, se BIND-, sp. 2638.
(5 b δ) -TAK~2. (numera knappast br.) bundet halmtak. Gadd Landtsk. 2: 447 (1775).
-TECKEN, se B.
-TRÅD~2. (binde- Lindschöld Vitt. 181 (1686), 2 NF 12: 320 (1909)) [jfr t. bindfaden]
1) till 3.
a) (numera föga br.) om segelgarn o. d. Nemnich Waarenlex. 719 (1797). Heinrich (1814). Dalin (1850). Wenström o. Lindgren (1889; under tape). särsk. om snöre som slås om de typer som bilda en färdigsatt sida l. spalt o. som sammanhåller denna tills den lägges i pressen, kolumnsnöre. Tagandes sig .. i akt, att han vid lösandet och uppdragandet af bindtråden, genom allt för stor hastighet ingen ting upprifver och omkullkastar. Täubel Boktr. 1: 137 (1823).
b) om metalltråd. Bindtråd för säd är en mycket vigtig afsättningsartikel för tråddragerierna i Amerika. G. Uhr i Jernk. ann. 1878, s. 196; jfr BINDA, v. 5 a slutet. särsk. tekn. dylik tråd använd till hopfogning af elektriska ledningar. Nyström Telegr. 64 (1869). Sammanbindningsställen i trådledningarne skola sakkunnigt utföras genom ombindning med förtent klen bindtråd, som lödes med tenn. Tekn. tidskr. 1899, B. s. 75. SFS 1904, nr 10, s. 11.
2) väfn. till 8 c, vid dubbelväfnad: tråd som sammanhåller de båda lagren gm att från det ena gripa öfver i det andra. Andersson Väfn. 60 (1880).
3) till 10, i bild. Ey finnes någon vrå / Kring hiertat, där ey ryckes / På lijfvets bindetrå. Lindschöld Vitt. 181 (1686). Naar vi döde vaagner .., en dramatisk epilog, som eger bindetrådar till I(bsen)s föregående produktion alltifrån ”Kärlekens komedi”. 2 NF 12: 320 (1909); jfr BINDA, v. 14.
(10 a) -TRÄ~2. byggn. Bindträd, som genom en vexel .. förenas med de hela bindbjelkarne. Stål Byggn. 2: 10 (1834).
-TRÖJA~20. (binde- Var. rer., J. Murberg)
1) (knappast br.) till 4: tvångströja. Kindblad (1867).
2) [benämningen sannol. beroende på att plagget tillknöts med band l. snördes samman] till 5 a, BINDA IHOP 1 a slutet: visst slags tröja l. lif för kvinnor. Bindetröya som quinfolk haffuer eller annat som the binda spönanar (dvs. brösten) .. til med. Var. rer. 18 (1538). Drottningen gaf sina jomfruer bindetröjer (af sårduk”, dvs. sars). J. Murberg i VittAH 3: 111 (1793; efter handl. fr. 1540).
3) till 7 c: stickad tröja. Röda bindtröjor och svarta vadmalströjor .. äro .. kyrkokläder (i Laholms prosteri), annars ludna skinn- eller bindtröjor om vintern. P. Osbeck (1796) i Hall. fornm. årsskr. 1868, s. 21. Halländska bindtröjor. L. Zickerman i Idun 1910, s. 499.
-TUR, se B.
(3 a γ) -TYG~2. [jfr t. bindezeug] etui l. fodral med inneliggande (för den dagliga sjukvården behöfliga) kirurgiska instrument (o. förbandsartiklar); ofta om dylikt etui utan innehåll: bindtygsfodral; i äldre tid möjl. om förbandsartiklar. Fältkistornes fyllande med Medicamenter och Bindtyg. K. M:ts utbetalnings ordn. f. cav. 1714, § 16. Et Bindtyg kalladt, eller röd saffians-taska, uti hvilken .. hand-instrumenter förvaras. Publ. handl. 12: 38 (1780). Swalin Ordl. (c. 1847). Aseptiskt bindtyg af nysilfver. Werner Ill. prisuppg. å kirurg. instrum. 1890, s. 21. 10 st. bindtyg för den dagliga hästsjukvården med innehåll. Tidn. f. lev. 1910, nr 34, s. 2. särsk. i utvidgad anv., om instrumentväska i allm. Berzelius Blåsrör. 48 (1820).
