SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1910  
BINGLA biŋ3la2 (bi`ngla Weste), v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sannol. onomatopoetisk bildning (jfr BINGBÅNG); jfr nt. bingeln, holl. bengelen, bingelen o. t. bingeln; jfr äfv. PINGLA]
(föga br.)
a) ringa; vanl. om mindre klocka, bjällra, skälla o. d.: pingla. Weste (1807; med hänvisning till pingla). En liten klocka binglade rent och lätt under det de (dvs. de betande fåren) vandrade fram och åter öfver den gröna marken. Bremer Strid 104 (1840). Almqvist (1844). Binglandet af kornas klockor. Bremer G. verld. 1: 8 (1860).
b) [jfr BING (OCH) BÅNG (under BINGBÅNG); jfr äfv. nt. bimmeln und bammeln, holl. bombambengelen samt arpa och snarpa (se ARP-SNARP anm.)] i förb. bingla och bångla, ringa (ljudligt l. lifligt o. länge); särsk. om kyrkklockor o. d. (Kyrk-) Klockorna bingla och bångla och ersätta i full mån hvardagskärrornas ohögtidliga larm. Strindberg Tr. o. otr. 2: 10 (1883, 1890). Det binglar och bånglar från tinnar och torn. Levertin N. dikt. 132 (1894). Strindberg Inferno 171 (1897).
Spoiler title