-TYGS-FODRAL—0~02. Hygiea 1892, Förh. s. 33.
(1, 3) -VIDJA~20. Ström Skogsh. 82 (1830, 1846). Årsskotten (af hvitpilen äro) mjuka och sega, dugliga till bindvidjor. Lindgren Trädg. 5: 96 (1874). Cnattingius Skogslex. 41 (1894).
-VOKAL, se B.
-VÄF, se d. o. —
(10) -VÄFNAD~20. (binde- Lundell (1893), Tigerstedt Förel. i häls. 36 (1895)) [efter t. bind(e)gewebe (se BINDVÄF)] anat. bindväf. Högra lårpulsådern .. var omgifven af frisk bindväfnad. SFS 1844, nr 11, s. 9. Thorell Zool. 1: 17 (1860). Hvad man förut hos djuren kallat cellväfnad, gaf Joh. Müller, för att undvika förväxlingar, det sedan allmänt antagna namnet bindväfnad. Wirén Zool. 1: 153 (1896). Auerbach o. Blomqvist (1907).
(10 b) -YTA~20. tekn. yta (på sandpartiklar, krossad sten l. dyl.) vid hvilken murbruk, cement o. d. fäster. (Det) framgår tydligt, att Nilssons murbruk har större bindyta mellan sand och kalk och alltså måste vara afsevärdt hållfastare (än öfriga undersökta murbrukssorter). Tekn. tidskr. 1890, s. 193.
-YXA~20.
1) [sv. dial. (Gottl.; Rietz) bindyx, efter d. bindøxe, bila, eg. använd vid tillhuggande af bjälkar l. annat timmer som skall sammanfogas; jfr nt. bindex o. t. bindaxt, bila] (knappast br.) bila. (En dräng) högg honom midt i pannan med en bindyxa, så hufvudet klyfdes. Wigström Folkdiktn. 2: 289 (1881).
2) (†) bandyxa. Dalin (1850). Schulthess (1885).
(10 b) -ÄMNE~20. (binde- Tekn. tidskr. 1898, M. s. 113, Schnittger m. fl.) Tafvelmåleri börjar idkas (under gotiken), a tempera, d. v. s. med gummiartade bindämnen för färgen .. på kritgrund. NF 11: 662 (1887). Detta (af forngrekerna använda) byggnadssätt utan bind- och tätämne i fogarna kan förekomma endast i ett varmt klimat vid byggande med stora block. 2 NF 8: 705 (1907). Harpix, det vanliga kådartade bindeämnet. Schnittger Förhist. flintgr. 90 (1910). i bild. Det personliga i lifvet är det som utgör bindämnet i sammanlefnaden. SD(L) 1893, nr 236, s. 6.
B: (11 d) BINDE-BACKE. (†) hård, för vatten ogenomtränglig grund. (Man) måste .. akta efter om rägn och vätska kan tränga genom (åkern), eller om där är binne-backa eller hård bottn, at intet vatnet kommer igenom. Carleson Hush. 235 (1756).
(3) -BAND30~2.
a) (†) band, bindel. Lex. Linc. (1640). Ehrencrona (c. 1730).
b) (förr) till 3 a β (se etym. afd. där). Den mehr än skiöna Arm, til den man ej kan finna / Rätt wärdigt Binde-Band. Lucidor Hel. N 1 b (c. 1670).
(21 a γ) -BIORD. (†) konjunktion. Almqvist Allm. spr. 49 (1829, 1835). Dalin (1850). Ahlman (1872).
-BJÄLKE, se A.
(3 a β) -BREF~2. (bind- Lucidor) [liksom d. bindebrev efter t. bindebrief] (förr) se etym. afd. under BINDA, v. 3 a β. Bind-Brew på Margaretæ Dag. Lucidor Hel. N 1 b (c. 1670).
(10 o. 21 a ζ) -BÅGE ~20. (bind- Larsen (1884; jämte binde-), Auerbach o. Blomqvist (1907) m. fl.) [jfr d. bindebue o. t. bindebogen] mus.
a) båge öfver två noter med samma tonhöjd angifvande att den andra skall spelas l. sjungas utan ngt uppehåll (utan förnyadt anslag osv.) i omedelbar följd med den första. Lindgren Lobe 31 (1877). Bindebågen .. antyder, att de genom detta tecken förbundna noterna skola uthållas såsom en enda not af deras sammanlagda värde. Möller Lärob. i mus. 10 (1880).
b) båge öfver två l. flera noter med olika tonhöjd angifvande att de skola spelas l. sjungas bundet l. legato. NF (1877).
-GARN, se A.
(12) -GRÄS. (bind- Serenius (1741)) (†)
a) (individ l. art af) växtsläktet Convolvolus; jfr BINDA, sbst. 4 b. Serenius (1741).
α) bestämdt af adj. liten: Convolvolus arvensis Lin. Franckenius Spec. B 3 b (1638). Lille bindegrääs. Tillandz B 3 a (1683).
β) Convolvolus sepium Lin. Lind (1749; under bärwinde). särsk. bestämdt af adj. stor. Stoor Bindegrääs. Franckenius Spec. B 3 b (1638).
b) (individ af) växtarten Vicia cracca Lin.; jfr BINDA, sbst. 4 c. I hårdvalls-ängar, som bestå af lös och något fet jord, kan altid med förmon utsås frön af alla tåtel-arter, .. vialen latyrus, bindegräset vicia (m. fl.). Gadd Landtsk. 2: 258 (1775).
c) (individ af) växtarten Galium aparine Lin.; jfr anm. under BINDA, sbst. 4. Bindegrääsz, klödergrääsz, snåra. Lex. Linc. (1640; under aparine).
-HINNA, -HUD, se A.
(10) -HÅR~2. (Ullen) är på fårets hud ordnad symmetriskt i åtskilda ”staplar”, som dock nedtill förenas genom bindehår. NF 16: 1300 (1892).
-JORD, -KRAFT, se A.
(9) -LED~2. Som en bindeled mellan Amerikas båda hälfter är det (dvs. Panamanäset) närmast att förlikna vid ett landfast Vestindien. Svensén Jorden 533 (1887). Några år efter det bibanorna till Kalmar och Oskarshamn öppnat väg från stambanan till östkusten, dök frågan om en bindeled dem emellan från Berga till Kalmar åter upp. AB(L) 1895, nr 260, s. 2. särsk. bildl.: öfvergångsform, länk. Innan Tyskland ännu afsatt någon fastare statbildning, framstod Holland rent af som det saknade bindeledet mellan statssystemerna i sydväst och i nordväst. Kjellén Stormakt. 1: 42 (1905).
(5 a) -LIF~2. [benämningen beror antagl. på att plagget förr knöts igen; jfr BIND-TRÖJA 2] (förr) ett slags lång väst af sämskadt skinn. Bindelifvet räckte ned til höfterna och slutades med en af blånor uppstoppad valk, benämnd pölsa. Lovén Folkl. 21 (1847).
-LINJE~20 l. -LINIE~200. (bind- Leche)
1) väfn. till 8 c: vid visst slags bindning, särsk. kypertbindning, gm varptrådarnas framträdande på tygets rätsida uppkommande snedgående linje; bindfåra. Bindelinjerna (gå vid kypertbindning) på ena sidan från venster snedt upp mot höger, på den andra tvärt om. (Ekenberg o.) Landin 905 (1894).
2) (mindre br.) till 10: förbindande linje. De fina bindlinjerna (i den graverade bokstafven) samt öfvergången dem emellan. C. Leche i Tidskr. i sjöv. 1905, s. 316.
(21 a γ) -LJUD~2. (numera knappast br.) i fråga om ssg: ljud som i vissa fall uppträder i sammansättningsfogen. Substantiver, som sluta med konsonant (medljud), blifva (vid sammansättning) dels oförändrade, dels tillökta med bindeljud. Strömborg Sv. spr. 190 (1852). Schiller Sv. spr. 221 (1855, 1859).
(3 a γ) -LÅDA. (†) förbandslåda; jfr BIND-KISTA. Växiö rådstur. prot. 1629, s. 359.
(9) -LÄNK~2. (mindre br.) i bild. Den nyplatonska hypotesen, att menniskans förnuftiga själ är omklädd med en fin, ljusartad kropp, hvilken är bindelänken mellan henne och den gröfre jordiska kroppen. Rein Psyk. 1: 58 (1876). Ett medium eller en bindelänk mellan sinlig varseblifning och tanke, sinlighet och förstånd är (säger Biberg), enligt Aristoteles, inbillningskraften i detta ords vidsträktaste bemärkelse. Nyblæus Forskn. III. 2: 76 (1888).
(6) -LÖN. (†) lön l. betalning för bokbindning. Bindelönen .. skall wara 3 D(ale)r s(ilfver)m(yn)t. Växiö domk. akt. 1669, nr 133.
-MEDEL~20. (bind- Uppf. b. 4: 441 (1873), W. Sonessons katal. 1895, s. 203, m. fl.) [jfr d. bindemiddel o. t. bindemittel]
1) till 8. Ljunggren Est. 2: 269 (1860, 1883). Metoden (dvs. kollodiumförfarandet vid fortografering) har sitt namn däraf, att kollodium användes som bindemedel för att fästa jodsilfret på plåten. 2 Uppf. b. 10: 350 (1907). särsk. till 8 a. Den vid landets södra och vestra kuster ofta i stora massor från hafvet uppvräkta Blåstången .. utgör .. ett af de bästa bindemedlen på flygsand. Cnattingius Skogslex. 46 (1874, 1894).
2) till 10, särsk. 10 b. Snickarens vigtigaste bindmedel är .. lim. Arb. bok 174 (1887). Konglomeraten kunna vara mycket kalkhaltiga, i det att bindemedlet i dessa ofta består af kolsyrad kalk. Nathorst Jord. hist. 830 (1893). Till bindemedel nyttjades (vid byggnadsarbeten i Babel) i stället för kalkbruk det grönaktiga jordbeck (asfalt), som finns i marken där, ett ganska tillfredsställande bindemedel, som ännu besitter stor hårdhet. Läsn. f. sv. folket 1908, s. 316.
3) till 21. Forssell Stud. 1: 244 (1871, 1875). Blodsband och gemensamt ursprung såsom bindemedel människorna emellan (hafva) fått vika för grannelaget och samlifvet inom bestämda territoriella gränser. Fahlbeck Sv:s adel 1: 33 (1898). Tennhandeln torde i dessa aflägsna tider (dvs. under bronsåldern) varit ett af de starkaste bindemedel mellan vidt skilda länder och folk. Svensén Världsväg. 89 (1908). särsk. (mindre br.) till 21 a γ. Pettersson Hebr. gram. 443 (1829). (Satserna i en satsbindning) måste .. alltid vara förenade genom ett särskildt, tydligt framstående bindemedel, som ikke utgör någon del av någondera satsen. Pipon Spr. gr. 26 (1872). A (uti hvita sunnudagher, hvita vaþir osv.) synes kunna uppfattas .. som ett evfoniskt bindmedel. Rydqvist SSL 5: 71 (1874).
(8 c) -MÖNSTER~20. väfn. mönster som angifver varpens och inslagstrådarnas läge i förh. till hvarandra vid visst slags väfnad, bindning (se d. o. 7 b). Det mönster, som bestämmer huru varptrådarna skola höjas och sänkas i förhållande till inslagen, kallas bindemönster, bindning eller mönsterpatron. 2 Uppf. b. 8: 297 (1900).
(13 d) -NYCKEL~20. (bind- Polyfem III. 40: 2 (1811), Schulthess (1885; jämte binde-)) [liksom d. bindenøgel efter t. bindeschlüssel; ordet går tillbaka till Mat. 16: 19] teol. mer l. mindre bildl.: makt att behålla en människa hennes synder l. att vägra henne absolution; ofta i förb. löse- och bindenyckeln, äfv. binde- och lösenyckeln, makten att gifva o. förvägra absolution, äfv. allmännare: den kyrkliga disciplinariska makten, kyrkotukten; stundom i uttr. som ansluta sig till den eg. bem. af nyckel. (Kristus) befaler .. Kyrketienarenar binde nykelen, hwar och en obootferdigan j synderheet til at binda, och skiuta vthu församblingen, til thes han gör bättring och begärar nådh. P. Erici Musæus 1: 163 a (1582). Binde-Nycklen är then gifne Machten til at binda en Obootfärdig Syndare i sina Synder och tilsluta Himmelen för honom, hwilket kallas Bann. Swebilius Kat. 86 (1689, 1698). (Eftersom nu) bindenykelen är förkommen, och förrostad ..; så warder ock lösachtigheten, löst folck, och sielfswoldet .. öfwerhanden tagande. Swedberg Sabb.-ro 1410 (1702, 1712). Vi se, at det i Apostoliska Församlingen geck ganska strängt til med bindenyckelens bruk. Nohrborg 1039 (c. 1765). Det är bekant, att Frälsaren till sina Apostlar öfverlemnade löse- och binde-nycklen. Agardh Bl. skr. 1: 220 (1854). Fehr Underv. 35 (1894). jfr: (Jesu Kristi kunskap) är den rätta Petri nyckel, den är lösenyckeln från synd och förderf, den är bindenyckeln till det goda, det sanna, det rätta. Tegnér 4: 104 (1830).
-ORD, se d. o. —
-OVAL, se A.
-PUNKT~2. (bind- Förordn. om lantmät. 1783, § 59, Santesson)
1) väfn. till 8 c: bindruta; jfr ANBINDE-PUNKT. Till följd af de fåtaliga och långt ifrån hvarandra liggande bindepunkterna kunna dessa (dvs. satängbindningarna) väfvas betydligt tätare än de andra. (Ekenberg o.) Landin 905 (1894).
2) (mindre br.) till 9: punkt där ngt förbindes med ngt annat. (Kartans) särskilte delar förses med riktiga bindepuncter, hvarefter alla bladen skulle kunna sammansättas til en charta. Landtm.-förf. 1: 31 (1766). Mot öster slå solstrålarne en glittrande bro öfver dess (dvs. hafvets) spegel ända fram till våra fötter, förbindande dem altså oaflåtligt med solen, äfven om vinden eller den tjenstfärdiga ångan oafbrutet förflytta bindpunkterna. Santesson I Sv. 1 (1887).
-REM, se A.
-RUNA~20. (bind- Holmberg, Ling)
1) till (10 l.) 12 (a): runtecken som bildats gm anbringande af kännestrecken för två (l. flera) runor på en gemensam hufvudstaf o. som betecknar två (l. flera) runor resp. ljud. Holmberg Bohusl. 3: 329 (1845). Linga-stenen .. visar prof på bruket af binderunor och lönrunor. E. Brate i Meddel. fr. Nord. mus. 1897, s. 11. Dens. i Fornv. 1907, s. 24.
2) (†) till 19 e: besvärjelsekväde. Bed AsiaFreja i djupaste mull, / för evigt, begrafva det hatade gull. / Bed henne deröfver en bindruna qväda. Ling As. 591 (1833).
(1) -SKO. (†) käng hvilkens skaft fastbindes vid underbenet. Lappeskor och bindeskor af smort lädher. Bureus Suml. 27 (c. 1600). Högha skoor, Bindeskoor som man brukar i rengn. Lex. Linc. (1640; under gallicæ).
(8 c) -SKOTT ~2. [jfr t. bindeschuss] väfn. inslagstråd. Sedan en tvärrad tofsar blifvit inknuten, inväfvas två bindeskott af starkt bomulls- .. eller ullgarn. 2 Uppf. b. 8: 333 (1900; i fråga om väfning af knytmattor).
-STEN, se A.
-STRECK~2. [jfr t. bindestrich]
1) till 2, se A.
2) (bind- Wikforss, Moberg, Olde m. fl.) till 10. särsk.
a) skrifk. streck som förbinder tvenne grundstreck l. tvenne bokstäfver i kursiv skrift. Weste (1807). Bindstrecken sammanbinda två grundstreck i samma bokstaf, t. ex. i lilla n. Påhlman Skrifmet. 10 (1887).
b) kort vågrätt streck (vid frakturstil ofta dubbelt o. snedgående) som i skrift o. tryck användes vid ett ords afdelande på två rader, vid utelämnande af en ssgsled, äfvensom vid ssgr (numera nästan bl. vid längre, mindre öfverskådliga) mellan ssgslederna, vid ssg med siffra, bokstaf o. d.; divis; jfr -TECKEN. Wikforss (1804; under bindstrich). Bindetecken (bindstrek) brukas .. Alltid, när en stafvelse af ett flerstafvigt ord blifvit lemnad vid slutet af en rad. Moberg Gram. 159 (1815). I de öfriga sammansatta talen (i fr., näml. soixante-deux osv.) nyttjas bindstreck ända till 100. Olde Fr. spr. 83 (1843). Brate Sv. spr. 56 (1898).
-SUBSTANS, se A.
-SULA, se BINDSULA.
(10) -SÄCK~2. anat. den säck som bindehinnan bildar därigm att den täcker såväl ögonlockens insidor som ögonglobens främre yta. NF 18: 601 (1894).
(21 a γ) -SÄTT. [efter lat. modus conjunctivus] (†) språkv. konjunktiv. Sätten (modi) äro Fyra: Känne- bjude- binde- och nämne-sätt. Ljungberg Sv. spr. 107 (1756).
(10) -TECKEN~20. (bind- Bunth, Schulthess (1885; jämte binde-)) [jfr t. bindezeichen] bindestreck (se d. o. 2 b). Bunth Fr. spr. 1—2: 22 (1813). Bindetecken nyttjas .. (bl. a.) i stället för den sista delen af ett sammansatt ord, när man vill undvika upprepande af den delen. Cederschiöld o. Olander Sv. spr. 113 (1904). oeg. o. bildl. Så visst som fred med krans af hveteax / Som bindetecken skulle dem (dvs. England o. Danmark) förena. Hagberg Shaksp. 1: 429 (1847; eng. As peace should still her wheaten garland wear, / And stand a comma 'tween their amities).
(11 e) -TID~2. Tekn. tidskr. 1877, s. 237. Inverkan af köld och värme på cements bindetid. A. Wahlberg i Jernk. ann. 1899, s. 115. 2 NF 4: 1417 (1905).
(3) -TROSS. (†) Sedan en till sådan (fyr-)kula gjord säck af lärft blifvit fyld med fyrvärk, omlindades .. den, till vinnande af mera fasthet, med bindetråssar m. m. och öfverströks med beck. C. Adlersparre i VittAH 3: 247 (1793).
-TRÅD, -TRÖJA, se A.
(3 a γ α') -TUR~2. (bind- Lundell) slag l. hvarf af lindad binda. Vid monoculusförband börjas bindeturerna vid den friska sidans tinning. Löwegren Ögonsjukd. 93 (1891, 1900). Lundell (1893).
(10) -VERK. (bindt- Rel. 1680) [af ä. t. bind(e)werk] (†) spaljé; jfr BINDSLE 1 c. Ett grönt Lustbärg .. aff Een- och Granrijs sammanarbetat vppå Sätt och maneer med Pelare och Lister vthzirat, som elliest .. bindtwerk vthi Trägårdar wara pläga. Rel. om Ulr. Eleon. intågh 1680, s. A 3 a. Broocman Hush. 4: 5 (1736).
(21 a γ) -VOKAL~02. (bind- Rydqvist SSL 5: 42, 84, Collan, Eurén)
a) [benämningen beror på att vokalen förr uppfattades som tillkommen för att förbinda de båda elementen] (numera föga br.) vokal som vid ssg l. afledning l. böjning framträder i ordstammens slut. En evfonisk bindvokal. Rydqvist SSL 5: 84 (1874). E. Hellquist i Ark. f. nord. filol. 7: 147 (1891).
b) om finska språkförh.: ordstammens slutvokal. Collan Fin. spr. 10 (1847). Eurén Fin. spr. 7 (1849; se under BIND-STAFVELSE).
-VÄF, se BINDVÄF.
-VÄFNAD, -ÄMNE, se A.
C: BINDT-LAPP, se A.
-VERK, se B.
Spoiler title
Spoiler content